Lagbanner

Legendar #10: Marcus Allbäck

41 år och 68 dagar på jorden. 41 år, 67 dagar, 23 timmar och 50 minuter som ÖIS:are. Vår tionde tillika sista legendar är så rödblå som man kan bli. Hans nummer är elva, och Allbäck hans namn.

Den femte juli 1973 var det mycket som far genom Stefan Allbäcks huvud. Dagen D var här. Han skulle bli pappa. Utan att veta, så föreställer jag mig att Stefan likt de flesta andra vardande föräldrar upplevde nervositet, förväntan, glädje och spänning i en känslococktail stark nog att knocka vem som helst. När barnet som sedermera döptes till Marcus väl kom till världen hade Stefan trots det vett nog att prioritera och förstå vad som var viktigt.
 
Tio minuter. Sedan var Marcus ÖIS:are.
 
Medlemskapet i Sveriges äldsta fotbollsklubb var oundvikligt. Tack vare farfar Allan, mångårig ungdomsledare, farbror Dan och Pappa Stefan, båda A-lagsspelare, så hade ÖIS blivit en del av Marcus identitet direkt från början. Allteftersom Marcus växte upp så började han förstå innebörden av vad han blivit en del av – och han föll pladask. Vid fem års ålder började han springa runt på Valhalla i ÖIS fotbollsskola och sedan avverkades steg på steg på väg mot den tydligt utstakade drömmen: att precis som Sören Börjesson spela i A-laget och få äran att bära lagkaptensbindeln.
 
1992 blev drömmen verklighet - åtminstone till hälften. A-laget kallade. Tränare Torbjörn Nilsson såg en spelare som inte bara brann för klubben utan också hade en välutvecklad näsa för mål, fin teknik och tog för sig på planen. Förhoppningar närdes om att vi hade fått en ny härförare men hyllningskörerna fick inledningsvis anledning att utebli och kanske väcktes tvivel om Allbäck den yngre och hans påstådda storhet hos en del. De viftades dock bort lika snabbt som de kom.
 
52 mål på 139 matcher är siffror som påvisar Marcus leverans redan under de tidiga åren. Hans status ökade successivt men sagan skulle snart komma att få ett tillfälligt avbrott. 97/98 gav sig Marcus iväg på en lånesejour till danska Lyngby följt av italienska Bari – men någon större framgång var det inte tal om. Italienarna var inte intresserade av ett vidare samarbete utan Marcus återvände helt sonika hem. Sverige. Göteborg. ÖIS-gården. Och där i tryggheten och värmen, bland de sina, skulle det stora genombrottet komma.
 
När "Mackan" spelade var det inte bara ÖIS folk gick för att se. De ville se den där alla skrev om, den stora stjärnan, sade Balders Hages Daniel Stenberg 2001.
 
Hur det blev så? Genom mål. Följt av fler mål. 1999 smällde Marcus in 15 stycken, vann den allsvenska skytteligan, och var i och med det en starkt bidragande orsak till lagets överraskande lilla brons. Det följdes av en cupseger, ÖIS första titel på 15 år, efter att Marcus gjort båda målen i finalens dubbelmöte med AIK och sedan fått lyfta bucklan mot kvällshimlen över Gamla Ullevi.


 
Under 2000 tog även en annan betydelsefull händelse rum. I ett antal matcher fick han vikariera och bära lagkaptensbindeln, som för honom betydde så mycket mer än bara en bit tyg runt armen. Han fick i och med det äran att leda laget som alltid varit hans. Han fick sålla sig till storheter tillika idoler som Mäster Sören. Han fick sin pojkdröm uppfylld. Marcus status hade nu nått höga höjder och på läktaren växte ett idolskap upp; bland vissa mer än hos andra. En flickidol var född och klacken fick plötsligt förstärkning av ett antal tjejer. Groupies, om du så vill.
 
Ibland kändes det som om man var på konsert med något pojkband. De tyckte att "Mackan" var väldigt söt, hette det.
 
Om Tommy Söderberg tyckte att Marcus var söt vågar jag inte svara på. Men i början av 2000 kunde han inte längre blunda för framfarten utan tog med Marcus i landslaget, och jodå: han imponerade direkt och knep en plats i den svenska EM-truppen 2000 vilket blev början på en lång och framgångsrik landslagskarriär innehållandes spel i hela fem mästerskap. Fram till sitt avsked efter EM 2008 så gjordes 30 mål; en notering som han är sjunde bäst med genom tiderna i det svenska landslaget.
 
I samma veva som landslagsdebuten skrev Marcus på ett kontrakt med Heerenveen. Tiden i ÖIS var över – för den här gången. I Holland så fortsatte de målglada dagarna och efter 25 mål på 48 matcher så fortsatte utlandsäventyret med Premier League och Aston Villa, följt av Hansa Rostock och FC Köpenhamn, varav i den senare klubben han var med och skriva historia genom att skjuta segermålet i klubbens första Champions League-seger. Motståndare? Manchester United.
 
