Morecambe - Leyton Orient
Ett hinder kvar på vägen mot final
En hektisk vecka är över oss. På måndag ska krafterna mätas med GAIS, men innan ska dess ska en match spelas som kan leda till något som vi inte varit med om på tolv år. En cupfinal ligger i potten när ÖIS åker till Stockholm för att möta ett Djurgården i turbulens.
När vi påbörjade den här cupresan förra året gjorde vi det borta mot oglamourösa Falköping, som ett division 1-lag. Förhoppningarna hos oss flesta låg i att vinna några matcher och ha det roligt på vägen. Nu står vi här och är två matcher ifrån Europa. Vinner vi imorgon väntar Friends Arena på oss den 26:e maj, mot antingen Öster eller IFK Göteborg.
Vi ska dock inte gå några som helst händelser i förväg. Men drömma kan man ju alltid. För att drömmen om en final ska bli sann krävs att vi manövrerar ut ett Djurgården som just befinner sig i en tillvaro mer nattsvart än vad många ungdomars Valborgsnatt kommer att bli. Som om det inte vore nog med den sportsliga misären så har knappast någon av er missat att tränare Magnus Pehrsson och ordförande Tommy Jacobsson har avgått till följder av hot. De tidigare assisterande tränarna Martin Sundgren och Anders Johansson har istället tagit över huvudansvaret.
De två fick dock inte vara med om någon positiv effekt namngiven efter sig, då deras första match, mot Syrianska, slutade med en 0-1-förlust. Djurgården är så pass nedtryckta i skorna att de inte ens får regelrätta mål med sig. I kombination med anfallsstjärnor som underpresterar och ett försvar som inte längre har den naturlige ledare Joona Toivio att hålla i handen, så har ni anledningarna till att de bara skrapat ihop en poäng på fem matcher.
I cupen däremot har det gått bättre. Gruppspelsmatcherna slutade med två segrar och en oavgjord vilket räckte till kvartsfinal mot Norrköping, som de slog ut efter en nervkittlande straffräddning. Varken straffar eller ens förlängning är något som vi behövt, utan i sin tur Falköping, Degerfors, Syrianska, AIK och Falkenberg har besegrats under ordinarie tid. Förlusten mot Halmstad någonstans där i slutet glömmer vi tycker jag.
Med den resultatraden och en formkurva på uppåtgående vilket illustreras av de två raka vinsterna i Superettan så kan man inte annat än att gå in till denna uppgift med tillförsikt. Huruvida det är bra eller dåligt att möta ett Djurgården som befinner sig på botten kan man diskutera i oändlighet, men nog kan vi alla enas om att vi hade kunnat tänka oss sämre förutsättningar. Att Jakob Lindström tvingas stå över på grund av sin fot är dock ett aber, men mot Landskrona visade Johan Hedman att han klarar av den komplexa positionen på ett förvånansvärt bra sätt.
Alla uppgifter pekar på att Hedman får fortsätta centralt tillsammans med Johan Lundgren. För de båda gäller det att ligga tätt inpå Djurgårdens fanbärare Andreas Johansson och inte tillåta honom att få för mycket tid med bollen. När lägena sedan dyker upp att gå till motattack måste leveransen framåt vara av Landskrona-klass. Inte minst Lundgren visade då upp ett oerhört vasst spel med fötterna som också gav hela tre assist.
Vilka två som kompletterar dem på kanterna är lite mer oklart. Att offensivt lagda Yarsuvat och Ohlsson startar båda två i en semifinal på bortaplan mot Djurgården finner jag osannolikt. Dessutom väntar som sagt ett derby om inte alltför många dagar och när många alternativ är jämbördiga kan det vara en god idé att rotera lite. Min tro är därför att Filip Holländer, vars form verkar vara på väg, tar hand om en kant – och min förhoppning är att även Jacob Ericsson kliver in i startelvan på den andra. Med dem får vi ett mittfält med en oerhörd arbets- och löpkapacitet som på pappret bör vara ett framgångsrecept imorgon.
I övrigt bör startelvan rimligtvis se ut som i söndags, och med det sagt så ställer vi upp med ett hårt arbetande kollektiv kryddat med ett anfallspar som har förmågan att nöta sönder vilket försvar som helst.
Så bring it, Djurgården. Vistelsen på Stockholms Stadion är bara en mellanstation för oss på vägen mot huvudstadens riktiga arena.
