Sällskapspanelen [16]: "VTJ för alltid en legend"

Med tre veckor kvar till premiären mot Skövde samlas Sällskapspanelen och diskutera fyra ämnen kring ÖIS. Försäsongen så som den har sett ut hittills hissas och dissas, samtidigt som vi diskuterar vår kaptens vara eller icke vara i startelvan och hyllar en hjälte.

Sällskapspanelen är en artikelserie där tre personer, för det mesta redaktionsmedlemmar, diskuterar aktuella ämnen rörande ÖIS. Har ni tips på ämnen att ta upp eller gäster att ta in är vi idel öra, och det går bra att kontakta oss via forumet, artikelkommentarerna, facebook, twitter eller mail! Medverkar den här gången gör Fredrik Hansson, Andreas Kristensson och Robin Persson.

* * *
Hittills har ÖIS spelat sju träningsmatcher där det blivit tre vinster och fyra förluster. Hur ser du på resultaten och spelet som visats upp?

Andreas Kristensson:
– Fyra förluster må inte låta så bra för en utomstående som inte sett matcherna, men motståndet har vid dessa tillfällen idel varit lag från högre divisioner. Undantaget Oddevold som varit det enda bottennappet resultatmässigt sett. Motgångar kommer dock alla lag att stöta på under en lång och slitsam försäsong och om det för oss stannar vid endast ett är det hur bra som helst. När det gäller resultaten är jag således nöjd med vad som hittills mäktats med. Inte heller det som döljer sig bakom siffrorna går att vara missnöjd med. Prytz har präntat in ett passningsorienterat spel och farhågorna om att han skulle vara mer utav en gammaldags, försvarsinriktad tränare har därmed blåst bort. Det har varit mycket glädjande att se det unga gardet gå in och verkligen lita på sig själva vilket demonstrerats främst i matcherna på ÖIS-gården där det sett riktigt lovande ut. Det har slagits en hel del längre bollar, inte minst från Sahlins vänsterfot, men när spelet väl byggs upp via marken sker det med fart, fantasi och det fylls på med spelare som det inte riktigt gjorde ifjol. Inledningen av 2012 smakar helt klart mera.

Fredrik Hansson:
– Med undantag för matchen mot Oddevold tycker jag att det har sätt klart godkänt ut. De förluster som har kommit har (undantaget Oddevold) kommit mot lag högre upp i seriesystemet. Speciellt glädjande är att vi, inte minst i matcherna mot Varberg och Trollhättan, stundtals har fått se prov på ett imponerande offensivt passningsspel. Skall man lyfta fram något som oroar så är det väl att vi behöver lite väl många chanser innan vi sätter dit bollen. Därför känns det skönt att Oscar Wallén har gjort en stark comeback målmässigt efter sin skada. Det kan bli viktigt i framtiden.

Robin Persson:
– Jag måste säga att jag är relativt nöjd med försäsongen hitintills. Det är egentligen bara en match som jag snabbt vill glömma och det är självklart Oddevold-debaclet. För vi ska komma ihåg en sak. De matcherna vi förlorat, är – förutom Oddevold-matchen – mot lag från högre divisioner. Vi har faktiskt klått storsatsande Varberg och bjudit upp både GAIS och Falkenberg till dans. Även om vi inte vunnit de sistnämnda, så är det hedersamma förluster.

Vår nykomponerade backlinje bör även få beröm. Det märks att större delen av backlinjen har erfarenhet från högre nivåer och det KAN bli det som fäller avgörandet i år. Det som förhoppningsvis tar vårt ÖIS till en uppflyttning.

* * *
Om vi kollar rent spelarmässigt, vilka har varit försäsongens utrops- respektive frågetecken enligt dig?

Andreas Kristensson:
– Vi kan ju börja med att konstatera att utropstecknen är långt fler än frågetecknen. Den enda som väl sett direkt tveksam ut är Jonathan Lindström som inte gjort något för att få hans skeptiker på andra tankar. Det är dessutom anmärkningsvis att spelet börjat hacka betänkligt efter att han äntrat planen både mot Trollhättan och mot Jönköping Södra. Tillfälligheter eller bevis på att Lindström den äldre inte är ÖIS-material?

Många spelare har imponerat på mig – jag skulle kunna rabbla upp en hel elva – men de som har överraskat mest och presterat bäst i jämförelse med mina förväntningar är två till antalet: Filip Holländer och Joakim Hall. Om vi börjar med den senare så har han till synes spelat till sig en startplats på en position som jag tidigare trodde var vikt åt Sahlin. Hall är fortfarande bara 19 år och har givetvis mycket kvar att lära, inte minst när det gäller positionsspelet, men det är ingen fara på taket. Det kommer med erfarenheten, och han har dessutom andra kvalitéer som kan täcka upp de brister som finns. När det kommer till Holländer så har han fått en liten gratischans att ta sig in i startelvan i och med Johanssons skada, men som han har tagit den! Ett vasst löpsteg, bra tryck i skottet och en mognad överlag i spelet gör att Johansson kommer att få jobba stenhårt för att återta sin plats i startelvan. Konkurrensen från den tretton år yngre Holländer kommer att göra honom gott, har jag en känsla av.

