Redaktionens julkalender #22
En berättelse om en man som inte gick att hejda. Hans namn är Aílton Almeida.
Under två säsonger trollband Afonso Alves oss med mål och konster värda en större scen som han till slut också lämnade oss för. Att ersätta honom tycktes vara en omöjlighet, men då hade vi inte tagit med en brasilianare från Hematita i beräkningarna. Det framgångsrika samarbetet med brasilianska Atletico di Mineiro som inleddes med Afonso och Paulinho fortsatte våren 2004. I slutet av mars satte sig de två 20-åringarna Robério da Silva och Aílton Almeida på planet till Sverige. De möttes av kyla, men framförallt av värme.
För även om temperaturen var låg så togs de emot med tillförsikt och glädje av oss supportrar. Morgonen efter att planet sattes ner på Landvetter så dök de upp på träningsplanen. Luften var kall och gräset gult, men det rörde inte Aílton i ryggen. Det första avslutet på svensk mark skickades upp i krysset och därmed var tonen satt. ”Honom ska vi ha”, utbrast Markus Johannesson efter skottet. Honom fick vi äran att ha.
Det första seriemålet kom borta mot GIF Sundsvall. Tiden som behövdes var en minut. Succén var direkt och total för Aílton som under året kom att bilda ett fruktat anfallspar med sin landsman Paulinho Guara. Under sitt debutår smällde Aílton in åtta mål. För en ung brasilianare som utöver acklimatiseringen på fotbollsplanen försökte hitta sin plats i det svenska samhället var det ett oerhört fint facit.
Följande år var allting lite mer vant – och lite bättre. Under Zoran Lukic ledning gick ÖIS över till en 4-3-3-formation som, när han fick spela centralt, passade Aílton som handen i den för honom välanvända vanten. Aílton växte ut till vår viktigaste och bästa spelare, med få övermän i hela allsvenskan. Under 23 matcher, alla från start, briljerade han med mål och ett artisteri som fick hakor att falla till marken. Inte minst hos försvararna.
Tekniken, snabbheten och bollträffen utgjorde ett vapen vasst nog för en större europeisk klubb, men än så länge hade vi förmånen att behålla honom. Under tiden fick vi uppleva ett fyrverkeri mot Elfsborg, derbysegrar och avgörande mål. Efter att ha briljerat i Allsvenskan under två säsonger började rykten helt naturligt att florera kring Aíltons framtid, men när säsongen 2006 var till att börja stod han där igen. I den röda tröjan, med nummer 10 på ryggen. Direkt i premiären mot GAIS var dock olyckan framme. Baksidan gick och en bedrövlig säsong var inledd.
Målproduktionen stannade vid fem mål, men när sommarens transferfönster öppnade var Aílton likväl högvilt. Den 18/8 presenterade FC Köpenhamn honom som deras spelare efter att ha betalat 30 miljoner kronor samt gått med på att låta honom stanna i ÖIS säsongen ut. De sista månaderna i ÖIS hade ett tydligt ändamål; att säkra det allsvenska kontraktet, men inte ens Aíltons magi kunde hålla oss från nedflyttning.
ÖIS föll, men för Aílton gick det uppåt, om än efter en något brokig start. Inledningen i Köpenhamn blev inte den framgång man kan förvänta sig av en 30-miljonersman, men allt eftersom tiden gick så visade han klassen. Någon riktig succé blev det dock aldrig, och under säsongen 2010/2011 lämnade Aílton Danmark för idyllen på Cypern. Under den andra säsongen i Apoel Nicosia gjorde sig Aílton ett namn på världsscenen på allvar då han under deras äventyr i Champions League gjorde hela sju mål och tog dem till kvartsfinal mot Real Madrid. Apoel fastnade i marängen men lämnade turneringen med stolthet. Högstburet huvud, det kunde Aílton ha - numer känd bland fotbollsälskare världen över.
För drygt ett år sedan byttes värmen på Cypern ut mot rysk kyla. Terek Grozny i Premier Liga har numer förmånen av att ha Aílton Almeida i sitt lag och debutsäsongen hade sexton starter och sju mål i sitt sköte. Spelaren som inledde sin Europavistelse på en sliten gräsmatta i Grimbo har utvecklats till en fullfjädrad artist med rysk kaviar till frukost och tjocka lönekuvert till kvällsmat.
Allting tog sin början här, hos oss. Under tre säsonger levererade han avgörande insatser och omöjliga cirkustrick som fick oss på läktaren att gnugga våra ögon i misstro. Men Aílton och hans konster var på riktigt. Utportionerade över tid gav de oss så mycket glädje att det är svårt att ta in allt. Tack för showen, Aílton Jose Almeida. Det var ett nöje att följa den.