När verkligheten överträffar dikten
För på dagen exakt ett år sedan skrev jag en text. Jag skrev den med tårar i ögonen och mörker i tankarna. Jag avslutade med att ge ett löfte till mig själv. "Den här texten är den sista av sitt slag från mig. Jag vägrar göra en till. Nästa år vid den här tiden tänker jag skriva en bubblande segertext istället." Och här är vi nu.
ÖIS har gjort sitt, nu ska jag göra mitt. Jag har bara ingen aning om var jag ska börja.
För det här fanns ju inte. Vi var uträknade, knockade. Domaren låg på knä, hade kommit till nio och hade handflatan centimeter från marken. Ett tionde slag var på väg liksom en ny mardrömsresa hem. Likt den från Finnvedsvallen 2013. Som den från Södertälje Arena 2014. En utarmande duo var på väg att utvecklas till en dödlig trio, men för en gång skull så utvecklades inte domedagsprofetiorna till verklighet. Tacka en övertänd Grill för det.
Grills utvisning medförde att spelplanen åter jämnades ut. Anstormningen från Mjällby bedarrade och efter att ha hållit andan i 20 minuter fick vi åter in syre i lungorna. Det gav kraft nog till att mobilisera en attack. På läktaren steg sången om ett party på Östra Stå. På planen såg en därifrån till att starta det på allvar.
Hannes Sahlin är på många sätt en spelare i mängden. Han är inte den som vare sig hörs eller syns mest, han gör ytterst sällan mål och, för att citera honom själv, han "trivs i rollen som mainstream kille". Vad han dock i en allt mer kommersiell och globaliserad fotbollsvärld nästan är unik med, är att vara både spelare och supporter. Sahlin värvades till ÖIS 2012, men han var då redan en av oss. Chansen är stor att några av er som läser det här har stått bredvid Sahlin på läktaren genom åren.
I den 103:e minuten så fortsatte Sahlin på temat som den egna produkten Daniel Paulson anlade i torsdags. När ÖIS nu gick ut till livsviktig strid var det fullt naturligt att de spelare som är ÖIS fick avgöra. Upp i luften, en skarv mot bortre hörnet, en utsträckt arm mot klacken. Hannes Sahlin äntrade handlingen och ÖIS elitfotbollen. Tjugo heroiska minuter senare stängde vi dörren bakom oss.
Vad som följde sedan är bilder att vårda för en livstid. En utpumpad Bohman, Östling som skriker ut sin glädje, Sahlin som inte riktigt vet var han ska ta vägen - och mitt i allt en Rosén som tar några orimligt lugna steg mot sina lagkamrater. Ikoniska firanden allihop, men de stod sig ändå slätt i konkurrensen. De tävlade ju mot Jakob Lindström. Vår egen bandiera trotsade smärtan, klättrade upp på stängslet och piskade i gång en stämning som man redan inför trodde var på topp. Vi hade fel. Lindström skruvade upp temperaturen till dess att reglaget inte gick längre och sedan stannade den där resten av kvällen. Resten av natten.
Det finns mycket att säga om firandet i Göteborg, lite som passar sig här. Vad som dock kan och ska sägas, är att vi är priviligerade att ha fantastiska människor i och runt vår klubb. Spelare, ledare, supportrar; när alla kavlar upp ärmarna och drar åt samma håll så finns det en enorm kapacitet i detta Sällskap. De senaste dagarna har demonstrerat det med största möjliga tydlighet.
Det har i går och i dag pratats mycket om hur vi ska förstärka, vilka spelare som ska in. Jag finner det irrelevant. ÖIS ska vara där i tankarna, men inte jag. Inte än. Dessutom är det viktigaste att komma i håg i det stundande arbetet inte vad vi behöver, utan vad vi har. Jag fick frågan några gånger i söndags, vad som gör det här avancemanget större än de tidigare. Det snabba svaret blev hur vi tog oss dit. Det lite längre svaret berör det faktum att ÖIS inte vinner sådana här matcher.
De senaste åren har ÖIS varit en bräcklig skapelse. När motgångarna har kommit, när det börjat gå emot laget på planen, så har vi inte kunnat resa oss. Underliga händelser har stått som spön i backen och de har mer eller mindre alltid gått emot. Söndagen följde det manuset till punkt och pricka när Anklev, i ett läge då laget hade någorlunda kontroll på händelserna, visades ut i en rörig situation. Där och då var det fullständigt givet att det var det plötsliga och märkliga ögonblick av kaos som skulle fällas oss, men nej. Inte den här gången. Den här gången redde vi ut stormen.
Kanske var det stjärnorna som stod rätt på himlen eller en dos av universell rättvisa som hittade till Strandvallen. Vad vet jag. Men framförallt var det en produkt av en spelartrupp utöver det vanliga. Det var de som trotsade oddsen, det var de som stod upp när det blåste snålt i våras, det var de som krigade till sista svettdroppen och trotsade ÖIS-logiken. För det ska de premieras. Säkra Björck, bind upp Östling, håll konkurrenterna borta från våra offensiva ess. Det är det viktigaste nu, inte hur grönt gräset är hos andra. Den här truppen lyckades skapa ett dygn vackrare än vad jag trodde var möjligt. De klarar av Superettan också.
För övrigt så befann jag mig på Avenyn tidigare i dag. Den skakar fortfarande.