Redaktionens julkalender #2
Favoritmål kan uppkomma för dess snygghet och betydelse. Eller, som i det här fallet, för överraskningsfaktorn. Möt kombinationen snyggt mål och Patrik Fredholm.
Att påstå att Patrik Fredholm var en elegant spelare vore en lögn. Fullt naturligt föll han därför mig helt i smaken. I tidigare kalenderluckor har jag kungjort min kärlek för sådana som Daniel Lohm och Morgan Nilsson. Fredholm följer till viss del samma mönster. Någon regelbunden startspelare blev han aldrig. Så värst många mål gjorde han inte heller, men han var alltid där. Han ställde upp när det behövdes, gjorde sitt jobb och krönte det emellanåt med aktioner för höjdpunktsslingan på Sportnytt. Hammarby borta 2002 var ett sådant tillfälle.
Det var den åttonde april. Våren var här och det säkraste vårtecknet av dem alla över oss: den allsvenska premiären. För ÖIS del innebar det bortamatch mot regerande mästaren Hammarby. Tuffast tänkbara uppgift som dessutom tvingades angripas utan såväl Johan Anegrund som Anders Prytz. Detta visade sig också i spelet. Hammarby tog ett bastant grepp om händelserna nästan direkt och forsade fram mot ett ÖIS vars backlinje stod för högt och tillät bollar bakom dem att anfalla på. På ett sådant vis inföll 1-0 vilket, trots stor hemmadominans, höll sig halvleken ut.
Efter pausen fick ÖIS, likt de också fick på slutet av den första halvleken, mer att säga till om. Taktpinnen byttes mellan lagen, chanserna likaså, och plötsligt så fick Christian Hemberg utrymme för att lyfta in kvitteringen bakom Erland Hellström. Den jämna matchbilden fortlöpte, men ett ÖIS stärkta av målet gick målmedvetet mot ett nytt. Vilket också kom genom den norrländska urkraften Joachim Karlsson, på naturligt Karlsson-manér: en returs retur. En smäll i samband med målet tvingade dessvärre Karlsson att byta, men det gjorde inget. In kom ju den gänglige Fredholm, fast benägen att sänka sin barndoms rivaler.
Det såg dock till en början ut som att AIK:aren Fredholm, och övriga laget, skulle få nöja sig med en poäng. I den 83:e minuten så kvitterade Peter Markstedt på en elegant framspelning av Fredrik Winsnes och med de drygt 11 000 på Söderstadion i ryggen så talade inte mycket för en glädjefylld bussresa hem till Göteborg.
Men då, som från ingenstans, trampade ÖIS på gasen. Laget flyttade upp och pressade tillbaka ett Hammarby som i normala fall hade gått för ett segermål men nu inte tilläts det. Och så klev han då in i handlingen, Fredholm. Klockan var uppe på matchminut 89 och vad som följde härnäst är ett av de momenten som ligger mig varmast om hjärtat gällande ÖIS under 00-talets första fem, sex år. Det gör det, tror jag, på grund av målets komplexitet. Överraskningsmomentet. Fredholm var nyttig, men begränsad. Ur den 188 centimeter långe kroppen fanns vanligtvis bara ett visst antal vapen att hämta. Men så fanns det också moment av briljans, som det här.
Från en position en bit in på offensiv planhalva fick Fredholm kontroll på bollen, och började driva framåt med den. Två Hammarbyare passerades på väg fram mot straffområdet där två nya motståndare dök upp. En snabb dragning med bollen till höger gav minimalt med utrymme för ett skott som avlossades i Lucky Luke-klass. Från drygt 15 meters håll fick vi sedan följa bollen styras upp i luften av en utsträckande försvarsfot, mot mål och in över Hellström i en båge så retligt perfekt som tänkbart möjligt. Målet betydde 3-2, segern gick till ÖIS, men det bestående intrycket är ändå Fredholms plötsliga förvandling till tekniskt ess.
Låt gå för att skottet styrdes, men prestationen som helhet andades klass högre och annorlunda än vad vi normalt sett fick se från Fredholm. Plötsligt tedde sig den tidiga Italien-flytten och lovorden i yngre dagar fullt naturliga.
Efter 2003 så begav sig Fredholm iväg på ett nytt äventyr; till Norge. Till slut blev det 45 allsvenska matcher för ÖIS under vilka han gjorde åtta mål. Det råder inget tvivel om vilket som var det mest minnesvärda.