"För likgiltigt och tamt" - fem tankar efter Sundsvall
Likgiltighet, offensiv oskärpa, en liten strimma hopp, ett rödblått som behöver byggas om och en eloge till supportrarna. Här är mina fem tankar efter den tyngsta förlusten i modern tid.
Likgiltigheten
Under hösten har såväl spelare som ledare pratat om att varje match som följer blir av samma karaktär som en cupfinal. Det har varit kniven mot strupen hela tiden. Trots det ser det ut som att spelarna vill vara någon helt annanstans än på en fotbollsplan när matcherna väl startar.
Så var det mot Trelleborg, och så var det också igår mot Sundsvall.
När man pratar i termer av cupfinaler, då innebär det för mig att man ska visa en desperation, en vilja. Om det sedan klaffar eller inte är en annan femma men när en förenings existens hänger på enskilda matcher, då förväntar jag mig att se ett desperat gäng som gör allt i sin makt för att vinna.
I gårdagens drabbning mot Sundsvall fanns inte den desperationen. När norrlänningarna fick in en boll efter bara fyra minuters spel var det som att luften, som så många gånger förr i år, gick ur. Under hela första halvlek tycker jag mig se en rädsla och en passivitet, som inte på något sätt rimmar med vad jag förväntar mig att se av en “cupfinal”.
Visst, andra halvlek är lite bättre och vi fick se en liten glimt av det jävlar anamma som jag efterfrågar. Men, det är fortfarande alldeles för likgiltigt och tamt för ett lag som kämpar för sin överlevnad i svensk elitfotboll.
Offensiva oskärpan
Efter en första halvlek som lämnade en hel del att önska var det som sagt lite bättre i andra halvlek. Om inte annat så bjöd Sundsvall i alla fall vid upprepade tillfällen in oss i matchen.
Jag vet inte hur många gånger hemmalaget gav bort bollen i lägen som ställde två eller tre ÖIS-spelare mot lika många, eller färre Sundsvallsspelare. Gång på gång bjöds vi på lägen där, om inte flera, så åtminstone ett borde suttit i mål.
Därtill lyftes åtskilliga bollar in i offensivt straffområde från kanterna, utan att någon lyckades få en panna eller en fot på den. Antingen var inläggen alldeles för höga, eller så var en Sundsvallsspelare först på bollen. De få bollar som ändå nådde fram till en rödblå spelare, slutade med avslut eller nickar som tyvärr inte var närmare att bli mål än det stolpskott Edi Sylisufaj hade i mitten av den andra halvleken.
Den offensiva oskärpan gör mig djupt oroad inför de två matcher som återstår, och inför det minimala hopp som ändå fortsatt finns. Om vi inte lyckades göra mål på någon av de fem, sex bjudningar Sundsvall gav, hur ska det då göras mål i kommande matcher? Något måste göras åt oskärpan, och det fort, riktigt fort.
Den lilla strimman hopp
Vid seger igår hade läget, utifrån förutsättningarna, sett ”okej” ut med två poäng upp till säker mark, och med samma poäng som Skövde på den sista kvalplatsen. Nu blev det istället förlust och med det är vi kvar på jumboplatsen, tre poäng bakom kvalplatsen.
Läget ser allt annat än ljust ut och även om det känns hopplöst finns en strimma hopp kvar. Men, den är minimal.
Vi behöver ta fyra poäng fler än ett formstarkt Skövde med sex poäng kvar att spela om. Alternativt tre poäng fler, men då måste Sällskapet hämta upp sex mål för att passera på målskillnad.
Hoppet är med andra ord minimalt, och andra lags prestationer spelar in. Med det sagt är det inte helt dött än, och så länge det lever bör du, jag och vi tillsammans göra allt vi kan. Så, slut upp i de två återstående matcherna och ge laget ditt stöd. För det är ett stöd de uppenbarligen behöver om det överhuvudtaget ska finnas någon chans till att rädda detta.
Gör om, gör rätt
Oavsett om vi på något mirakulöst sätt lyckas klara oss kvar i Superettan behöver något göras. År efter år har vi harvat i botten av elitfotbollen utan att, med undantag för 2018, vara i närheten av att prestera på den nivå alla strävar efter.
Det har blivit tydligare och tydligare att något måste göras, för det är något i ÖIS som förening som inte står rätt till. Nya tränare och nya spelare, som dessutom får förutsättningar som är bättre än de flesta lagen i serien, misslyckas gång på gång.
Så fort serien är färdigspelad, eller egentligen redan nu, bör allt som inte bidrar till att ÖIS framöver kan styras åt rätt håll ersättas av sådant som kan göra det. Vem, vilka eller vad som bör behållas eller ersättas lämnar jag osagt, men mycket behöver förbättras i Sveriges äldsta fotbollsförening.
Till att börja med behöver såklart de två ledande posterna, sportchefsrollen och posten som operativ chef, tillsättas så snart som möjligt. De som tillträder behöver dessutom vara rätt personer, och det är bara att hoppas att så blir fallet. Annars finns risken att skeppet fortsätter att sjunka ner i avgrunden.
Efter de mycket viktiga rekryteringarna bör hela föreningen rannsakas. Allt behöver vändas på för att komma till bukt med de problem som gör att vi aldrig lyckas ta oss bort från Superettans bottenskikt. Detta oavsett om vi faktiskt klarar oss eller ej.
Eloge till oss supportrar
Mycket behöver ställas till rätta i ÖIS som förening, men några som kan hålla ryggen rak är alla vi supportrar som fortsätter att ge och ge när vi sällan får något tillbaka.
Jag kunde tyvärr inte vara på plats i Sundsvall på grund av det supporterfientliga spelschemat men jag vill lyfta på hatten till alla hjältar som reste 70 mil enkel väg för att stötta Sällskapet.
Utan oss supportrar finns det inget ÖIS. Det gäller i medgång men extra mycket i motgång som nu. Därför vill jag uppmana alla som kallar sig ÖIS-are att ta sig till Gamla Ullevi respektive Landskrona IP kommande två lördagar. Vi må kanske åka ur elitfotbollen, men då kan vi åtminstone göra det tillsammans och med värdighet på läktaren.
Köp biljett till lördagens match mot Västerås här, så ger vi allt för Sällskapet. Kanske kan det också få spelarna att vakna till lite, även om det vore i elfte timmen. Ses på Gamla!