Vad framtiden har att komma med
Om vad nästa del av säsongen har att bjuda på, om allt vill sig väl.
Förlusten mot Qviding senast avslutade en vårsäsong som inleddes brokigt, rätades ut allteftersom men som slutade i moll. En uppvisning i ineffektivitet kombinerat med en olycklig omställning i slutskedet gav Qviding segern – en plump i ett annars nästintill prickfritt protokoll. Och nu är det snart dags att återuppta jakten. Den mot Superettan. Samtidigt som vi själva får finna oss i att vara byte för lagen bakom oss. Förutsättningarna mer eller mindre säkerställer en raffinerad höst, där vi förhoppningsvis är dem som får jubla i slutändan.
Men hur kommer vägen till slutet att te sig? Vad väntar oss under den här tre månaderna? Säg det. Oförutsägbarhet och överraskningar är standard i Söderettans vardag – likaså i ÖIS, även om den senaste tiden varit förfriskande sansad. Tiden får helt enkelt utvisa vad livet har att komma med. Tills vidare får vi nöja oss med att spekulera, och det gör vi ju så gärna. Det här, det är vad jag vill se i höst.
- En invasion av Rimnersvallen på måndag. Båtresan blir av och har möjlighet att bli ett minne att bära med sig för livet för alla er som åker med. Det i kombination med alla vi som åker tåg/buss/bil till Uddevalla ger möjligheter att bräcka stödet som var ifjol. Fyllda med abstinens och förväntan ska laget bäras fram till seger av oss supportrar – och ge oss drömstarten på höstsäsongen som vi alla suktar efter.
- Mänskliga konkurrenter. Lund var dominanta i inledningen men har visat upp sprickor i fasaden på senare tid, och Oddevold har pendlat i prestation. Däremot har enskilda individer i de båda lagen varit i det närmaste ofelbara. Jag pratar Otto Martler. Jag pratar Johan Patriksson. Våra huvudkonkurrenters respektive nyckelspelare. Jag vill se Martler släppa in mål och Patriksson bomma mål – för sviktar de, sviktar lagen.
- Vår offensiv arsenal i gemensam toppform. Tänk er en Emil Karlsson med timing i löpningarna och kontroll över bollen, en Oskar Wallén med fortsatt killerinstinkt i straffområdet, en skadefri Markus Anderberg som flyter fram över planen och underhåller med dribblingar och instick. Toppa med en Lillström i en lite offensivare position och en David Björkeryd i toppslag som levererar klassinlägg från vänsterkanten. Tänk er allt det samtidigt – och njut av den bilden.
- Ett rödblått party den 25:e september. Klockan 19:00 på Gamla Ullevi går startskottet för en match som är så mycket mer än just en match. Derbyt mot Utsikten är årets gratismatch, 125-öresmatchen även kallad, där privatpersoner och sponsorer bjuder på inträdet i utbyte mot viss disponering i GP och på ÖIS.se. Fjolårets upplaga blev en succé med 3761 personer på ett kokande Valhalla vilket inbringade många välkomna kronor till ÖIS. Den siffran ska slås i år. Så är det bara. Och vi kan alla hjälpa till att nå dit genom att sprida ordet till dess att vår röst försvinner och våra fingrar krampar. Matchen mot Utsikten gäller inte bara tre poäng – det är också en möjlighet att rekryterna nya fans och hjälpa ÖIS en bit på vägen mot ekonomisk balans. Let’s hype.
- Fortsatt brinnande ögon hos Hans Prytz. Under 1985 års guldmakares styre har vi på intet sätt genomgått en spelmässig revolution även om det finns glimtar - ibland frekventa, ibland mer sporadiska – till ett offensivare, mer passningsorienterat spel. ÖIS:igt, om man så vill. Men det mest imponerande och iögonfallande med Prytz är inställningen. Kärleken till klubben dit han återvänt och målmedvetenheten att ta sitt ÖIS tillbaka till Superettan går inte att missa ens om man försöker. Den glöden vill jag fortsatt se hos Prytz, och det är jag också övertygad om att jag kommer att få. Han kommer inte att tillåta några bottennapp, några genomklappningar eller underskattningar. Och med det känner jag mig genast lugn inför hösten.
- Till syvende och sist kommer det dock ned till en sak: uppflyttning. Når vi målet i slutet av oktober kan jag garantera att vi ger blanka fan i hur vägen dit sett ut, även om vi gått genom helvetets alla portar flera gånger om. När säsongens sista spark är slagen vill jag jubla. Känna segerns sötma, ta språng mot Superettan – och sedan jubla lite till.