Fredrik Hansson:
– Börjar vi med det positiva har Oscar Walléns supercomeback såklart överraskat oerhört positivt. Att han hade mycket fotboll i sig visste vi redan, men man vet aldrig hur långa skadeperioder påverkar unga spelare och därför var man såklart orolig. Oscar har dock visat att han är bättre än någonsin och det är såklart kul att se. Även Joakim Hall tycker jag har sett allt bättre ut på sin kant. Visst har han en del kvar att lära i positionsspelet och visst skulle han behöva växa till sig lite. Men allt har sin tid och än så länge tycker jag att han ser riktigt snabb och spelskicklig ut. En bubblare i sammanhanget får annars anses vara Alexander Jeremejeff som jag tycker har sett riktigt intressant ut under de senaste träningsmatcherna. Med sin långa hala kropp och goda bollmottagningsförmåga tycker jag att han är en spelartyp som klubben har saknat så länge jag kan minnas. Det skall bli spännande att se hur han utvecklas i vår.

Vad gäller frågetecken tycker jag egentligen bara att det finns ett stort frågetecken i årets ÖIS och det är bredden på truppen. Vem skall göra målen om Wallén och Karlsson skadar sig? Vem skall ersätta Björkeryd på kanten och Sebastian Johansson i mitten om de inte kan spela? Och räcker våra unga ytterbackar verkligen till när det börjar smälla ordentligt? Det är frågor som ÖIS trupp anno 2012 kommer att bli tvungna att besvara på ett positivt sätt om det skall bli spel i Superettan nästa år. Med det sagt skall man komma ihåg att det är ett problem samtliga lag i serien får dras med och alltså inget unikt för ÖIS. Därför hoppas jag på ett 2012 med få skador och att våra nyckelspelare är i form. Då kan det gå riktigt bra.

Wallén har imponerat gruveliga. Jonte Lindström not so much. Foto: Johanna Esberg

Robin Persson:
– Det är faktiskt ett flertal spelare som imponerat på mig. Wallén kom tillbaks från en längre tids skadeuppehåll. Och vilken comeback han gör. Det målsnittet han har haft efter att han kom tillbaka, visar bara hur viktig han kommer att vara i år. Även nyförvärvet och tillika anfallskollega åt nämnde Wallén, Emil Karlsson är en positiv överraskning. Med en helt respektlös inställning visar Emil Karlsson vägen och prejar ner ALLT som kommer i hans väg. Så eloge till de båda anfallarna, trots deras lite ”oöisiga” spelsätt.

Om jag då skall nämna två spelare som har överraskat på mig lite mer. Två spelare som har tagit klivet upp till A-truppen och gjort det med bravur. Jag pratar förstås om Joakim Hall och Filip Holländer. Dessa två har varit i princip ordinarie under försäsongen, vilket gett deras konkurrenter TYDLIGA signaler om att dessa två herrar minsann inte tänker lägga fingrarna emellan i år. Ungdomlig entusiasm är alltid välkommet.

Några större frågetecken har jag faktiskt inte. Det skulle då vara Tommy Lycén. En spelare med hans meriter och rutin bör kunna prestera mer. Han bör dominera matcher mot division1/division2 lag. Vilket han ABSOLUT inte gjort. Och det är – enligt mig – anmärkningsvärt med tanke på att han spelat i högre divisioner de senaste åren. Jonathan Lindström bör även bevisa varför man från ÖIS sida var så snabba med att erbjuda honom nytt kontrakt. Jag kan inte riktigt se anledningen, men jag hoppas innerligt att jag får äta upp min skepticism snarast.

* * *
David Leinar har på grund av skada missat några matcher under vilka Hannes Sahlin gått in som mittback tillsammans med Robin Jonsson. Och gjort det väldigt bra. Hur säker ska egentligen vår kapten vara på sin plats i startelvan? Ska han starta? [Rösta på det mittbackspar du vill se i premiären mot Skövde på löpsedeln]

Andreas Kristensson:
– Säker ska han definitivt inte vara. Men så är det för alla spelare. Jag tycker dock att utgångspunkten bör vara ett mittbackspar bestående av Robin Jonsson och David Leinar. Sahlin har gjort det över förväntan under vår kaptens frånvaro (framförallt tillfört snabbhet) men Leinars kvalitéer och betydelse för laget går inte att snacka bort. Förutom det uppenbara såsom ett magnifikt huvudspel åt båda håll så är Leinar en pådrivare som alla lag mår bra utav att ha, men som vi kanske inte riktigt har vid sidan av honom. Vinnarskallar behöver alla, och det finns få som är värre än Leinar. Med bindeln på armen har han höjt sig än mer när det kommer till att leda laget och det vore synd att inte utnyttja detta.

