Redaktionens julkalender #21
"Bjällerklang" och "White Christmas" börjar såhär den 21 december bli uttjatade, i år igen. Vi plockar därför fram årets två rödblå musikproduktioner, för att fräscha upp spellistan i julstöket, diskutera fotbollsmusik och bandframtid.
Rangeltorpsgatans "En enda kärlek, ett enda liv" blev en stor hit i rödblå kretsar, när den släpptes av den rödblå sjumannaorkestern i början av april. Textrader som "Vi är inte flest, men vi har större hjärta än ni", saxofoner och tromboner fick armhåren att stå.
Gruppen frontas av Erik Wallentin, och består enligt dem själva av sex ÖIS:are samt en sjunde medlem som är "lyckligt ovetande om sport". Låten är, såvitt vi vet, den enda rödblå som tagit sig in på Spotify under 2016. Den fick också exempelvis radiotid i P4 Göteborg inför derbyt mot GAIS.
Är det här det bästa som gjorts på länge inom ÖIS-genren? Avgör själv.
Bonus: Ta en titt på hur det såg ut under inspelningarna, i den dagsfärska musikvideon till låten.
John Ahlberg, hobbymusikern som gjort flertalet ÖIS-låtar och sjungit för den rödblå gruppen ANNO1887, släppte sitt bidrag till 2016 års musikkatalog - "Where do we go" - efter att säsongen tagit slut.
När det blev känt att Björn Anklev och ÖIS skulle gå skilda vägar var du snabb med att skriva en sång till högerbackens ära. Varför?
– Det kändes väldigt naturligt. Att skriva låtar är nog mitt mest direkta sätt att uttrycka känslor. Det kändes som slutet på en epok, och sammanföll med Lindströms avsked också. Mycket känslor helt enkelt som behövde ventileras. Björn har varit en idol länge, och en av ÖIS stora profiler i modern tid. En av få som t.o.m. min fru har koll på.
– Låten syftar kanske lite på att ÖIS ömsar skinn, och står inför ett vägskäl. Tror jag? Just där och då kändes det som att alla bara lämnade oss, utan några nya kom in. Sedan dess har Lukic, Jacob, Emil och gamle Danny checkat in, så den hade nog fått en positivare refräng i dagsläget. Jag tror f.ö. mycket på laget inför 2017. Det kan nog bli en "upp till kamp"-låt framåt våren!
I låten räknas också namn på flera andra f.d. ÖIS-spelare upp. Kan man ana ett visst missnöje?
– Haha, kanske ett viss populistiskt missnöje i så fall. Jag vet att den berömda "falangen" saknar dem, och så även jag i viss mån. Spelarna som nämns är ju lite blandade provspelare, ungdomsspelare och ex-spelare som av olika mer eller mindre tråkiga anledningar inte är ÖIS:are idag. Sedan är det ju rent musikaliskt en homage till "We didn't start the fire", att rabbla namn till den takten. Det var det sista som jag la till på inspelningen.
– Men mitt riktiga missnöje, och det jag ville markera med låten, var nog främst att jag inte tyckte man skötte själva avskedet till Björn speciellt värdigt, från klubbens sida. Jag minns att det även var samma med Bildsköne [Christofer Bengtsson reds. anm.]. Så behandlar man inte veteraner. Men kanske är det bara så det är när man är högerback?
”Where do we go” är långt ifrån din första ÖIS-relaterade låt. Vad är det som är så speciellt med att skriva och sjunga om Sällskapet?
– Det känns ju som en rätt kul nisch... Eller? Fotbolls-indie-folk, liksom. Men mest är det nog ett resultat av att jag är rätt trött, eller dålig, på att försöka skriva tunga reflekterande kärlekstexter eller samhällsskildringar. Jag sitter t.ex. nu med en rätt trevlig melodi, där jag försöker få texten att handla om vilket bisarrt jävla år 2016 var. Överraskningarna och skrällarnas mamma, liksom. Det går superknackigt.
