Redaktionens julkalender #15
Fotbollen kan vara grym, hård och orättvis. Det vet inte minst vi ÖIS-are efter de senaste årens störtdykning i seriesystemet och allt vad det innebär för supportrar, spelare, klubbledning etc. Men fotbollen har även en förmåga att plötsligt byta skepnad och ge de allra mörkaste historier det vackraste av slut, där mörker blir till ljus, sorg till lycka och syndabockar till hjältar. Lucka nummer 15 är en sådan historia. Året var 2004, platsen Nya Ullevi och hjälten en islänning.
Klockan var 14:58 den 7:e november 2004 och på Nya Ullevis resultattavla stod det 0-0. Framtiden såg plötsligt mer oviss ut än på länge, men var det något alla tappra ÖIS-are på läktaren visste så var det att nu var det kört, över, finito. Den avslutande kvalmatchen hemma mot Assyriska var inne i sitt absoluta slutskede och med en 1-2-förlust med sig från bortamatchen i Södertälje hade ÖIS redan mer än det ena benet i 2005 års Superetta.
Den allsvenska säsongen 2004 hade inte alls blivit som sällskapet tänkt sig. Efter de två föregående årens topplaceringar i allsvenskan (3:a 2002 och 4:a 2003) var förhoppningarna om fortsatta framgångar för de rödblå höga. De rödblå hade visserligen råkat ut för en del tunga spelarförluster i form av Afonso Alves flytt till Malmö FF och Jeffrey Aubyn och Martin Ulander utflykter till den danska ligan, men med profiler som Paulinho Guàra, Markus Johannesson och Dick Last kvar i klubben såg truppen ändå stark ut. De två landslagsmeriterade Islänningarna Jóhan och Tryggvi Gudmundsson hade dessutom värvats in som ersättare till den flyktande trion och inte minst Tryggvi med sitt rekordhöga målsnitt från Tippeligan såg intressant ut. Lägg därtill värvningen av en två intressanta brassar vid namn Ribeiro och en viss Aìlton Almeida tätt inpå seriestarten och rekryteringen av den gamla SM-guldsvinnaren från 1985, Jukka Ikäläinen, som ny tränare så är det lätt att förstå att det fanns förhoppningar om något stort.
Dock blir det som bekant sällan som man tänkt sig och den rödblå säsongen 2004 är inget undantag. Efter en inledande seger mot Elfsborg i premiären går det tyngre för Jukkas mannar och en 1-2-förlust i vårderbyt mot IFK Göteborg följs upp av en 0-4-förnedring i höstditot. Jukka satsade på försvar och kraftfotboll vilket blev en kulturkrock av sällan skådat slag i ett kraft Brasilenpräglat ÖIS. Det offensiva spelet blev lidande och laget hade förtvivlat svårt att få till någonting framåt. De två Gudmundssönerna från Island kom inte alls till sin rätt och mitt under säsong lämnade kapten Markus Johannesson för spel i Djurgårdens IF. Klubbledningen chansade genom att testa ytterligare en brasse, Marcelo Sá som visserligen såg okej ut, men inte hade vad som krävdes för att lyfta laget ur sin djupa svacka.
Situationen blev alltmer prekär och tillslut befann sig de rödblå vinnarna av 2003 års Allsvenska brons i Södertälje för allsvenskt kval mot Assyriska, alla ÖIS-supportrars mardrömmar hade plötsligt besannats och nu var det enda som skiljde rödblått från Superettan två ovissa matcher mot ett frenetiskt framhejat Assyriskt "landslag" med ambitioner om att för första gången någonsin gå upp i Allsvenskan. Ingen lätt uppgift skulle det visa sig i den första matchen i Södertälje som efter en krampaktig insats av de rödblå och ett Zlatanskott i krysset av Assyriskas Kabba Samura slutade 2-1 till Superettanklubben.
Goda råd var således dyra i returmatchen hemma på Gamla Ullevi och det var nog få som lugnades nämnvärt av att säsongens stora besvikelse, Tryggvi Gudmundsson, inför matchen sa till ÖIS Fan-Tv att han ville visa vad han gick för. Därför är det på något sätt logiskt när samme Tryggvi i den 89:e minuten gör sig fri i straffområdet och får chansen att göra mål, rädda kvar ÖIS i Allsvenskan och själv skriva det lyckliga slut som varje nattsvarta, ödesmättade fotbollshistoria så väl förtjänar. Så blir det dock inte. Tryggvi missar och med ens är det som att luften går ur alla ÖIS-are överallt. På planen, på läktaren, hemma framför radion, vid disken, framför datorn och ja ni fattar..... Därför blir känslorna så mycket större, så mycket vackrare, så mycket mer förtjänta när samme misslyckade Islänning ett par minuter senare på övertid får en halvchans i vänster ytterkant av Assyriskas straffområde och med en felträff, sned studs och med viss hjälp av ribban föser in 1-0 målet som betyder 2-2 totalt och en säkrad plats i Allsvenskan, men också det vackra slut som varje nattsvart fotbollshistoria förtjänar.
Jag har i efterhand talat med ÖIS-vänner som beskriver händelsen som nästan overklig och något av det största det har upplevt under sin tid som ÖIS-are (även inräknat SM-guldet -85). Själv minns jag hur jag satt hemma och hörde matchen på radio. Sjuk, bedrövad, och sådär känslomässigt bedövad som man blir när ens förhoppningar och önskningar gång på gång har förbytts i misstro och uppgivenhet. Det var ju kört, över, finitio. Tankarna rörde sig redan i en annan riktning, från matchen. De sträckte sig efter tröst på annat håll, i andra sporter, andra delar av livet. De psykologiska försvarsmekanismerna gick på högvarv och tomheten spred sig i mitt medvetande. Då, precis när allt är över är det inte över längre. Tryggvi, antihjältarnas antihjälte tvålar in 1-0 och allt är nu faktiskt över, men på ett helt annat sätt. Bedövningen släpper omgående. Plötsligt känner jag hur mycket jag faktiskt har velat, hoppats, längtat. Känslor som snarare kan beskrivas som lyckan över att ha överlevt mot alla odds, snarare än glädjen efter en seger. Glädjen över de framgångsrika säsongerna 2002-2003 betydde plötsligt ingenting. ÖIS höll på att dö och Tryggvi hade räddat oss. För det kommer jag alltid att vara den Isländske "målkungen" evigt tacksam.
Värt att notera är förresten att ÖIS inte var det enda Ö-laget med problem under 2004 års Allsvenska. Örebro blev första lag i Allsvenskan att flyttas ner i Superettan på grund av en bristande ekonomi. Med dem följde oväntat nog också AIK som efter en riktig fiaskosäsong lyckades placera sig näst sist före superjumbon Trelleborgs FF som endast lyckades skrapa ihop 13 poäng under säsongen. Efter säsongen skickade dessutom AIK in en anmälan till SvFF:s tävlingsutskott om att ÖIS (likt GAIS i Wanderson-fallet) hade spelat med spelare utan arbetstillstånd). ÖIS straffades med poängavdrag i en match mot GIF Sundsvall vilket inte påverkade sluttabellen överhuvudtaget.
