Krönika: Symboliskt för vad ÖIS kan men ändå inte kan
De heter Andreas Granqvist, Rasmus Jönsson med mera. De håller allsvensk klass. Men fyra mål ska inte behövas släppas in för det. ÖIS är bättre än så – och det måste snart börja synas även på resultaten.
Nio raka utan seger talar kanske inte om det, men ÖIS gör det inte mycket sämre än numera serieledande Helsingborg denna tisdagskväll. De har inte gjort det mot topplag som AFC Eskilstuna och Falkenberg heller. Men något har hänt med detta lag, som under våren omsatte bra spel – eller åtminstone någon form av spel – till resultat.
Det har funnits plattinsatser, inget att säga om det, men det har inte varit den genomgående nivå på kvaliteten som resultatraden på något sätt börjat tala om. Individuella misstag, oskärpa och annat har dock inneburit förluster. Och detsamma gällde mot Helsingborg.
Thomas Askebrand valde att gå ifrån trebackslinjen och spela 4-2-3-1. Intressant på förhand och något som gav viss nytändning till offensiven. Men defensivt... Det kanske inte var tidernas katastrof men det var för all del inte bra. Luckor öppnades bakåt där Filip Almström Tähti framför allt var den som inte helt kom till sin rätt i en fyrbackslinje. När HIF, sex minuter före första halvleks slut, satte 1–2 var det bakom en 180-graderssnurrande Almström Tähti-rygg som Max Svensson fick läget.
Defensiven var fortsatt ett minustecken, som dessutom blev några pennstreck rikare på 1–3, i halvlek två. Inspelet från vänster fick dels komma alldeles för lätt, och inne i straffområdet var ingen ÖIS:are tillräckligt het. Jacob Ericsson såg inte ut att ha någon aning om Mamudo Moro, som slog in bollen bakom en överspelad Stojan Lukic. När Rasmus Jönsson slog in 1–4 strax därpå var det så gott som ridå, och återigen en tveksam försvarsinsats som låg bakom.
4-2-3-1 var intressant, men ingen fullkomlig succé. Kanske rentav ett dåligt val av Askebrand. Och han har mer att fundera på. För oavsett hur bra det övriga spelet funkar, hur fin fotboll laget spelar jämfört med Lantz-eran, måste laget börja vinna matcher snart. Det kanske inte var mot Helsingborg segern skulle komma, men så snackades det väl efter AFC och Falkenberg också. Någon gång måste poängen tas.
Även om drömmen om uppflyttning börjar kännas körd är det någonstans grunderna som måste hittas. Det negativa kvalstrecket är alldeles för välbekant och nära.
Gustav Ludwigson gav en gnutta hopp, missade läget till 3–4 som anfallskollegan Altemark Vanneryr senare satte. Då var det för sent – Engströms ribbträff till trots – och blev ändå symboliskt för vad ÖIS kan men ändå inte kan numera.
Tolv matcher återstår och ÖIS är bättre än vad resultaten har visat. Men något måste göras för att vända trenden. Det finns trots allt bara ett enda Rödblått. Det finns nu ett Rödblått som spelar sin bästa fotboll på länge. Men också ett Rödblått som har förbannat svårt att vinna fotbollsmatcher.