Redaktionens julkalender #20
Såhär i juletid är det lätt att drömma och önska sig guld och gröna skogar. För fotbollsfans handlar sådana drömmar inte sällan om välbeställda män med viljan och ekonomin att lyfta den egna klubben till skyarna. I dagens lucka berättar Fredrik Hansson historien om en sådan man, ÖIS - shejken, Abdus Quereshi.
Såhär i efterdyningarna av ÖIS konkurs och GAIS ekonomiska kollaps argumenteras det på flera håll för ett avskaffande av den så kallade 51% - regeln inom svensk fotboll. Närmare bestämt den regel som förhindrar att en enskild ägare går in tar kontroll över en majoritet av aktierna i en svensk förening. Argumenten för ett avskaffande brukar handla om möjligheten att locka till sig intresse från rika investerare och affärsmän som i sin tur kan skyffla in mer pengar i den Svenska fotbollen och på så sätt göra den mer konkurrenskraftig i ett europeiskt perspektiv. Förespråkarna för ett upprätthållande av 51% - regeln hävdar dock att regeln effektivt motverka att klubbar missköts av oseriösa investerare som drivs av egenintresse och ägnar föga åtanke åt vad som är bäst för föreningen och dess medlemmarna i ett längre perspektiv. Oavsett på vilken av sida man väljer att stå i debatten finns 51% - regeln kvar som ett till synes oöverbryggbart hinder för enskilt ägande av svenska idrottsföreningar.
Världen är som bekant dock sällan svart eller vit. Den antar så mycket oftare en gråaktig nyans och särskilt när det handlar om ägande av fotbollsklubbar. Det finns fler vägar att gå för den som vill skapa sig inflytande i en klubb än genom ägandet av en aktiemajoritet. En sådan väg är sponsring. Fenomenet att genom generösa bidrag i form av kapital till en ekonomiskt blödande verksamhet göra sig oumbärlig och inflytelserik på ett sätt som ibland, på ett ganska påträngande sätt, påminner med om rollen som klubbägare/president. En förhållandevis ovanlig situation inom svensk fotboll skall tillstås, men vars kanske tydligaste exempel vi finner i vår egen klubb genom en viss shejk. Jag talar naturligtvis om Shejk Abdus Quereshi, även känd som ÖIS-shejken. Och var kan vara bättre att börja än från början.
Ovan kan ni se ett reportage från SVT med Shejken 1995.
För allt började ju så bra. Året var 1995 och ÖIS hade precis gått upp i Allsvenskan under tränaren Torbjörn Nilsson. I laget fanns spelare som Marcus Allbäck, Karl Corneliusson (ni vet han som senare fick Maradonas #10 i Napoli), Erik ”Samba-Erik” Johansson, Niklas Sjöstedt och Morgan Nilsson. Där och då kunde det helt enkelt inte ha sett bättre ut, det var känslan. Men så plötsligt dök en ny bekantskap upp i den västsvenska affärsmyllan. Han presenterade sig som Shejk Abdus Quereshi, en valutainvesterare från Pakistan och huvudman bakom det mycket framgångsrika företaget Escue inc. En karismatisk figur redan från början alltså, men vad som gjorde honom ännu mera intressant för alla ÖIS – supportrar var att han ville investera pengar i ÖIS. Stora pengar, som på inte alltför lång sikt skulle hjälpa klubben tillbaka till den absoluta toppen inom svensk fotboll. Shejken sa sig tycka om Sverige, var gift med en svenska och Allsvenskt guld inom tre år utlovades av bara farten. Och visst fanns allt där, hoppet, förväntningarna, framtidstron. Nu skulle ÖIS bli stora igen. Jag om någon borde veta. Jag sprang själv runt med ÖIS klarröda träningsoverall som pojkspelare och på ryggen återfanns ett tydligt budskap som inte gick att missuppfatta ”ESCUE”. Texten var långt större än klubbmärket på bröstet och kanske borde fler anat oråd redan där.
För det blev inget Allsvenskt guld inom tre år, inget återtåg till fotbollens finrum och ny ära likt i fornstora dagar. Istället blev det kvalmatcher mot Umeå FC säsongen 1998 för att hänga kvar i Allsvenskan. Shejken sa att han skulle fortsätta hjälpa klubben men så blev det inte. Istället tröttnade han och försvann iväg ut i investmentvärlden där lojaliteter som den kärlek ÖIS supportrar känner gentemot klubben är lika sällsynta som de gånger västtrafiks bussar och spårvagnar rullar iväg på utsatt tid. Kvar fanns brutna löften, spruckna förväntningar och en spelartrupp som kostade mer än vad klubben hade råd med. Ett ekonomiskt ok som klubben skulle tvingas fortsätta bära ända fram till konkursen i februari 2011.
Marcus Birro skriver såhär om sina känslor kring det som hände i sin blogg på Expressen i år, nära 15 år senare:
”Sedan försvann shejken. Han bara drog. Som en strandraggare i Rimini efter fulländat uppdrag inne på svenskhotellet.” (Marcus Birro, expressen.se, 19:e aug, 2012)
Vad hände då med Shejk Abdus Quereshi undrar ni? Till att börja med var han aldrig någon Shejk. Det kommer inga shejker från Pakistan. Däremot kommer det ibland bluffmakare vid namn Sheikh om ödet vill och ÖIS – shejken var precis en sådan. Han hette Sheikh, inte Shejk, och blev i början av 2000-talet återigen aktuell i svenska medier. Den här gången sågs han dock inte längre som en frälsare. Tvärtom, nu var den före detta välgöraren istället känd som en regelrätt lurendrejare, eftersökt för att, mot löften om skyhög ränta, ha lurat till sig stora summor pengar av en rad kända svenska idrottsprofiler, däribland Marcus Allbäck.
Där slutar förhoppningsvis historien om ÖIS – shejken. Det blev en dyrköpt erfarenhet, men likafullt en viktig erfarenhet att genvägar till framgång sällan existerar och att supportrar överallt aldrig någonsin får sluta att vara vaksamma över vem som egentligen styr klubben i deras hjärtat. Även med 51% - regeln…….
