I oceaner av skit
De här raderna är frukten av tålamod. Jag har suttit här nu ett bra tag och stirrat på det vita word-dokumentet framför mig. Försökt hitta passande ord för den sits vi nu är i. Det är sannolikt det svåraste jag gjort under mina snart fem år som skribent.
Alla mina sinnen verkar ha fördunklats. Oavsett vad jag tar mig an så lyckas jag bara inte fokusera. Ingenting går att urskilja, tankar flyger än hit, än dit och allting tar form som ett enda stor myller. Istället sitter jag och blir halvt hypnotiserad av markörens taktfasta blinkande och funderar kring hur många gånger till man egentligen orkar med något sådant här. Än så länge lyckas jag få hjärtat att övervinna hjärnan, men jag är rädd för tiden då jag inte orkar ta den interna striden längre.
Hur länge jag suttit såhär? Hur lång är en tråd? Omöjligt att svara på. Allt jag vet är att det känns som en evighet. Precis som stegen ut från Södertälje Fotbollsarena. Precis som bussresan hem. Precis som vår tid utanför elitfotbollen. Ett år har vi varit utanför Superettan, fem år utanför Allsvenskan, men det hade lika gärna kunnat vara 50. Tiden sedan sist vi befann oss där vi hör hemma känns som ingenting annat än just en evighet.
I år skulle vi ju göra något åt det. Allsvenskan får vänta – men i år skulle vi i alla fall mellanlanda i dess närhet. Förutsättningarna har onekligen varit gynnsamma. Favoriterna Oddevold och Trelleborg föll och kvar stod den lilla kvartersklubben Utsikten som enda hot. Fotbollsguden hade stakat upp färdriktningen och allt vi behövde göra var att följa. Efter enkronasmatchen så var vi nästan framme; för att tala fotbollsspråk så hade vi spelat oss fram till öppet mål. En enkel bredsida och målet var såväl gjort som uppnått – vi skulle vara tillbaka.
Vad som sedan följde är en kollaps av sällan skådat slag. Av säsongens åtta avslutande matcher så har vi vunnit en. När det brunnit som mest, när allting har ställts på sin spets, när allting skulle avgöras. En av åtta.
Här går finger att peka och skuld att läggas. Mycket är redan sagt, mycket är uppenbart. Att vi har haft problem med skador på fel spelare är uppenbart men det är allt för enkelt att ursäkta sig med det. Fakta: vi har med några få undantag inte varit bra över hela säsongen. Fakta: vi har i flera matchen räddats av straffar och sena mål. Fakta: vi har misslyckats med flertalet av våra värvningar. Fakta: vi har jämfört med 2012 gjort 20 mål färre och släppt in 16 fler. Listan kan göras längre. Vi har gått bort oss på flera olika plan. Vi har väldigt mycket att åtgärda.
Allt det spelade ju dock ingen som helst roll i går. För oss frälsta så spelar allting annat ingen roll så länge det ens finns en tillstymmelse av halmstrå kvar att krampaktigt greppa tag om. I går fanns ett helt. Precis där, framför oss, på en armlängds avstånd. Tyvärr, och oförklarligt nog, gjorde vi lite för att få tag i det. Återigen gick vi till strid med ett underligt upplägg som i går tog form av att vi till synes försökte försvara något vi aldrig hade. Först med tio-femton minuter kvar gjordes ansträngningar värt namnet för att få till målet som krävdes vilket var för sent. Slutsignalen ljöd, spelarna föll till marken och med ens slog en déjà vu-upplevelse över mig, från en dag jag aldrig ville uppleva igen.
Det händer att jag fortfarande brottas med minnesbilder från Finnvedsvallen förra året. Av en förtvivlad Oskar Wallén på läktaren, en gråtandes Sebastian Ohlsson, en förkrossad Peter Abrahamsson. Att tvingas uppleva samma sak igen smärtar ett redan svagt fotbollshjärta. Jag går sönder inombords av att se all sorg runt omkring mig hos personer som inte förtjänar annat än kärlek. Där och då lyckades jag värja mig från sorgens uttömmande kraft men såhär dagen efter, när bilderna kommer tillbaka och betydelsen blir klar, kan inte heller jag stå emot.
För andra året i rad sitter jag här en mörk novemberdag och knappar på tangenter fuktiga av nederlagets tårar. Det måste få ett slut. Nu måste vi ta tag i saker och ting för att styra klubben åt rätt håll. Det gäller alla. Om Kent Carlzon är den person som ska leda arbetet med truppen så måste de misstag han begått elimineras. Om vi supportrar vill få till en ändring vad gäller hur vår klubb sköts så måste vi engagera oss och se till att få ett kompetent styre på plats. Vi har formulerat orden tidigare, men nu är det tid att omvandla dem till handling. Framför oss ligger månader med inplanerade möten och tid för diskussion. Låt oss anamma dem och tillsammans komma fram till hur ÖIS ska stå rustade och ta sig an framtiden.
En sak är helt säker redan nu. Den här texten är den sista av sitt slag från mig. Jag vägrar göra en till. Nästa år vid den här tiden tänker jag skriva en bubblande segertext istället.