Vancouver - Anaheim
Time to get down to business
Imorgon kväll är ett 177 dagars långt uppehåll över. Klockan 19:00 har det återigen blivit dags för ÖIS att spela seriefotboll, nu som då mot Skövde AIK. Säsongen 2012 ska sparkas igång – en säsong som förhoppningsvis leder till Superettan. Äntligen!
Väntan. De senaste veckorna har varit en enda stor sådan. Hade det varit upp till mig hade jag gått in i Svenska Akademins ordlista och lagt till ”pina” som beskrivning på väntan, för så har det varit. Alla nedräkningar, alla förväntningar som har byggts upp i takt med de fina resultaten under försäsongen, förhoppningarna som alltid finns inom en men som tar mer och mer utrymme ju närmare målet man kommer. Fruktansvärt. Att se Sveriges övriga fotbollslag få sin premiär avklarad har inte heller minskat längtan och begäret efter vår. Men det är bara logiskt egentligen, att vi får vänta längst av alla. Man ska ju spara det bästa till sist.
Jag minns bortamatchen mot Skövde om den vore igår. Den rödblå uppslutningen med tillhörande pirr i kroppen. Vägarbetet under resan dit som föranledde en smärre panikattack över att missa ens en minut av tillställningen. Sedan är det lite luddigt under knappt två timmar. Bilresan hem, däremot, den minns jag med fasa. Besvikelse, ilska och sorg i en känslococktail som fick en att grubbla över varför man överhuvudtaget bemödar engagera sig. De tankarna lyckades man dock tämligen omgående slå bort, och istället hittade andra, positiva, känslor in i en. Känslor som har vuxit sig än starkare under de fyra månader som vi har hunnit med av detta år. För det är inte bara spel- och resultatmässigt som det lovande ut för ÖIS vidkommande. Ekonomiskt och själsligt mår klubben betydligt bättre än vid samma tidpunkt än ifjol.
Och sedan har vi det här med oss supportrar. Den åttonde januari – årets första träning – började startskottet för en uppslutning som varit mäkta imponerande. Det fortsatte med GAIS-matchen, och sedan har det rullat på. Var och en av träningsmatcherna har bjudit på publiksiffrorna som merparten utav våra konkurrenter skulle vara nöjda med på seriematcher. Och inte nog med det. Engagemanget och kärleken till ÖIS har eskalerat än mer den senaste veckan och har nästan varit rörande att se. Hela Göteborg har klätts med annonser till morgondagens match, facebook-evenemaget har gillats och delats otal gånger vilket lett till fler anmälningar än IFK hade till sin premiär. Bara en sådan sak.
ÖIS kommer till spel med inte bara en seger i ryggen. Inte heller två, inte heller tre – utan fyra. Med en målskillnad på 13-0. Försäsongen inleddes förvisso knapert med tre förluster men de var alla mot bra motstånd och om man bortser från övertidsförlusten mot Jönköping Södra den där fredagskvällen i mitten av mars har vi faktiskt sju raka segrar! Det står helt klart att Prytz lagbygge jämfört med Jacobssons dito är ett stabilare sådant som kommer in till säsongen med betydligt bättre förutsättningar. Det har tagit sig uttryck i ett större lugn på planen, där spelarna kan fokusera enkom på sina uppgifter istället för att behöva oroa sig över vad som sker vid sidan av planen. Prytz har också lyckats pränta in ett självförtroende i laget, givetvis mycket tack vare de fina resultaten, och efter en start på säsongen där försvarsspelet var högsta prioritet på träningarna så har även anfallsspelet utvecklats efter hand. Numer ser offensiven liksom den ramstarka defensiven vägvinnande ut, och det värmer att se ett ÖIS där de unga spelarna har framträdande roller och anammar en filosofi där ett offensivt spel med bollen efter marken efterspråkas.