I takt med att åren gick och kontraktet med Köpenhamn närmade sig sitt slut, så började det bland optimism- och framtidstrostörstande ÖIS:are att näras ett hopp om en comeback i den röda tröjan för millennieskiftets guldklimp. Allbäck tycktes dock inte vilja återvända förrän ÖIS låg i Allsvenskan och hade en stabilare samt mer lovande tillvaro framför sig. Det hela började se mörkt ut, men i början av 2008 kom uttalanden som fick supportrar i spinn.
 
Ser jag en kraftfull sportslig satsning där målet är att ta sig tillbaka till allsvenskan nästa säsong är jag beredd att diskutera, sade Allbäck till GP, varpå Lars Ranäng smidde planer och några dagar därpå slog fast vad som stått på allas våra önskelistor månaden dessförinnan.
 
Vi ska försöka värva Marcus Allbäck.
 
En lockresa till Köpenhamn och knappt två månader senare var cirkeln sluten. Marcus Allbäck var hemma igen. På ett livligt och vibrerande Jungman Jansson offentliggjordes det hela och Marcus fick efter åtta långa år i exil äntligen dra på sig ÖIS-tröjan igen. Comebacken skedde i juli månad på ett till bredden fullsatt Valhalla, inför enorm uppståndelse, och därefter var det raka spåret till Allsvenskan via vändningen mot Enköping, en sned näsa och festen mot Väsby. ÖIS var tillbaka – med Allbäck som härförare.
 
Till återkomsten slog också hans dröm in än hårdare: Marcus blev lagkapten efter Anders Prytz. Som ledare även på pappret skulle han nu visa vägen för ÖIS in en ny framgångsrik tidsera med nya Gamla Ullevi som katalysator. Det blev inte så. 2009 blev ett misslyckande. ÖIS åkte ner i Superettan igen och i den sista, avgörande matchen mot Gefle så satt Marcus på Strömvallens oglamourösa träläktare däckad av magsjuka.
 
Våra vägar skiljdes sedan åt. Skorna lades på hyllan och karriären såg ut att vara slut. Men att en av ÖIS största genom tiderna har ett sådant olyckligt och ovärdigt avslut på sin tid i klubben är såklart helt orimligt. Så i slutet av 2011, hemma mot Motala, gjorde han ett bejublat inhopp på tjugo minuter. Sällan har ”Marcus Allbäck går på vatten” ljudit så högt. Inhoppet i sig var högst beskedligt, men det spelade ingen som helst roll. Vi hade fått vårt avsked. Nu var det definitivt över.
 
Att sammanfatta Marcus Allbäcks karriär i några få, fyndiga, avslutande meningar är helt omöjligt. Det går inte att fastna vid de tio säsongerna, 215 matcherna eller 96 målen. Han var inte bara en vass anfallare som gjorde avtryck i statistikkolumnen. Allbäck var och är så mycket mer. Han är ett idrottsligt föredöme, en idol, en ambassadör för klubben. Han är klubbkänslan personifierad. Han är ÖIS förkroppsligad. Som aktiv hjälpte han till med att locka sponsorer för att ordna nyförvärv. Som pensionerad ordnar han bidrag till enkronasmatchen och tipsar om spelare. Hans gärning för klubben, pågående och genom åren, är större än vad vi har vett och insyn att förstå. Att ta bort Allbäck från ÖIS eller vice versa går inte. De lever i symbios, och kommer så att göra hela tiden.
 
Jag kommer aldrig att lämna ÖIS. Jag har varit med sedan jag var tio minuter gammal och kommer att vara så tills jag försvinner från den här jorden.
 
Jorden? Marcus, för oss har du aldrig varit härifrån.



Marcus Allbäck
Född: 1973-07-05
Tid i ÖIS: 1992-1997, 1998-2000, 2008-2009.
Prestationer: 215 matcher, 96 mål. Bärare av ÖIS-ringen för trogen tjänst. Allsvensk skyttekung 1999. Cupmästare 2000. Medverkade i fem EM- och VM-mästerskap och är Sveriges sjunde bäste landslagsmålskytt genom tiderna. Utlandsproffs i åtta år.

* * *
Tidigare legendarer:
#1: Sven Rydell
#2: Carl-Erik Holmberg
#3: Lennart Wing
#4: Rune Börjesson
#5: Agne Simonsson
#6: Örjan Persson
#7: Sören Börjesson
#8: Niclas Sjöstedt
#9: Magnus Källander

En stor del i vår nya design, vars avsikt är att lyfta fram och hylla ÖIS långa och stolta historia, är porträtten i vänstermenyn. Legendarerna, tio till antalet, är utvalda baserat på 1) tid och prestation i ÖIS, 2) åsikter från oss i redaktionen, samt 3) er läsares nomineringar. Alla tio är nu presenterade och vi hoppas att ni har haft en trevlig läsning samt är nöjda med våra val.

Andreas Kristenssonandreaskristensson@live.seankristensson2014-09-11 13:00:00
Author

Fler artiklar om Örgryte

Det krävs trygghet för spelarna i ÖIS
Är ÖIS inte bättre än såhär?
Kvantresultat för ÖIS mot ÖFK