Jag trodde att ÖIS saknade hjältar
Jag ska erkänna det. Jag trodde att den här ÖIS-upplagan saknade riktiga hjältar. Jag var inställd på att 2018 få harva runt i en gärdsgårdsserie. Och jag trodde absolut inte att Mohamed Said för evigt skulle skriva in sig i historieböckerna, den 11 november 2017.
När Mjällby i den första halvleken slog in en straffretur kändes det kört. En trots allt lovande matchinledning var utbytt mot en uddlöshet som var befarad efter att ha sett startelvan.
Det fanns inte särskilt mycket att komma med framåt. Jens Cajuste hade det tufft, Daniel Sliper likaså. Sören Börjesson valde också en stund in i den andra halvleken att byta ut dessa båda. De på förhand självklara alternativen hette Emil Skogh och Albin Skoglund. In kom Emil Skogh och Mohamed Said.
Momo Said. Med nästintill noll riktig erfarenhet av a-lagsfotboll, och en kropp som var planens troligtvis minsta. Med förespråkare i supporterleden, som jag kunde förstå i nio av tio matcher – men inte idag. En 17-åring borde inte kunna hantera det tryck som omkring 3 000 hypernervösa Gamla Ullevi-besökare åstadkommer.
Men med Momo kom fart och energi. Med Emil Skogh kom detsamma. ÖIS vaknade till liv. Momo Said nickade in sitt första a-lagsmål. Han gjorde det som hans mer rutinerade kollegor inte klarat av. Han gjorde det som såväl yngre som mindre än sina motståndare.
Trots målet stod det alltjämt 1-1, och klockan tickade. Said var fortsatt den som bidrog med energi, och gjorde knappt ett misstag. ÖIS skapade chanser, och lyfte upp både Fredrik Björck och Johan Hammar för att skapa ännu fler. Ett rutinerat mittbackspar skulle med hjälp av stora, starka Hakeem Araba forcera in bollen. Eller varför inte Mohamed Said?
Vänsterfoten och piggheten gjorde det till en gåta varför Said inte fått fler chanser i år. Gjorde det självklart varför han, och ingen annan, fått det där a-lagskontraktet i anfallet. Mohamed Said Adan, född detta milleniet, tog saken i egna händer igen. Sköt, via en motståndare, och fixade förlängning.
Euforin över den smått otroliga vändningen, över Saids bragdinsats, förtog glöden i förlängningen. Mjällby skapade visserligen inte särskilt mycket, men även ÖIS hade trötta ben och inte särskilt mycket framåt.
Straffläggningen var bara minuten bort, men ÖIS skulle få en sista chans. Killen som var värvad för att vinna i luften efter sommaren – men sällan varit något riktigt hot på höjdbollarna offensivt – var i boxen. Vissa kallar honom Hulken. Han heter Hakeem Araba. Nicken gick i mål, klockan stod på 119 minuter, ÖIS är kvar i Superettan.
Den kapabla matchhjälten fanns framför mina ögon hela tiden, trots mina tvivel. Jag pratar inte om Araba. Jag pratar om Mohamed Said. Du är min och allas vår hjälte. Nu firar vi.