Krönika: Därför är Turkiet ett dåligt val, ÖIS
ÖIS åker i mars till turkiska Side på träningsläger. Tränaren Thomas Askebrand pratar om de goda förutsättningarna, men från föreningens håll finns saker som borde väga tyngre. Som trovärdigheten i hjärtefrågorna när man nu åker till landet med flest fängslade journalister i världen.
Sedan statskuppsförsöket sommaren 2016 har Turkiet allt mer blivit ett land där oliktänkande inte är välkomna. Amnesty har larmat om att yttrandefriheten är hotad och hundratusentals(!) personer har blivit föremål för brottsutredningar – i samband med det rådande undantagstillståndet i landet. Freedom House är bara en av flera organisationer som inte kallar Turkiet för en demokrati.
Och till Turkiet ska alltså ÖIS åka på träningsläger i mitten av mars. Varmt! Gott! Perfekt? Om man vid en första tanke tänker att det väl blir kanon att komma bort från den svenska kylan, bör man vid nästa konstatera att det rimmar otroligt dåligt med de frågor ÖIS som förening i många sammanhang vill verka för.
HBTQ-personers rättigheter har försämrats i landet de senaste åren, vilket förstås är en del – även om engagemanget i de frågorna inte är unikt för ÖIS. Kampen för Dawit Isaaks frigivande har dock blivit det. Där har ÖIS sedan många år tillbaka markerat och tagit strid för att det är oacceptabelt att han sitter fängslad i Eritrea utan rättegång.
Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex 2018 håller samtidigt pressfriheten i Turkiet som dålig. Att trovärdigt framställa ÖIS som en förening som står på godtyckligt fängslade journalisters sida blir därmed onekligen svårt framöver.
Sett ur ett rent pressfrihetsperspektiv rankas faktiskt Qatar och Förenade Arabemiraten högre än Turkiet – även om de numera hippa fotbollslägerländerna för den delen inte är bra heller. Självklart finns också fler aspekter som gör att ett träningsläger i exempelvis Dubai förmodligen hade varit ännu värre.
Men ÖIS borde trots allt lägga viss vikt vid pressfrihetsfrågor, i och med kampen för Dawit, och då ligger Turkiet – hur man än vrider och vänder på det – på plats 157 av 180 länder på Reportrar utan gränsers lista. En bra bit före Eritrea (näst sist, endast före Nordkorea), som tur är, men platsen bakom Rwanda är inte direkt något att skryta om.
När Committee to Protect Journalists i december sammanställde en lista över de då fängslade journalisterna i världen fanns såklart Dawit Isaaks namn med. Samtidigt var Turkiet, för tredje året i följd, det land som höll allra flest bakom lås och bom.
Men då kan man väl inte åka någonstans om det ska vara så känsligt, kanske någon får för sig att säga, och jag kan till viss del förstå poängen. 70 av världens länder ses av Reportrar utan gränser antingen som dåliga eller väldigt dåliga ur ett pressfrihetshänseende. Det kanske dock säger mer om den omvärld som vi genom våra beslut stöttar.
Vädret och de fotbollsmässiga förutsättningarna kanske känns snäppet trevligare på den breddgraden, jämfört med i södra Europa. Men då ska man samtidigt känna till att man till mångt och mycket raserar sin trovärdighet i en av sina hjärtefrågor. I ÖIS egen värdegrund står för övrigt: ”Vi driver all verksamhet med god etik”.
Bland det finaste och viktigaste vi har i en demokrati är rätten att uttrycka oss och ifrågasätta. Jag utnyttjar den rätten och vill att fler ska kunna göra det. Det är jag ganska övertygad om att Dawit Isaak hade varit mer stolt över, än att ÖIS åker på träningsläger till Erdogans Turkiet.
