Redaktionens julkalender #23
Nu är det knappt ett dygn kvar till den dagen de flesta längtat till under hela året. Och som uppvärmning inför all glädje som komma skall, så skall vi idag vandra en stund genom en vacker del utav minnenas allé. Under lucka nummer 23 hittar vi nämligen: Vändningen mot Enköping säsongen 2008.
Jag har bevittnat otaliga matcher med rödblått under åren och resultaten har minst sagt varit blandade. Skådeplatsen för de alltid lika nervkittlande 90 minuterna har skiftat liksom spelartruppen, som har bytts ut oftare än personalen på ett telemarketing-företag. Trots detta är det bara ett fåtal matcher mitt minnescentrum registrerat på ett sådant precist sätt att varje andning, kall kår och glädjeyttring känts lika relevant långt efteråt. Detta var en sådan match.
För ett topplag finns det alltid ett par matcher varje säsong då vinst bara är ett måste. Supportrarna som kommer dit förväntar sig det. De kräver det. Vinsten är i princip redan klar på förhand. ÖIS var vid det här laget serieledare, medan motståndarna hade en mer besvärlig placering, längst ner i tabellen. Utmanarna, ledda av legendaren Jesper Blomqvist skulle således inte ha någonting att komma med. Ett par minuter in i matchen sparkade dock verkligheten bakut - likt en ilsken hingst - och självgodheten var utbytt mot häpenhet.
I 4:e minuten slår Klingberg i Enköping ett inlägg mot straffområdet, och knappt hade supportrarna hunnit ställa sig till rätta innan det nyinköpta kaffet sattes i halsen. Mellqvist får huvudet på bollen och den tänkta rensningen blir i stället till en lobb mot eget mål och när Abrahamsson skall greppa bollen får han en rejäl tryckare av en Enköpingspelare, vilket ställer den då orutinerade målvakten och 0-1 var ett faktum. En mardrömsstart.
Enköpings andra mål var lika oväntat som ett roligt skämt av Mårten Andersson, en låt utan höjning av Charlotte Perrelli, eller en utebliven överstegsfint av Alex Perreira. Välj själva. Målet kom i alla fall till efter ett långt ifrån klanderfritt försvarsarbete. Förarbetet är ett långt inkast där bollen till slut studsar in i straffområdet och efter många om och men får Holm tag i bollen och han lyckas således trycka in 0-2 efter en rejäl markeringsmiss.
0-2, mot Enköping? På läktaren spekulerades det i vad det kunde bero på. Var det underskattning? Rädslan för att försprånget gentemot jagande lag skulle kunna krympa spred sig. Den allsvenska platsen vi så länge suktat efter var i fara.
Man hann inte komma längre i spekulerandet innan sällskapet började rada upp chanser. Problemet var bara att bollen inte ville in. Det är då han kliver fram ur kulissen, frälsaren, då det står som mest på spel: Marcus Allbäck. Prytz – en annan hjälte - är det som smeker in inlägget mot Allbäck som gör ett mål värdigt en måltjuv av hans kaliber.
Mål numero dos kommer innan någon på läktaren hunnit räkna till två. En fin nickskarv från nämnda Allbäck letar sig fram till Mellqvist som på Mellqvist-manér dundrar in bollen i det högra hörnet. Ordningen var återställd. Nu var det bara ledningsmålet som fattades.
Det dröjde dock ända till den 52:e minuten innan det förlösande 3-2 målet skulle komma. Innan dess hade matchen mattats av rejält. Det tredje målet kom på frispark, slagen av Zavadil (Vem annars?). Visst, Zavadil är en ruggigt bra frisparkskytt, likväl skall inte den bollen kunna gå in. Bergström i målet formar händerna till en skopa på ett ytterst märkligt sätt och vändningen var ett faktum.
Sedan vet ni vana ÖIS:are vad som komma skall när det är vi själva som sitter vid rodret. Det blir utan undantag alltid ängsligt. Historien ligger spelarna i fatet. Alla 11 spelare på planen och varenda åskådare vet hur fort det kan gå när en seger - på en millisekund - förvandlas till ett nesligt oavgjort resultat i slutminuterna. Dessa matcher har satt sina spår, det går inte att förneka. Ärren är besvärliga att göra sig av med, vilket gör att sträckan till slutsignalen alltid kommer att förbli en outhärdlig resa.
Resultatet 3-2 står sig dock ända till den 90:e minuten då ÖIS får en kontring efter en massiv Enköpings-press. Zavadil får traska med bollen relativt ostört på vänsterkanten. Han tittar upp. Anklev står fri vid den bortre stolpen. Passningen kommer. Anklev stegar fram och lyfter den över Bergström och den landar till sist i målet. Lika outhärdlig som väntan var, lika underbart förlösande var det när segern till sist hade säkrats.
Glädjen efter det sista målet var obeskrivlig och denna match är ännu en upplevelse vi tillsammans stoppar ner i den gemensamma supporter-ryggsäcken. De tre poängen var säkrade och kanske var det just dem poängen som gjorde att vi i slutändan kvalificerade oss till Allsvenskan den magiska hösten 2008.
Jag kommer säkerligen att bevittna ett tusental matcher till i mitt liv. Trots det är vändningen mot Enköping en match jag troligen aldrig kommer att glömma. Det var en match som var ÖIS personifierad.