– Med fotbollen och ÖIS har vi istället ett tema som jag kan väl, har starka åsikter om och som har en rätt kul terminologi att jobba med. Metaforer och känsloyttringar som man "måste" vara fotbollsintresserad av för att uppfatta och uppskatta.
– Mina fotbollslåtar kommer nog alltid att handla om ÖIS, mer eller mindre explicit. Jag älskar klubben och tycker att man ska hylla de man älskar. Men även kunna ifrågasätta dem, och kärleken, när det behövs. Kärleken till ÖIS har ju onekligen testats ett par gånger sedan 2010. Det känns typ ibland som att ÖIS är som en flickvän som varje år bedrar en, misshandlar en, skiter i en, etc. Det finns alltid något som skaver med ÖIS, stort eller smått. Och där skapas bra lyrik. Ibland. Eller i alla fall förutsättningarna för bra lyrik.
Sjungs det för lite om fotboll, generellt sett?
– Ja, jag tycker det. Och det blir oftast rätt pajjigt när det väl görs. Tyskarna och italienarna har extremt mycket skitlåtar i genren - bara sök på Spotify efter valfritt lag. Det är bara umpa-bumpa och klichéer... Men sen har ju tyskarna även guldkorn som "Bayern" av Die Toten Hosen, som ju är originalet till min "Aldrig gå till IFK". Bandet Sportfreunde Stiller skriver ibland om fotboll. Sedan finns ju de gamla klassiska mästerskapslåtarna, men jag tycker nog att klubbslagsvärlden är rätt torr. Men jag har inte undersökt så noggrant bör tilläggas. Hur är det i England t.ex.?
– Samtidigt är det väl det skrala utbudet som varit min smala lycka, i all sin begränsade framgång. Jag menar, "My Local Team" har ju varit med i såväl Offsides Podcast som blivit lite av en slutsignalsfavorit i diverse engelska lägre-divisions-lag. Senast Portsmouth, vars fans ju lider rätt bra i fjärdedivisionen. Någon skrev till mig och sa att de kör den ibland när det går riktigt dåligt. Den har ju några tusen streams i alla fall.
Slutligen till det som många undrar över nu. Lever ANNO1887 - det ÖIS:iga bandet där du bl.a. är sångare och Björn Anklev gitarrist - vidare trots att Anklev inte längre är kontrakterad av ÖIS?
– Jag har ingen aning, faktiskt. Dessvärre. Men jag hoppas det. Jag är ju egentligen långt ifrån värdig att få spela med ett sånt grymt gäng musiker, och är oerhört tacksam för de gånger jag fått dela scen med dem. Prytzarna [Hans, Jesper och Karl] håller yppersta världsklass. Typ. Och Björn kan sina riff.
– Jag hade ju faktiskt en baktanke med gitarr-riffet till "Where do we go", som ju nästan är plojgubbigt: att Björn som den gubbjävel han är skulle kasta sig över det, och bara kräva att få gå på scen igen. Men verkligheten är ibland inte lika bra som planen. Jag tror inte att kontraktsläget spelar någon roll för en eventuell fortsättning, det är nog bara skönt för Björn att kunna kröka ner sig på nästa gig utan att typ Inferno skulle komma och rökbomba hans hus efteråt. Men jag spekulerar bara såklart.
– Med det sagt hade jag älskat att spela mer med Anno, men det ligger nog långt från mina händer. Kallar de kommer jag på en sekund och sjunger röven av mig, oavsett vilken låt det gäller. Jag bangar aldrig ett gig. Det är det roligaste jag vet. Därtill, det man kan säga generellt om alla låtar jag skrivit om ÖIS och fotboll är att de alla låter mycket bättre live, även om så bara akustiskt på en barstol nånstans. Inspelningarna är ju otroligt lo-fi, gjorda på någon timme i Garageband och med Iphones headset-mick. Dessutom har jag ju bara spelat in typ hälften av alla låtar jag skrivit.