Krönika: En tapper poäng – men ett spel som hackar betänkligt
Det blev en poäng till slut. En viktig sådan. Men det var med nöd och näppe – och ganska orättvist om man ska vara helt ärlig. Det rödblåa maskineriet hackar betänkligt – och snart måste vinsterna komma.
Det går att argumentera för att Landskrona har imponerat stort och var – och är – obesgrade på hemmaplan. Det går att argumentera för att avsaknaden av Herman Sjögrell försvagade ÖIS kraftigt, och att Kevin Ackermanns skada precis i inledningen försvagade ÖIS än mer. Och med allt detta sammantaget så kan det kanske tyckas vara aningen buttert att kräva mer av ÖIS när det, trots allt, blev en pinne.
Men det var, i alla fall i mina ögon, en ganska ofärtjänt sådan. Hemmalaget kopplade ett distinkt grepp direkt om matchen och ÖIS fick backa hem och ligga kompakt. Det höll i 25 minuter innan Filip Olsson åkte slalom genom ÖIS-försvaret och satte ledningsmålet för Landskrona.
Där och då kändes uppförsbacken ruskigt brant för Rödblått. Men när Aílton visade upp dribblingsregistret bara några minuter senare och lyckades hitta in till Daniel Paulson som stötte in kvitteringen – ja då var det plötsligt tillbaks på ruta ett igen.
Om det var välförtjänt? Knappast.
Och matchen fortsatte efter det som den började. Med ett Landskrona som tryckte på, och som också borde gått till halvtidsvila i ledning när Filip Olsson mer eller mindre bara skulle raka in sitt andra mål för dagen i öppet mål, men som tack vare en heroisk block av Arvid Brorsson blev snuvad på det.
ÖIS fortsatte att vara tillbakapressade i akt nummer två, och fick, när man väl hade bollen under kontroll, knappt andas med den.
För under en stund i andra halvlek var det knappt en passning som gick rätt. ÖIS-laget var motsatsen till kompakt och avståndet mellan försvar och anfall var ungefär lika långt som det är mellan Ystad och Kiruna. Landskrona pressade högt och och tvingade de få bortaspelare som droppade ner för att hjälpa försvaret att spela felvända – och vips så var bollen åter förlorad för ÖIS och hemmalaget påbörjade en ny anfallsvåg.
När Robin Hofsö i Bois fick sitt andra gula efter vad som såg ut att vara någon typ av eftersläng på Marcus Haglind Sangré i den 70:e minuten tändes ett litet hopp för de rödblåa. Men någon offensivare fotboll blev det inte från gästerna, och bortsett från en kort sekvens där man kunde känna ett visst ÖIS-tryck, så var det här Landskronas match, från början till slut. Det måste nog skåningarna känt själva också.
ÖIS har nu vunnit en match på åtta försök i årets superetta. Landskrona är (mot min förmodan) ett lag att räkna med i år, men så som det såg ut i dag från rödblått håll gör att man mer känner oro snarare än någon form av tro på det här laget i detta nu. Ännu kan mycket (väldigt mycket) hända i serien, och ÖIS kan vända på detta trots den magra starten. Men då måste spelet klicka – och det har det inte, med få undantag, gjort hittills och det gjorde det definitivt inte i dag.
Det måste snart gå att skönja någon form av produkt av den numrera berömda "processen". Så som det sett ut hittills är inte godkänt, och det lämnar mer frågetecken än vad det ger svar. Samtidigt är tålamodet viktigt att ha här – det måste få ta tid. Men fotboll är, som alla vet, en cynisk och resultatstyrd brasnch där det i slutändan handlar om att vinna.
Det gör tyvärr ÖIS för sällan just nu. Mot Värnamo om en vecka måste det förändras – och förhoppningsvis kan ÖIS känna stödet från de 500 supportrarna då och vända den negativa trenden.