På ÖIS-gårdens naturgräs förberedde sig imorse laget en sista gång inför morgondagen. En sista genomgång inför striden som kommer att utkämpas av den väntade samlingen soldater – med något enstaka undantag. Målet kommer självfallet att vaktas av Peter Abrahamsson, som alltså hållit nollan fyra träningsmatcher på raken. Backlinjens utseende har varierat något i träningsmatcherna, men hur den kommer att se ut imorgon känns ändå relativt givet. Leinar ska enligt några förpassas till bänken till förmån för Sahlin, men det kommer för dem att stanna vid förhoppningar. Att Leinar tillsammans med lagets andra kapten, kapten Röd, startar som mittbackspar kan vi kallt räkna med. Till vänster har Hall och Sahlin gått en intern kamp om vem som ska få Prytz förtroende och baserat på insatsen i genrepet mot Elfsborg U21 kommer lotten att falla på Sahlin vilket får anses vara ett korrekt beslut. Sahlin är helt enkelt för bra för att hållas på bänken och Hall har dessutom gått ned sig en aning i form på slutet. På den andra kanten kommer vi att få se den enda (troligtvis) överraskningen. Då Christofer Bengtsson har skadat ett ledband i foten kommer med största sannolikhet Otterstedt att kallas in till tjänstgöring. En mindre försvagning med tanke på Bildskönes oerhört stabila försäsong, men samtidigt känner jag mig bekväm i Otterstedt som ersättare.
Mittfältet är kanske den lagdel där det i nuläget finns flest alternativ men det känns ändock som att den startande kvartetten är enkel att förutspå. Förra årets succéman Lillström är så given som man kan vara, liksom Björkeryd på vänsterkanten. De övriga två platserna är inte fullt så givna men känns ändå vikta åt Holländer och Pettersson. Holländer har stundtals varit briljant under hans korta tid i A-laget och då Sebastian Johansson knappat har spelat någonting under försäsongen är det enligt mig ingenting att diskutera – Holländer ska spela. När det gäller Pettersson vill rimligtvis främst Lycén vara med att fightas om högermittfältspositionen, men det kommer han inte att kunna vara med och göra imorgon – han är nämligen inte med i truppen.
Några som inte presterat för dåligt, tvärtom, är morgondagens anfallspar: Emil Karlsson & Oskar Wallén. Kodesonen har kommit tillbaka från sin ryggskada på ett förträffligt sätt och delvis raderat ut det frågetecken som fanns inför vem som skulle göra målen. Karlsson har även han bidragit med en del mål och kommer att vara oerhört nyttig för oss med sitt riv och slit. Det enda egentliga hotet till dessa två fysiskt starka anfallare är Johan Hedman som med sin speluppfattning och sitt passningsspel definitivt vore ett bra komplement till antingen Karlsson eller Wallén som inte någon av dem är vidare tekniskt skicklig. Hedman chanser försämras dock av den axelskada som han ådrog sig mot Assyriska och han får allt nöja sig med en bänkplats imorgon.
Skövde? Det är i ett sådant här läge lätt att bli för ivrig och glömma bort att vi faktiskt har en motståndare imorgon. Med all positivitet som spirar kring laget får man inte negligera betydelsen av ödmjukhet och hårt jobb. Den riktiga resan har inte ens börjat än. Våra motståndare, som slutade på en elfteplats ifjol, har haft en halvdan försäsong. Dels så har det inte gått vidare bra resultatmässigt i träningsmatcherna, se försäsongstabellen här, men framförallt så har Skövde inte haft någon tacksam Silly Season. Emil Karlsson har bytt upp sig, skicklige ytterbacken Anton Vilstrup spelar numer i Elfsborg och Albin Pettersson, ni vet han som provtränade med oss, har nu Oddevold som arbetsgivare. Dessutom har de helt bytt tränarkonstellation. SAIK kommer därför, tror jag, gå en väldigt tuff säsong till mötes. Ska det bli Superettan nästa år är detta en match som vi bara ska vinna.
19:00 imorgon på Gamla Ullevi, alltså. Då går startskottet. Se till att vara där. Fram med halsduken, upp med humöret och ner med Skövde. Nu kör vi.