Dock är det ju självklart så att Leinar måste prestera spelmässigt för att putta bort Sahlin. Jag ser dessutom gärna att vi växlar lite match till match beroende på förväntad matchbild. Möter vi ett lag som vi med säkerhet vet kommer att stå långt ner i plan och försöka kontra sönder oss, ja, då kanske det klokaste är att spela Jonsson och Sahlin? Anpassning i försvaret efter motstånd är inte så vanligt men jag ser gärna att vi gör det till en viss grad.

Fredrik Hansson:
– Hade du frågat mig den frågan för några veckor sen hade svaret varit ett självklart ja, Leinar skall spela. Nu har Sahlin dock gjort det bra den senaste tiden och är det en faktor som är extra viktig när man bygger en stabil backlinje är det kontinuiteten. Dessutom tillför Sahlin snabbhet till det som tidigare har varit en av Svensk elitfotbolls trögaste mittlås. Därför tycker jag att Sahlin skall få fortsatt förtroende tills det att han eventuellt tappar i form.

Robin Persson:
– Jag kan faktiskt inte se hur man skulle kunna bänka Leinar. Och det har absolut ingenting med Sahlins insatser att göra. Tvärtom. Sahlin har varit otroligt stabil. Men Leinar är en ledargestalt, en pådrivare som vi inte har råd att bänka. Hans huvudspel behövs i boxen, både i motståndarnas och i vårt eget. Han nickar alltid in ett par hörnor per säsong och är därför livsviktig. Så eftersom att jag vill se båda på planen är mitt förslag att man sätter tillbaks Sahlin på en kant och låter Leinar-Jonsson agera mittlås. För jag vill ALDRIG mer se Jonsson som ytterback. Det är fullständigt orimligt. Det misstaget gör vi förhoppningsvis inte om. Det händer nog bara om Janne Carlsson får agera rådgivare åt tränarstaben.

David Leinar på plan? Ja, nej, kanske?

* * *
Förra veckan innehöll ett sentimalt avsked då Valter Tomaz Jr tackade för sig. Hur kommer du att minnas honom? Har du något favoritminne?

Andreas Kristensson:
– Jag fick ur mig det mesta när det gäller Valter i min hyllningstext till honom. Precis som alla andra så kommer jag att minnas honom som den kämpe han var, och som den legend han är. Så värst graciöst var det inte alltid men han stämplade alltid in (och, tyvärr, ibland på andra spelare) och fick jobbet gjort. Att välja ett favoritminne från denne hjältes karriär är som att välja sitt favoritbarn (föreställer jag mig), men två situationer som etsat sig fast extra mycket i minnet är dels när han bombar in 1-0 hemma mot Västra Frölunda 1999. Jag var bara åtta år, men det skottet minns jag mycket väl. Den andra situationen är när Valter med böjt huvud och med tårar längs kinderna lämnar Fredrikskans efter att degraderingen till Superettan blivit ett faktum. En match som han för övrigt gjorde mål i. Valters känslor i vad som skulle bli avslutet på hans första ÖIS-sejour säger egentligen allt. Valter älskar ÖIS. Och vi älskar honom.

Valter lämnar här Fredrikskans, och nu ÖIS för alltid. Men aldrig våra hjärtan.

Fredrik Hansson:
– Valter minns man såklart mest för sin härliga inställning, men det finns ett som sticker ut mer än de andra. Det ena är när han smällde ihop med den yngste av Elmander-bröderna, Peter Elmander så att denne bröt benet i en träningsmatch mot GAIS i Triangelserien 2003. Smällen hördes ända upp på läktaren och Elmander, som då sågs som den kanske mest lovande av de tre bröderna, kom aldrig tillbaka riktig till elitfotbollen. Tragiskt, men på något sätt signifikativt för den spelaren Valter var. En som alltid satsade fullt ut i alla situationer.

Robin Persson:
– För mig kommer VTJ för alltid att vara en legend. En sådan spelare som kommer skrivas till historieböckerna. Inte bara för att han var en av de första brasilianarna i Sverige, utan för det han uträttade på planen. Det var kanske inte alltid finlir. Det var kanske inte ens alltid bra. Men, när man uppskattar något - tillräckligt mycket - försvinner cynismen. Man hittar inte fog för kritik utan målar bara i ljusa toner. Och jag kommer alltid titta tillbaks på Valter med positiva glasögon. Och bara en sådan sak att han valde att skriva på för oss när vi blev degraderade till Söderettan, i hopp om att få kriga tillbaka Örgryte till finrummet, säger för mig allt.