Krönika: Hur kunde det bli så här?
Det var i år det skulle gå. Drömmen om allsvenskan. Nu är vi snart framme i juni, för några dagar sedan förlorade ÖIS med 3-2 mot Dalkurd, sjätte raka matchen utan seger. Tre poäng från negativt kval. Jag tror alla rödblåa undrar en sak. Hur kunde det bli så här?
Matchminut 90. På O´learys sitter jag med min halvfulla öl och befarar det värsta. Uppgiven är jag redan, en rödblå 2-0 ledning har tappats till 2-2 och det är illa redan där. Sena baklängesmål har Öisare lidit tillräckligt av, både förra och denna säsongen. Det får bara bli inte bli ett till sådant.
Besard Sabovic stegar upp, skjuter bollen bredvid en felplacerad mur och när Fredrik Andersson är för långsam i sin reaktion hjälper det inte att man är nästan två meter lång. Bollen smiter in tätt intill den bortre stolpen. 3-2 Dalkurd. Katastrofen är ett faktum.
Slutsignalen går. Jag och mitt sällskap sitter tysta och tar de sista ångestfyllda klunkarna på våra blaskiga fatöl. Bredvid oss vrålar en MFF-are ut sin glädje. MFF har vänt och avgjort sent mot Sundsvall. Befäst sin serieledning. Fan, tänker jag. Det var ju så det skulle kännas denna säsongen. Inte så här.
I min besvikelse och ångest över ännu ett magplask beslutar jag mig för att ta en voi den dryga milen hem till Åkered där jag bor. Kanske kan jag få en vacker solnedgång att titta på, som kan hjälpa mig att dämpa min fruktansvärda besvikelse.
Men den här voi-färden blir ingen vacker färd där jag får samla tankarna och dämpa min besvikelse. Solen försvinner efter två minuter, och resten av de dryga nio kilometrarna hem är ett helvete med isande vindar och stelfrusna fingrar. Medan jag åker på min elsparkcykel och undrar om jag någonsin kommer komma hem kommer mörkret och lägger sig kompakt över Göteborg. Mörker, mörker, mörker. Kompakt mörker.
Lite så är det med ÖIS - mörker. För vad är det som händer? Hallå? Säsongen där det skulle gå ÖIS väg har allt gått åt skogen innan det ens har börjat. För ÖIS kommer inte gå upp till allsvenskan i år. Jag kan inte se det hända. Inte när man har gått segerlös i sex matcher, och verkar ha förlorat allt vad vinnarmentalitet heter.
Känner ni deja vú vibbarna? Känner ni dem?
Jag gör det, och jag hatar det.
Det var ju i år detta inte skulle hända. Det var detta år vi skulle undvika brutala formsvackor och faktiskt bli ett vinnande lag. På riktigt. Gå hela vägen.
Jag skrev i mars precis innan säsongsstarten mot Norrby att superettan var som en tunnel som man var tvungen att ta sig igenom för att nå hela vägen till allsvenskan, en tunnel där allt vad en säsong innebär fanns. Jag trodde att ÖIS skulle ta sig igenom den jävla tunneln. Men icke.
Istället har allt fallerat. I maj. Dalkurd borta blir fallet. Innan tunneljäveln knappt har börjat. Det skulle ju inte sluta redan här. Inte nu. Inte så här.
Vissa kommer säkert att kalla mig negativ – att det är långt kvar och att poängavståndet upp till positiv kvalplats är inom räckhåll. Visst, poängavståndet är inte brutalt stort, visst det är långt kvar. Men jag kan inte se ljuset. Jag har varit en av få, som det har känts, riktigt positiva supportrar denna vår när förlusterna har börjat komma. Folk ska veta att hoppet är det sista som överger mig när det gäller fotboll. Jag har valt att tänka att detta blir bra till slut. Spelarna gjorde det bra trots allt. ÖIS kommer vara däruppe på den allsvenska platsen i november. Jag har gnällt på twitter, jag har gnällt på facebook. Överallt har jag gnällt över att Öisare måste lugna ned sig i kritiken, att det blir bra till slut.
Men oj vad fel jag hade. Om det är någon som läser detta som fortfarande tror på ÖIS i allsvenskan 2020 – snälla smsa mig, ring mig, det kvittar vilket – men du får gärna förklara för mig hur det ska gå till.
Jag har gett upp nu. Det kommer inte gå. Det är helt jäkla hopplöst detta. Jag kan verkligen inte se hur detta ska ordna upp sig. Jag har börjat förtränga drömmen om uppflyttning. Jag trodde verkligen att det skulle gå.
Faktum är att med den truppen ÖIS har anno 2019 så ska det gå. Så något har gått galet, och jag kan tycka mig se orsaker till att det har blivit som det har blivit.
Det känns som att det är läge att skrota trebackslinjen nu - den funkar uppenbarligen inte och det är dags att testa annat. Jag har svårt att se att den kommer försvinna dock, då det verkar som att tränarstaben är fast beslutna om att köra vidare på den inslagna vägen, en väg som jag är övertygad är fel, för något är ju fel om man släpper in tre mål på en halvlek mot Dalkurd, om försvaret läcker som ett såll och man inte vinner på sex matcher.
I dagsläget känns avståndet mellan den mycket talangfulla akademin och a-laget milslång, alldeles för lång, alltså. Det är dags att ge fler unga chansen. Unga spelare som Alexander Bernhardsson, ett av ÖIS få utropstecken, har imponerat stort men har endast fått starta en enda match årets superetta. Jag förstår inte varför. Att ta upp akademispelare till a-laget har funkat förut och jag är övertygad om att det kommer funka nu också. Kolla Jens Cajuste, kolla Mohamed Said.
Som sagt – jag har gett upp drömmen om allsvenskan. Nu gäller det att få laget på fötter igen, för att på något sätt rädda säsongen med hedern i behåll. Men jag kan inte släppa det faktum att det här året skulle bli så jäkla mycket bättre. Det känns kört innan det ens har börjat på riktigt, innan tunneljäveln knappt ens börjat.
Innan jag somnade i tisdags kikade jag in på krönikan jag skrev innan seriestarten, den med tunneln. Den andades optimism, där och då var hypen kring ÖIS den största jag upplevt på år.
Det är nästan lite sorgligt. Maj övergår snart i juni. Hypen kring ÖIS är lika med noll, och ÖIS har tre poäng ner till negativt kval när det borde vara precis tvärtom.
Herregud. Jag är så trött på att skriva dessa texter om och om igen. Jag hade hoppats få slippa det 2019.