Redaktionens julkalender #13
Tekniskt under, skyttekung, landslagsman, hjälte, legend och svensk mästare. Kärt barn har många namn och just denna man förtjänar alla dessa hedrande titlar, mer än någon annan.
Det tänds en glöd i min fars ögon varje gång ”Mäster Sören” kommer på tal. Pappa stod på stålplatsläktaren under SM-slutspelet 1985. Han vrålade halsen av sig när man avancerade till final, men när man – mot alla odds – besegrade IFK Göteborg i finalen, så sprack ljudvallen borta vid ÖIS-klacken. Tårar rann och samtliga ÖIS:are var evigt tacksamma, samtidigt som de aldrig skulle glömma Sören Börjesson.
Sören bar Sällskapet á la ’85 på sina axlar. Han blev delad skytteligavinnare med sina tio baljor, men en vägde tyngre än de andra. När jag själv såg bilderna rullas på DVD-spelaren hemma, så visste jag redan vad som skulle hända – pappa hade ju förklarat så många gånger. Han hade förklarat hur matchen led mot sitt slut och hur ”Mäster Sören” plötsligt, från ingenstans, såg en lucka – och prickade in det avgörande målet för ÖIS. Örgryte IS var svenska mästare, man var stoltast i staden och jag blir grön av avund när jag tänker på den lycka som supportrarna fick uppleva.
När jag studerar bilderna av Sören, så är det något med hans bolltouch som gör att han sticker ut ur mängden. Samtidigt besitter (ja, besitter – sådant går inte ur en människa) han en enastående spelförståelse, vilket givetvis lade grunden för finalavgörandet. En spelare utan sagolik spelförståelse ser inte sådana luckor.
Hjälten hann även med att representera Blågult fem gånger, innan skorna lades på hyllan. En ära som Herr Börjesson sannerligen förtjänade. Men samtidigt kan man inte riktigt säga att Sören lade skorna på hyllan, för än idag är han aktiv inom föreningen. Han har flyttat runt mellan olika roller i föreningen, men aldrig riktigt släppt varken fotbollen – eller Rödblått. För det älskar jag dig, Sören. För din lojalitet och för allt du gjort för klubben. ”Mäster Sören” – en svensk mästare.
