Redaktionens julkalender #19
Få spelare uppskattar klubbkänsla och hängivenhet i dagens fotbollsvärld. Få spelare vet vad det innebär att välja hjärta framför pengar och allt färre spelare tenderar att bli klassade som ikoner i sina klubbar, då pengarna oneklig styr dagens fotboll. En av dessa få spelare, var Marcus Allbäck.
Det var egentligen aldrig någon som tvivlade. När fader Stefan skrev in lille Marcus kort efter födseln, och när lille Marcus sedan visade sig ha en oerhörd talang för sporten fotboll, så var det redan klart – Marcus skulle spela i ÖIS.
I början av 90-talet gjorde ”Mackan” sina fösta matcher i den rödblå dressen. Efter några säsonger, och en hel del mål, lånades han ut till danska Lyngby. Tanken var att sejouren utomlands skulle bli kortvarig, men under månaderna i Danmark – fick den Italienska storklubben Bari upp ögongen för den kvicke anfallaren.
Allbäck fick testa vingarna i den italienska fotbollen, men Bari var inte tillräckligt imponerade för att signa honom på heltid. Tyvärr. Men tur var det för ÖIS, för hem for Marcus – och den här gången fast besluten att bevisa sin storhet.
Under denna tvååringa sejour, 1998-2000, snittade Marcus dryga 0,5 mål per match och det alla redan visste var nu ren fakta. Marcus Allbäck var alldeles för bra för svensk fotboll.
Många trodde då att ögonen för sista gången hade vilat på Allbäck i ÖIS-tröjan, men ÖIS:arna själva vågade tro. De vågade tro på en konungs återkomst och de tänkte göra ett försök att övertala ikonen – en gång för alla.
Målmedvetna ÖIS:are tog bussen ner till grannlandet Danmark och dess huvudstad Köpenhamn, där Marcus numera var bosatt. Man köpte biljetter och placerade sig på Parkens ena långsida – och i 90 minuter sjöng man hyllningssånger till sin ikon, helt ointresserade av vilka lag som spelade eller varför. Aktionen gick rakt in i hjärtat på nummer elva och rykten – som blev allt seriösare med tiden – uteslöt inte längre det omöjliga: Allbäck till ÖIS.
Många klubbar var ute efter legendens namnteckning. Klubbar som kunde erbjuda betydligt fler siffror i lönechecken och som presterade bra mycket bättre än det ÖIS som rustade för avancemang från Superettan. Den vanliga spelaren hade valt pengarna och en sista chans till framgångar – men Allbäck var ju inte en vanlig spelare. År som proffs i Tyskland, England, Holland, Danmark och landslaget – hade gjort Marcus mätt på sådant irrelevant strunt. Marcus var ingen vanlig spelare.
Han var en simpel fotbollsspelare som levde för en klubb, en klubb som han kände att han ville ge något tillbaka till. Så, under år 2008 tände Marcus Allbäck hoppet för fotbollen – när han vände hem till ÖIS-gården.
Marcus Allbäcks namn kommer förevigt att talas om med stolthet och värdighet. En idrottsman som endast går att älska och som symboliserar hopp och kärlek för sporten, som ända till slutet kommer att vara en rödblå legend.
