Redaktionens julkalender #14
Lojala lagspelare som kan ta en bänkplats men som går in och gör sitt jobb när han väl får chansen är till viss mån ett utdöende släkte. ÖIS har genom åren haft förmånen att ha ett antal sådana spelare i sina lag och en av dem tar vi och lyfter fram idag, såhär den fjortonde december.
Uppmärksamhetsmässigt är inte fotbollen särskilt jämställd. Det är lätt att hänföras av en bollmagikers konster, likt Leo Messi, eller av en skoningslös målmaskin likt Robin van Persie. En städgumma på innermittfältet eller en defensiv högerback kan vara precis lika viktiga för matchens utgång, men är svårare att uppmärksamma. De stora rubrikerna tillfaller också allt som oftast en offensiv spelare, medan de andra får nöja sig med en mer tillbakadragen roll och sällan hamnar i strålkastarljusets sken.
Sådan är inte jag. Jag har en förkärlek för spelare och spelartyper som normalt sett inte uppmärksammas fullt så mycket av den stora massan. Visst njuter jag av att se spelare som Benzema, Hulk, Rooney och Sneijder som alla överöses med beröm och fansens kärlek för deras förmåga att hamna i målprotokollet, men om jag skulle göra en lista över mina favoritspelare skulle den till stora delar fyllas av andra spelare. Alex Song, Ji-Sung Park, Andrea Barzagli, Steven Taylor och Lucas Leiva är alla spelare som inte nödvändigtvis generar mest uppmärksamhet på planen men som är nog så viktiga, och som jag personligen uppskattar väldigt mycket.
När det gäller ÖIS fungerar jag på ungefär samma sätt. Men eftersom att ÖIS är det enda fotbollslag som hittat sig in i mitt hjärta ser jag deras matcher något annorlunda än om jag skulle vara en neutral åskådare i en europeisk kamp. Då de offensiva krafterna i ÖIS är viktiga för föreningens framgång och välmående, och därigenom mitt, står de även något högre i kurs hos mig (jag avgudar Afonso till exempel). Men det är fortfarande så att jag har en böjelse för de mer anonyma spelarna.
Mitt stora intresse för sällskapet uppkom precis som för många andra under början av 2000-talet. Jag hade varit rödblå innan dess också, men mer på ett ”jaha-vann-de-inte-vad-synd-vad-blir-det-för-mat” liknande sätt. Då jag är född 1991 spelade såklart också åldern in – andra saker ansågs vara viktigare, som att leka krig eller bygga kojor. Nåväl, när jag frälstes i vad jag då tyckte var en magnifik arena i form av Nya Ullevi och slagen mellan oss och Blåvitt som utspelade sig däri, var det såklart lätt att fatta tycke för brassarna. Vilket jag även gjorde, men jag blev än mer förtjust i Markus Johannesson, Robert Bengtsson-Bärkroth och – Morgan Nilsson.
1993 anlände Nilsson under kontroversiella former från Atlet- & Idrottssällskapet och var sedan oss trogna fram till sin sista säsong på elitnivå 2003, då han bestämde sig för att återvända till GAIS. Jag fick med andra ord inte uppleva en speciellt lång tid med Morgan Nilsson, men under den korta perioden satte han verkligen avtryck hos mig. Under 90-talet medverkade han i de flesta av våra matcher, men på andra sidan millennieskiftet hade ”Mogge” det tyngre. Inte undra på om man tar i beaktande det fantastiska mittfält som Erik Hamrén hade till sitt förfogande.
Sista säsongen i ÖIS, 2002, bokfördes Morgan för 15 matcher, många av dem var inhopp. Jag minns att trots besvikelsen och frustrationen Morgan kände över att tvingas sitta på bänken, så gick han alltid in hundraprocentigt varje match och var professionell ut i fingerspetsarna. Han var en perfekt truppspelare som alltid ställde upp när Hamrén kallade – och utförde uppgiften klanderfritt. Tack vare sin löpvillighet och dynamik i spelet kom han bäst till sin rätt som högerspringare på mittfältet, men var han än beordrades infinna sig gjorde han alltid sitt bästa. Med Morgan Nilsson visste man vad man fick, och han gjorde en aldrig besviken. Ibland överträffade han till och med ens förväntningar och gjorde en alldeles salig. Matchen som vi berättade om i gårdagens lucka var ett sådant tillfälle.
Med 2-1 på resultattavlan och endast tio minuter kvar bytte Mogge av Jeffrey Aubynn. Några minuter senare och det stod 4-1 efter lite fotbollsmagi av the great eight, men det var inte slut där. På övertid skojade Afonso återigen med Jon-Inge Höiland, hittade därefter Nilsson i djupled som i sin tur på något vänster hittade nätmaskorna med en snedträff. Det målet sammanfattar Morgan Nilsson som spelare oerhört träffsäkert: inte alltid så vackert – men förbannat nyttig.
Jens Morgan Nilsson
Smeknam: Mogge, Ufot (sagt med kärlek)
Född: 1971
Tröjnummer: 14
Allsvenska matcher i ÖIS: 228
A-landskamper: 3
Meriter: SM-brons 1999, Cup-guld 2000, lilla silver 2002