Groundhog Day
ÖIS åkte upp till Sandviken med förhoppning om att studsa tillbaka från nederlaget senast. Så blev ej fallet, slutsiffrorna skrevs till 3-1 i hemmalagets favör, bland annat efter att Hampus Gustafsson oturligt nog stod för en rejäl tavla till Sandvikens 2-1 mål. Problemen är dock större än bara detta isolerade resultat.
Jag funderade ett tag på vad för text jag skulle skriva efter dagens match. Jag kom till slut fram till att en text skriven rakt från hjärtat var det enda rätta i den här situationen. Det gör något så otroligt ont att se Örgryte Idrottssällskaps representationslag på herrsidan befinna sig i det totala mörker som de faktiskt gör just nu. År efter år nu blir det bara fel, fel och ännu mer fel. Spelare byts ut, tränare byts ut, organisationer byts ut och förändras. Likförbannat så ser vi dessa bedrövliga starter. Likförbannat ser vi gång på gång hur vårt kära ÖIS viker ner sig.
Det har nämnts innan, men hela den här situationen börjar likna “Groundhog Day”. En trasig skiva som upprepar sig. Både sett till denna säsong, då mönstret är att vi tar ledningen i matcher, men aldrig klarar av att hålla fast vid dem (undantaget Varberg), men också sett till hur de föregående säsongerna har sett ut, att kräftgången fortgår. Naturligtvis så försöker man som supporter förstå varför det ser ut så här. Vi har anledning att peka på flera saker som brister, dels rent spelmässigt, men också det arbete som sker uppe på ÖIS-gården.
Matchen mot Sandviken idag blev en plågsam påminnelse om lagets stora problem i år: tappade ledningar. Problemet, enligt mig, ligger både i det fysiska och det mentala. Spelarna orkar inte med att behålla det presspel som visas upp tidigt i matcherna och gör att laget blir väldigt passivt och släpper till målchans efter målchans. Men min upplevelse är också att det är mycket av det mentala som spelar in. Rädslan att förlora är större än viljan att vinna.
Även fast inte spelarna är helt de samma som 2022 och 2023 jämfört i år, så har vi sett prov på när ett ÖIS-lag har slutit samman, visat mental styrka och klarat sig kvar i superettan. Till och med när laget har varit fullständigt uträknat så har de rest sig när det gäller som mest. Det visar på mental styrka. Men detta har nu två år i rad inte kunnat omsättas i någon form av skjuts in i nästa säsong. Det verkar inte spela någon roll vem som tränar laget, om det spelas med tre-eller fyrbackslinje, vem som värvar spelarna, hur organisationen är strukturerad, om det finns en hare som maskot eller inte, you name it. Det har verkligen satt sig i väggarna.
Jag trodde stenhårt på Andreas Holmberg inför säsongen och tron finns fortfarande där. Men, på 13 tävlingsmatcher i år (svenska cupen inräknat), så har han lett laget till blott 2 segrar och han tränar laget som ligger sist i superettan. Det kan ingen vara nöjd med och jag förstår dem som drabbas av tvivel. Samtidigt så måste han i mitt tycke få mer tid att få visa vad han går för. Därtill, så tror jag kanske att han behöver någon form av extra stöttning eller hjälp. Han har som bekant i Degerfors tidigare kamperat ihop med Tobias Solberg och detta är hans första jobb som ensam huvudtränare. Känslan är att det kan behövas något namn till i staben för att stoppa det sjunkande skeppet. När läget var som värst under Thomas Askebrand 2018, kom Kalle Björklund in under sommaren för att stabilisera upp försvaret, som sedan ledde till en stark höst. 2022 kom Brynjar Gunnarsson in med ett tänk som var mycket försvarsinriktat, och lyckades hålla oss kvar. Ifjol kom Xabier Ocenda och visade upp att han minsann har lärt sig försvarsspel av Diego Simeone och räddade oss också kvar i elitfotbollen.
Mönstret? När någon med försvarstänk kommer in i A-laget så har ÖIS funkat som bäst. Samtidigt så har de tränare som haft väldigt tydligt offensiv inställning har haft mindre smickrande resultat. Även om jag älskar idén och romantiken med att vara lirarnas lag, så har det gång på gång visat sig att ett defensivt fungerande ÖIS är ett välmående ÖIS. Vem detta skulle kunna vara är en bra fråga. Jakob Lindström är redan halvt involverad, är lösningen att ge honom ett större ansvar? Kan man locka över Tobias Solberg från Degerfors? Kan man be snällt till Real Sociedad om att få använda sig av Xabier igen? Oavsett så behöver ÖIS sportsliga ledning nu bevisa att de är rätt personer för att få vårt sällskap att bli en klubb att räkna med igen, för de har än så länge MYCKET att bevisa. Efter nästa match mot Gefle så kommer ett välbehövligt landslagsuppehåll. Mitt förslag? Använd den tiden till att agera, bättre att göra det när det fortfarande finns tid att “rädda” både säsongen men också framtiden!
Vill också avsluta med att hylla de supportar på plats som gjorde den långa resan till Sandviken, ni är alla hjältar!
