Krönika: En känsla som är svår att beskriva
Tretton år har gått. Tretton långa år, där nackskotten avlöst varandra. Nu står jag här, med en derbyseger, och känner euforin jag vissa stunder har tvekat på om jag någonsin skulle få uppleva igen. Att få se laget du älskar vinna ett derby – det är en känsla som är svår att beskriva.
Den 18 september 2006 var jag på Ullevi. ÖIS vann mot IFK, ÖIS vann ett derby. Det var en regnig kväll, och på Ullevis läktare satt jag med min nyinköpta ÖIS-mössa, en marinblå mössa med en björn som håller en rödblå halsduk. Jag hade lyckats tjata till mig en enorm popcornlåda, så där satt jag nöjd och belåten med min nya mössa och vräkte i mig popcorn och såg ÖIS vinna ett derby. Sju år var jag då, och inte fan trodde jag då att det skulle ta tretton långa år tills jag skulle få se ÖIS vinna ett derby igen. Och inte fan visste jag då, när jag satt på ett regnigt Ullevi med munnen full med popcorn, hur mycket känslor det är i ett derby. Hur derbymatcher kan utvecklas till brutala nackskott eller hejdlös eufori.
Sedan den där derbyvinsten har jag vuxit och utvecklats en del. Jag har också mer och mer desto längre åren gått, förstått hur derbyn funkar. Hur stort det faktiskt är. Hur mycket känslor det är. Jag vet inte hur många gånger jag har sett de klassiska derbyna mot IFK 2002 på Youtube, jag vet inte hur många gånger jag har hört äldre rödblåa familjemedlemmar, släktingar kompisar, säga meningen ”du skulle varit där”.
Ja, jäklar vad jag hade velat vara där, har jag tänkt de senaste åren. Att få uppleva euforin, att få se laget du älskar slå värsta rivalen. Jag har upplevt mycket med Sällskapet, men jag hade fram tills igår aldrig sett ÖIS vinna ett derby sedan den där regniga septemberkvällen 2006. Ibland så har det känts som att en derbyseger, det kommer jag aldrig få uppleva igen.
Värst var det den 12 juni 2018. På Gamla Ullevis betongläktare låg jag, med ansiktet nedgrävd i händerna, med ett rödblått krossat hjärta och en apatisk känsla, en tomhetskänsla som är svår att sätta ord på, och så fruktansvärd att jag aldrig vill uppleva den igen. Några sekunder tidigare hade det grönsvarta laget på andra sidan dunkat in förkrossande 4-4 och på något vis hämtat upp ett tvåmålsunderläge på ett par få minuter. Det är och förblir det tyngsta jag varit med om i fotbollssammanhang, Jag kommer ALDRIG glömma den helt apatiska känslan på bussresan hem, hur allt bara var helt svart.
Det var ju så jävla nära, tänkte jag. Varför är det så här? Kan jag inte få uppleva lyckoruset efter ett derby? Är det så mycket begärt?
Igår låg jag på Gamla Ullevis betongläktare igen. Med ÖIS-halsduken runt halsen, med tröjan i handen och glasögonen på sned. ÖIS hade vunnit ett derby, vunnit ett derby med 1-0 mot Gais. Tio minuter tidigare hade Gustav Ludwigson rullat in det förlösande ledningsmålet, och om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte riktigt vad som hände sekunderna efter. Jag ramlade, slet av mig tröjan, kramades med främlingar. Jag skrek, jag skrek för att ÖIS äntligen skulle få vinna ett derby, jag skrek för tretton år av hopplösa derbymotgångar var över, jag skrek för att ÖIS skulle slå den grönsvarta lillebrorsan.
Tretton år. Tretton jävla år. ÖIS har varit uppe och besökt Allsvenskan, men även passat på att ta en sväng till Divison 1 under de åren. Det har varit tunga smällar mot en redan hårt prövad supporterfamilj, det har varit jobbigt, jävligt jobbigt. Men nu står vi här, vi gråter, vi skriker, vi kramas. ÖIS har vunnit ett derby, och på något märkligt sätt krånglat sig upp till toppstriden i Superettan.
Inatt ska jag njuta. Imorgon ska jag njuta. Imorgon ska jag gräva fram den där björn-mössan ur garderoben, jag ska knyta på mig den rödblåa halsduken och stolt bära den när jag går till jobbet. För helvete vad skönt det är att vara Öisare.
