Krönika: ÖIS anno 2018 är svåra att bli riktigt klok på
Tre poäng mot Degerfors och en femteplats i tabellen. Det svänger snabbt i år, och ibland blir man inte riktigt klok på ÖIS.
ÖIS har precis besegrat Degerfors med 2-0. När jag nu sitter på Gamla Ullevis tomma läktare och skriver denna krönika känner jag en optimism flöda genom kroppen, en optimism som jag inte trodde fanns om vi backar bandet ungefär en månad tillbaka, när ÖIS var laget som inte kunde vinna fotbollsmatcher.
För ÖIS är inte längre laget som inte kan vinna fotbollsmatcher - ÖIS är nu laget som spelar en vägvinnande fotboll, ett lag som det andas optimism kring. Jag tror inte det bara är jag som känner att vårens spel sakta börjar återkomma.
Mot Degerfors tog det fem minuter - sedan hade Daniel Paulson visat vägen genom att mycket elegant smälla upp bollen otagbart i det bortre krysset. ÖIS ångade på och pressade ner Degerfors och skapade ett antal chanser, och man förde spelet på ett mycket bra sätt. Publiken på Gamla Ullevi visade sin uppskattning genom att ge stora applåder, och det var ÖIS verkligen värda, för de första 20 minuterna i kvällens match fick vi se ett ÖIS som spelade riktigt fin fotboll.
Men Degerfors växte in i matchen och hade det mesta av bollen i resten av första halvlek, och med lite tur för Degerfors hade det kunnat stå 1-1 i paus. Viktor Götesson i motståndarlaget brände två chanser i första respektive andra halvlek. Om han hade haft skickligheten så hade han kunnat bli tvåmålsskytt denna kväll.
Men ÖIS seger berodde inte på något sätt på ett ineffektivt Degerfors. ÖIS segerfaktor var ett spel som klickade över hela planen, och när Diego Montiel snodde bollen från Degerfors-försvaret och rullade in 2-0 kändes det välförtjänt. ÖIS hade bud på ett antal fler mål, så det hade kunnat bli mycket större siffror än 2-0.
Efter denna seger känner jag också att ÖIS anno 2018 är svåra att bli riktigt klok på. Hopp om Allsvenskan under våren - misär och besvikelse under sommaren. Efter förlusten mot Värnamo skrev jag i en inte särskilt munter krönika att ÖIS var en ångest att skåda. Om ett lag som var tafatt, om ett lag som hade tappat tron. Där och då hade Montiel tappat sin glans, Gustav Ludwigsons var borta den med. En vecka senare skrev jag i ännu en krönika efter derbyt mot GAIS (inte särskilt munter den heller) att det var en sorg att se ÖIS, att laget omgavs ett mörker som inte verkade ha ett slut. Jag och många andra hävdade bestämt att säsongen var underkänd.
Nu, när sommarmörkret har tynat bort, har höstljuset börjat träda fram. ÖIS spelar fotboll igen. En match av den här typen hade ÖIS med största sannolikhet förlorat när det var som värst i somras. Men på de senste sju matcherna har ÖIS vunnit fem och det har uppenbarligen stärkt självförtroendet, för ÖIS spelar en fotboll som skriker självförtroende och som framförallt gör att ÖIS vinner fotbolsmatcher.
En femteplats alltså. Fyra poäng upp till Halmstad på plats fyra. Åtta poäng upp till AFC på kvalplats om man vill vara så positiv. Jag tänker inte vara så positiv, för om ÖIS når en kvalplats är det ett mirakel av den större modellen. Det är dessutom matcher kvar att spela och mycket kan hända, både i positiv och negativ bemärkning, det bör alla vara medvetna om.
Men ÖIS har på något sätt vänt en säsong som såg ut att falla oss ur händerna. Det som såg ut att bli en underkänd säsong har nu plötsligt ändrats till något helt annat.
Jag andas optimism, ÖIS andas optimism. Det är så skönt.
