Det är dags nu, ÖIS – ge oss något att tro på
Äntligen är det dags. Ikväll spelar ÖIS fotboll igen. Ikväll går ÖIS in i en premiär och säsong som är mer oviss än någonsin. Ovissheten är stor och aningen plågsam, tack vare en coronavår med noll fotboll. Man vet inte riktigt vad man ska förvänta sig. Så, ÖIS: Ge oss svar. Jag är medveten om att det blir svårt att ge oss alla svar direkt, om inte omöjligt. Men ge oss något litet så vi kan hoppas, så vi kan tro. Visa att ni är redo.
En premiärdag är alltid speciell. Drömmarna om succé är fortfarande starka och levande, hoppet finns kvar. En premiärdag är hoppets dag, ovisshetens dag och spänningens dag. Hur ska de nya nyförvärven prestera? Är laget så bra som man tror?
Premiären 2020 präglas också av hopp och spänning som alla andra år – men om det är någon känsla som är extra påtaglig just detta år så är det utan tvekan ovissheten.
Årets säsong är inte lik någon annan och kommer inte bli det heller. Efter den längsta försäsongen på år och dar så är det dags, två månader efter den tänkta starten, att sparka igång Superettan – utan publik.
Hur kommer det att vara? Vi har sett prov på att förutsättningarna förändras, i ett flertal ligor runtom i Europa. När publiken har försvunnit har det visat sig att hemmalagen vinner i en klart mindre utsträckning än tidigare. I den första omgången av Allsvenskan fick vi se de som förväntades vinna vinna med få undantag, men det går inte att blunda för att serierna kan komma att få en ovanlig och oviss utveckling nu när det är tomt på läktarna.
Och hur ska Superettan bli då? Serien som alltid har varit extremt oviss, även med publik på arenorna. Serien där en nykomling från Division 1 går direkt upp till Allsvenskan, eller där ett lag, som året innan kämpade med näbbar och klor för att hänga kvar i serien, chockar alla och går som ett tåg genom serien och tar sig till landets högsta serie. Eller ett, av många, tippat topplag med en hajpad offensiv som inte ens är nära att sluta ens topp fem (ja, jag syftar på ÖIS). Allt kan hända i Superettan.
Det är inte en vild gissning att tro att lag med stort publikstöd kommer att påverkas av utebliven publik (läs ÖIS, GAIS, J-Södra, med flera). Hur tacklar lagen det? Årets säsong kommer bli en säsong där det lag som spelar absolut bäst fotboll, eller rättare sagt de som har den mest genomtänkta, effektiva fotbollen kommer att lyckas bäst – när tidigare så hemmastarka lag, som har eldats på och fått en fördel tack vare sin publik, nu inte har sin publik att tillgå så är jag övetygad om att så blir fallet.
Att sätta just ett spel har ju lagen haft hyfsad tid på sig att göra kan man lugnt konstatera. Efter en sjukligt lång försäsong där vi med säkerhet kan konstatera att spelidéer, hörn- och frisparksvarianter, kontringstaktiker med mera nötats som aldrig förr på superettska träningsplaner vet nog lagen precis hur de vill att spelet ska se ut. Men hur kommer det bli när lagen lämnar träningsplanen och faktiskt går ut för att spela match? Hårda, tuffa träningar och internmatcher i all ära, men det kommer vara en helt annan sak att faktiskt gå ut och möta en annan motståndare. En motståndare som man vanligtvis vet allt om, men som man nu inte vet ett skvatt om. Hur formerar de sig? Vilka startar på topp? Hur brukar de spela? Massa frågor, noll svar.
Sjukt ovisst helt enkelt.
Och ÖIS då? Hur är det med dem?
Ovisst så det sjunger om det där också.
Nästan en hel elva med nya spelare (en hel del unga och orutinerade sådana) och nya tränare. Det är som upplagt för att precis vad som helst kan hända, även här. Det kan bli riktigt bra – men det kan bli mindre bra också.
Om ÖIS ska bli att räkna med så måste det finnas en spelidé, först och främst. Det fanns det inte i fjol (den var i vilket fall inte särskilt tydlig) och vi alla vet hur det gick. Spelidén är A och O, kanske framförallt i år som sagt, och just en spelidé har de ju haft en hyfsad tid på sig att sätta. Jag tror dock man måste ha i bakhuvudet att det kan ta ett tag innan spelidén sitter i praktiken, innan man kan se att det faktiskt finns en spelidé. Det är, som sagt, en sak att träna, en annan sak att faktiskt spela riktig match.
ÖIS styrka, och det som man verkligen hopas på ska lyckas, är onekligen offensiven. Alexander Bernhardsson och Gustav Ludwigson i all ära, men årets anfallsuppsättning med Bubacarr Jobe, Adam Bergmark Wiberg, Daniel Paulson och Aílton Almeida är riktigt bra, om inte bättre än fjolårets anfallsuppsättning. Där bakom finns dessutom Mohamed Said och Fredrik Zanjanchi som back ups. Det ser – på papperet – onekligen ruggigt bra ut på den fronten. Om Keith Millen lyckas få igång de gossarna på topp, ja då kan det räcka långt, var så säkra.
Truppen slutar knappast att vara spännande där. På mittfältet finns en av Sveriges mest hajpade talanger i Kevin Ackermann, som efter hjärtproblematiken ska blomma ut på riktigt, bredvid sig har han Abdul Razak som har överösts med lovord. I försvaret hittar vi Kevin Fransson, en av ÖIS mest lovande talanger på senare år som ska slå sig in i A-laget på riktigt.
Det, kombinerat med rutin från föregående år gör att det onekligen finns potential i ÖIS 2020. Det finns potential så det räcker och blir över – det finns potential som kan ta ÖIS till den svenska fotbollens finrum, Allsvenskan.
Då krävs det bara att Keith Millen, mannen med erfarenheter från självaste Premier League men som aldrig haft huvudansvaret för en klubb, förvaltar det rätt. Rykten har gott om en höjd proffessionalism på ÖIS-gården och stenhårda träningar. Precis vad ÖIS behöver. Återstår att se hur det blir på planen, men jag tror att Millen är rätt man för jobbet. Han ställer krav, är hård, och har, vad det verkar, en tydlig idé om hur han vill spela. Hoppas bara vi får se det på planen också till slut.
Ikväll går ÖIS ut och tar sig an Ljungskile på bortaplan. Ett första test där vi får se ÖIS, det nya ÖIS, spela fotboll på riktigt. Förhoppningarna är som sagt stora, ovissheten stor, om än större – stor och aningen plågsam.
För vad kan vi egentligen förvänta oss? Vad vet vi om årets ÖIS?
Inte speciellt mycket just nu.
Men jag har, som sagt, förhoppningar. Det har vi alla. Ikväll vill jag se resultatet av alla de hårda träningarna och av den höjda proffesionalismen som det ryktats så mycket om. Jag vill se en spelidé, jag vill se ett samspelt försvarspel, mittfält och anfallspel.
Jag är fullt medveten om att det är höga krav jag ställer och jag är också medveten om att det förmodligen inte kommer se perfekt ut. Men bara jag får se något som ger en något att hoppas på, som dämpar den här ovissheten – något som visar att ÖIS är redo.
Då är jag nöjd.