Redaktionens julkalender #19
På en legendarisk tvåpinn figurerandes i klacken gick det att läsa "I love Dick". Och jag kan inte göra annat än att instämma.
Alla professionella fotbollsspelare måste avsluta sin karriär vid någon tidpunkt. Tråkigt, javisst, men tyvärr kan vi inte göra något åt den lilla detaljen vid namn ”tid”. Vi har därför inget annat väl än att tvingas acceptera att våra hjältar så småningom inte längre kommer att berika våra liv. Det enda vi kan göra är att njuta så länge det varar.
I en perfekt värld skulle alla få det där Hollywood-regisserade avslutet, där huvudpersonen spelar en avgörande roll i den sista matchen för att sedan hyllas väl och länge av den stora publiken. Verkligheten är ju dessvärre inte alltid så. Under 2000-talet har många rödblå ikoner lagt de berömda skorna på hyllan – men långt ifrån alla har fått det där avslutet de förtjänat. Marcus Allbäck spenderade sin sista allsvenska match på Strömvallens charmiga men trötta läktare, dittvingad av magsjukdom, och fick se sitt älskade ÖIS spela ned sig i Superettan. Magnus Källander trodde vi alla hade fått det perfekta avslutet när han bombade in 3-0 hemma mot Väsby i slutomgången 2008, men fortsatte ytterligare ett år, blev ifrågasatt och bänkad – och tvingades sedermera bort från klubben efter säsongen.
Försvarsgeneralen Johan Anegrund är en av många spelare som fått se sig besegrad av skador och tvingats ge upp karriären i förtid. Efter mardrömssäsongen 2006 bestämde sig han för att avsluta sin spelarkarriär på grund av en envis knäskada. Johan kommenterade avslutet med orden ”jag vill kunna leva ett normalt liv efter fotbollen”. Att en ikon som Anegrund tvingades sluta på de premisserna skär i hjärtat – han var värd så mycket mer.
Men det finns faktiskt ett antal solskenshistorier i det här ämnet, och för att lysa upp i vintermörkret ska vi ta och minnas tillbaka på ett avsked som var i det närmaste perfekt, otvivelaktigt värdigt den här ÖIS-ikonen. Mannen ifråga är ingen mindre än Big Dick Last, vars sista säsong blev något jojoartad.
2008 inleddes som brukligt med Last i ÖIS-målet – trygg, stabil och spelmässigt oklanderlig. Men i den femtonde omgången, borta mot Jönköping Södra, var tyvärr olyckan framme. Last skadade sig i den första halvleken men härdade ut fram till pausvilan likt den krigare han är. Till slut gick det dock inte längre och Peter Abrahamsson fick vakta målet i hans ställe. Abris fick omedelbart känna på bollen genom att plocka ner några inlägg och därefter gick det som på dans. Den då 20-årige Abrahamsson höll nollan i matchen och när Dick Last så småningom återvände efter skadan hade Janne Carlssons således två målvakter av yppersta klass att välja emellan. Det längsta strået, det drog Abrahamsson som fick Jannes förtroende återstående del av säsongen. Ett val som Janne inte skulle komma att ångra då Abrahamsson övertygade stort – så pass att han blev inkallad till U21-landslaget.
Söndagen den nittonde september var det dags för matchen med stort M. Ett vad som i dag skulle anses vara ett namnkunnigt Väsby United gästade Göteborg och intog Valhallas konstgräs tillsammans med det serieledande Idrottssällskapet med chans att säkra avancemanget. Med nittio spelade minuter på klockan, efter att vi på plats fått bevittna två mål av hjärtat, lungan, själen och ikonen Marcus Allbäck, ett läktarras och den renaste av vänsterskott signerat Magnus Källander var Valhalla IP i eufori. För att höja stämningen än mer och för att låta publiken njuta av en av 2000-talets största alla kategorier, ropade Janne Carlsson till sig Dick Last. Daniel Labe från Mölndal fick äran att hålla upp skylten som förkunnade att Peter Abrahamsson byttes ut – och Dick Last in.
De båda kramades om, och den överfyllda arenan proklamerade sin kärlek till vår målvaktsgigant. Slutsignalen ljöd kort därefter, planen fylldes av extatiska supportrar och någonstans i röran stod de kanske två största supportrarna av oss alla och jublade ikapp. Marcus Allbäck och Dick Last.
Att sedan Dick Last fick stå den sista matchen borta mot Sirius inför 1000 personer och då släppte in två stycken baljor, det spelar inte så stor roll. Det riktiga avslutet fick Last omgången innan inför ett knökat, kokande, vibrerande Valhalla IP, och det avskedet var så värdigt som det kan bli. Och tamejfan Hollywood-material så det skriker om det.
Vackert så det förslår.