Krönika: En sanslös glädje – nu är ÖIS med på riktigt
2-1 seger mot serieledande Varberg på bortaplan. Mot ett Varberg som innan denna söndagseftermiddag inte förlorat en match på hemmaplan, mot ett Varberg som mosat allt och alla. Men så plötsligt kom ÖIS, ett ifrågasatt sådant, och tystade alla tvivlare, sänkte Varberg och blandade sig på allvar in i striden om Allsvenskan 2020.
Jag och pappa slirade in med bilen, sprang likt Usain Bolt den 100 meter långa raksträckan från bilen till arenan, sprang upp för Påskbergsvallens rangliga plankläktare, och fick se Varberg genom Nahom Girmai panga in 1-0 sekunden efter vi anlänt.
Boom, pang, ridå.
De förhoppningar jag hade innan matchen, ganska stora sådana, grusades efter dryga två minuter. De blev absolut inte återupplivade av ÖIS första halvlek – inte en passning hamnade rätt, inte ett domslut gick ÖIS väg, och Varberg öste fram likt ett ångvält över ÖIS, som såg så plågsamt tafatt ut.
Det fanns väl vissa ljusglimtar, som typ Alexander Bernhardsson, som sprang och gjorde vad han kunde mot ett grönsvart försvar som såg fruktansvärt ogenomträngligt ut.
1-0 efter första 45 - och att ÖIS skulle få med sig poäng från Påskbergsvallen denna eftermiddag, kändes i min hjärna som ganska omöjligt.
Men Thomas Askebrand måste ha gett spelarna en hårtork á la Sir Alex Ferguson i halvtid, för vad hände i andra halvlek?
Med dryga tio minuter spelade i andra halvlek sprang den fortsatt pigge Bernhardsson på en långboll. När August Strömberg i BoIS-målet kände för att leka mittfältare och rusade ut likt en tjur mot Alexander, gjorde denne inga misstag och rullade in 1-1. Tackar för den Strömberg, tänkte jag då, för att säga att ett kvitteringsmål just då hängde i luften är att överdriva.
Jag hann knappt vråla av mig och kramas klart innan Bernhardsson var ute på en ny räd. Vilket slutade med ännu ett mål, och 2-1 till ÖIS. Vad fan hände där?
Alltså det är klart att jag var nervös som fan resten av matchen – men i ärlighetens namn spelade ÖIS så bra efter ledningsmålet, och det kändes närmare 3-1 än 2-2.
För vad hade Varberg att komma med? De rullade och rullade boll, men kom sällan igenom ett stabilt ÖIS-försvar. När de väl kom till ett läge var det galet nära, men jag tackar gudarna för att den spelaren, vem det nu var, stod och blockerade bollen på mållinjen.
Inte kan det blivit lättare för Varberg att forcera när de hade drygt 600 Öisare som skrev häcken av sig på ena långsidan – något som fick Påskbergsvallen att kännas som hemmaplan för ÖIS. Målskytten Girmai slängde sig likt en docka (pinsamt nog) och Seljmani sköt, eller försökte iallafall. Men det var svårt, som det har varit ett tag nu, att rubba det rödblåa försvaret.
Som sagt – det var nervöst som in i helvete. I klacken stod jag, med en pelare i ansiktet, med svetten rinnande som aldrig förr, och med en öl och korvlukt tungt vilande över klacken och bönade och bad till fotbollsgudarna att Varberg inte skulle få in någon kvittering – men som sagt; ÖIS anno 2019 är jäklar på att spela försvar, och en kvittering hängde aldrig riktigt i luften.
Det ÖIS som kryssade mot bottenlaget Frej för en vecka sedan, det ÖIS som det tvivlats på, lyckades spränga den grönsvarta dominans som hittills präglat Superettan, och tystade alla tvivlare. En sanslös glädje för alla Öisare, för inte nog med att ÖIS vinner borta mot serieledarna, man hakar också på på riktigt i toppstriden. Och om man klarar av att vinna borta mot serieledaren, så visar man att man har i toppstriden av superettan att göra, och kanske till och med i allsvenskan.
Sanslös glädje, ja. När jag och mitt sällskap gick från Påskbergsvallen så sa en i sällskapet: ”Fan Nils, glädjen i dina ögon när Bambi kvitterade – det är något jag tar med mig idag”.
Glädjen tar jag med mig – men framförallt att ÖIS är med i kampen om de allsvenska platserna. Vi är med på riktigt!
