Lagbanner
Redaktionens julkalender #14
Redaktionens julkalender är tillbaka och vi önskar dig en trevlig läsning! Glöm inte föregående års luckor, om du missat dem. De finns länkade längst ner i artikeln.

Redaktionens julkalender #14

Ni vet alla vad som händer 7 november 2004. Ni vet resultatet, ni vet målskytten, och ni har sett bilden på Tryggvi Gudmundsson omfamnad av en publik i ett glädjerus. Men vad som döljer sig under lucka 14, är ni nog inte lika många som har sett förut – and it is divine.

Redaktionens julkalender är tillbaka - en ÖIS:ig lucka per dag ända fram till julafton! I år så har vi valt att fokusera på de underbara bilder som tagits genom åren. Bilderna som vi har valt ut är sådana som vi tycker är värda att lyfta fram lite extra. Det kan vara antingen för att inte så många sett den tidigare, att den har en bra historia, eller helt enkelt för att vi tycker den är rolig. Oavsett - håll till godo!

* * *

Bilden i full storlek.

Klockan var på väg upp mot 90 minuter, och ÖIS på väg ut ur Allsvenskan. Returmatchen mot Assyriska stod alltjämt 0-0 och det skulle inte räcka för att säkra fortsatts vistelse i Sveriges fotbollsfinrum. Ett mål var ett måste för att utjämna den 2-1-ledning Assyriska hade med sig från det första mötet, och med det skulle man tack vare bortamålsregeln gå segrande ur striden.
 
Resten, är historia. På övertid slet Tryggvi Gudmundsson till sig en chans i utkanten av gästernas straffområde. Träffen blev inte som han tänkt, studsen blev sned och även ribban ville ha ett ord med i leken. Trots det gick bollen in i mål. Trots det axlade Tryggvi hjälterollen och sköt kvar ÖIS i Allsvenskan. Efter det följde någon avslutande minut av lika delar bubblande glädje, lika delar nervositet – men det gick vägen. Och sedan började festen.
 
Publiken fick ur sig en hel säsongs frustration uttryckt i den renaste glädje, spelarna sprang omkring och jublade som om det inte fanns någon morgondag, och Tryggvi – ja, han omfamnades av varenda en som fick tag i honom. Matchen och dess upplösning är kort och gott klassisk. Tio år har passerat men minnet är alltjämt lika klart som om det hände i går, och det kommer att vara med oss för en lång tid framöver – för många ända in i graven.
 
Matchen har lämnat ett sådant stort avtryck och har lyfts fram så mycket under de här tio åren att jag trodde att sett det som finns att se. Jag hade fel. Under sökandet efter bilder till den här kalendern stötte jag på den här, som inte kan beskrivas som något annat än en guldklimp som genast klättrade längst upp på listan över favoritbilder.
 
Efter slutsignalen så samlades spelarna i en ring. Här står regelrätta ÖIS-hjältar, varav några riktiga trotjänare och legendarer. Här står tuffa, vuxna, professionella idrottsmän. Här står kämpen David Marek och krigaren Johan Anegrund. Men i det här läget var alla roller och alla fasader som bortblåsta. På den här bilden syns känslor och inget annat.
 
En kostymklädd Aílton Almeida, skadad och oförmögen att hjälpa sina vänner under slutet av matchen, gråter för klubben har på kort tid tagit till sitt hjärta. Tryggvi Gudmundsson gråter efter ett osannolikt crescendo på en lika osannolik säsong. Och så Johan Anegrund. Denna ikon. Denna från IFK frälsta son, med ett ÖIS-hjärta större än de flesta. För honom rämnar allt. För honom räcker inga ord till. För honom får helt enkelt bilden tala.
 
En fantastisk bild, från en oförglömlig dag. Där har vi lucka 14. Där har vi anledningen till att vi håller på. Engagemang, känslor och en kärlek som tar uttryck få andra saker i livet gör. Fotboll alltså. Vilken grej.

Andreas Kristenssonandreaskristensson@live.seankristensson2014-12-14 10:00:00
Author

Fler artiklar om Örgryte

Det krävs trygghet för spelarna i ÖIS
Är ÖIS inte bättre än såhär?
Kvantresultat för ÖIS mot ÖFK