Redaktionens julkalender #5
ÖIS i Europa? En för tillfället skrattretande tanke som ter sig stört omöjlig. Men faktum är att det inte var så länge sedan det var verklighet. Året var 2003 och tävlingen Intertoto-cupen.
Efter det framgångsrika 2002 belönades ÖIS med spel i Europa. Champions League-hymnen var dock fortsatt långt borta. Nej, scenen var den skönt klingande Intertoto-cupen, med plats i UEFA-cupen i potten. Bara veckor innan äventyr var till att inledas levde hoppet om spel i UEFA-cupen, men de två Fair Play-platserna, som ÖIS var Sveriges representant till, tilldelades andra. Intertoto fick duga. Måhända inte den mest glamourösa tävlingen – men likväl en Europa-baserad sådan vilket varken vi eller svensk fotboll i stort varit bortskämda med. Och med en så pass tung belöning fanns förhoppningen om ett storskaligt äventyr.
ÖIS klev in i den första rundan och fick litauiska FK Žalgiris Vilnius på halsen. Den inledande bortamatchen visade dessvärre inte upp några som helst takter som skvallrade om att Europasejouren skulle bli speciellt långlivad. En seg, rent utav dålig, första halvlek av ett rödblått B-lag följdes av ett baklängesmål tidigt i den andra, men det blev också vändningen för oss. Målet väckte spelarna och med inbytte duon Mwila och Zhubi i spetsen påbörjades en kvitteringsjakt. Just Mwila fick också in bollen tio minuter före slutsignalen och ett viktigt bortamål var ordnat.
XI ÖIS: Naurin – Hellberg, Thorarinsson, Prytz, Phiri – Gustafsson, Bosco (Zhubi 60’), Lohm, Ganemyr (Johannesen (80’) – Fredholm, Hemberg (Mwila 65’).
Till det följande hemmamötet var förutsättningar nu, tack vare Mwilas mål, goda. Hamrén gick ut och sade bestämt att han skulle bli besviken om de inte gick vidare, men påpekade likväl att Europaspelet prioriteras i tredje hand. Serien och Svenska Cupen gick före och rotering i laget skulle därför ske. Hemma mot Vilnius fick vi dock se ett något mer ordinarie lag som också enkelt tog sig vidare. Det var förvisso mållöst i paus, men ÖIS låg på och var det drivande laget. I minut 52 bröt Afonso dödläget i matchen och därefter tvingades Vilnius att kliva framåt vilket gav upphov för kontringar. Paulinho målade två gånger om och skickade ÖIS definitivt vidare till omgång två, där franska liga-tian OGN Nice väntade.
XI ÖIS: Naurin – Phiri, Thorarinsson, Dahlin, Prytz – Zhubi (Bosco 76’), Lohm, Afonso (Tomaz Jr 63’), Marek – Paulinho, Fredholm (Hemberg 62’).
Förutom att Ligue 1 vida trumfar Allsvenskan så var Intertoto-cupen betydligt viktigare för Nice än för ÖIS. Det mesta talade således för en fransk framgång, men Hamrén var fast besluten att göra det mesta och bästa av dubbelmötet – om än inte med det ordinarie laget på grund av den stora påfrestningen för spelarna. ÖIS inledde hemma, inför blott 1 746 åskådare, men de på plats fick jubla tämligen omgående. Paulinho rullade in en korrekt dömd straff och förhoppningarna om en fin skalp höjdes.
I mitten av halvleken kvitterade Nice – ett resultat som sett till spelet var rättvist. ÖIS imponerade och i minut 51 nickade Paulinho i sitt fjärde cupmål. Återigen kvitterade Nice, välförtjänt, men sedan äntrade Afonso planen. När alla väntade på slutsignalen och ett slutgiltigt 2-2-resultat så fick ÖIS i den 92:a minuten en frispark 25 meter från mål. Fram stegade inbytte Afonso, lade upp bollen, mätte upp ansatsen och tog fart. Träffen var perfekt och bollen borrade sig in i det högra krysset. Ett regelrätt drömmål som gav segern till ÖIS mot det prominenta motståndet. Insatsen gjorde Hamrén och alla oss andra stolta, och nu väntade ett hyperspännande returmöte nere i Frankrike.
ÖIS XI: Last – Marek (Afonso 68’), Thorarinsson, Dahlin, Bärkroth – Zhubi, Lohm, Gustafsson (Phiri 23’), Aubynn (Tomaz Jr 73’) – Paulinho, Hemberg.
Till bortamatchen valde ledarstaben att åka ner med en tunn trupp. Sådana som Afonso och Paulinho lämnades hemma medan Last och Ulander gick skadade. På bänken satt idel oetablerade kort vilket motiverades av att Allsvenskan, och matcherna mot Djurgården som låg precis innan och efter Frankrike-resan, prioriterades. Ett 3-2-resultat hade laget hur som helst att gå på men redan i matchens sjunde minut tippade Nice vågskålarna åt det andra målet genom ett mål. Inte långt därpå kom 2-0 och uppförsbacken var nu brant.
Spelarna kämpade på väl och gav verkligen fransmännen en rejäl match. Strax innan pausvilan fick Jeffrey Aubynn också in en reducering vilket gav nödvändigt hopp inför den andra halvleken. Ett mål till, och avancemanget var vårt. Nice agerade dock med en helt annan tyngd den här gången anförda av sin hemmapublik och visade klassen. Allteftersom tiden gick smög emellertid en viss nervositet sig in på Nice-spelarna och ÖIS fick mer att säga till om. Chanser byttes mellan laget. Nice sköt i stolpen, Boyd missade, Fredholm likaså. Och så ljöd domarens signal. De 11 000 supportrarna jublade. De elva ÖIS:arna på plan deppade.
ÖIS XI: Naurin – Bärkroth, Thorarinsson, Johannesson, Prytz – Lohm – Ganemyr, Zhubi, Aubynn – Fredholm, Hemberg (Mwila 60’).
ÖIS åkte ut, men gjorde det med flaggan i topp. Den franska ligatian skakades, och det är en prestation att vara mäkta nöjd med. Ändå kan man inte låta bli att undra, vad som kunde ha blivit. Om vi ställt upp med ett bättre lag. Om Afonso och Paulinho varit med på bänken. Men Erik Hamrén, han ägnade sig inte åt sådana tankar.
– Jag ångrar ingenting, sade Hamrén bestämt. Han kände bara stolthet.
