Redaktionens julkalender #6
Genom en hel karriär tänkte han uteslutande på laget och satte sig själv i andra rummet. Just därför blev han så framgångsrik. Markus Johannesson är en spelartyp som det görs få av, så låt oss njuta av hans briljans.
I en tid där det går tio individualister på en vattenbärare är det inte konstigt att vi har lätt för att ta de senare till hjärtat. När Europafotbollen mer är ett kringresande cirkussällskap med varumärken till spelare så sticker de lokala och lojala ut. Vi kan relatera till dem. Se oss själva i deras skuggor när de drar fram över en halvojämn gräsmatta under en augustivarm sol någonstans i Sverige.
Markus Johannesson är själva avbilden av den spelartypen. Ödmjuk, dedikerad, hårt jobbande. Det ter sig därför fullt naturligt att han blev en galjonsfigur under tiden i ÖIS. Han kom till oss inför säsongen 1997. U21-landslagsmannen som han då var anslöt från Oddevold som inte lyckades hålla sig kvar i Allsvenskan. Flytten gick istället till Göteborg, där han omgående skulle göra sig ett namn.
Till en början var det dock som försvarare Johannesson nyttjades. Först hösten 1998, när Erik Hamrén tillträdde, togs klivet upp på mittfältet där han iklädde sig rollen som balansspelare i diamantformationen. Draget av Hamrén blev så lyckat att Johannesson stannade i mittens rike annat än för enstaka gästspel i försvaret, och statusen i laget ökade successivt. Det dröjde inte länge, förrän Markus var en vital del i den framgångsrika ÖIS-upplagan.
På andra sidan sekelskiftet togs än fler kliv i utvecklingen, så till den vida grad att Lars Lagerbäcks nummer dök upp på mobildisplayen. Mellan 2001 och 2003 bokfördes han för fem A-landskamper och ett mål i landslagsdressen, men det var alltjämt i ÖIS som Johannesson presterade som bäst. I takt med att rutinen kom ökade pondusen och säkerheten. En ledare utvecklades. Spelet i kombination med inställningen och det verbala gjorde honom till en naturlig ledare och om det inte vore för att vi redan hade flertalet rutinerade, tongivande spelare i laget så hade lagkaptensbindeln suttit som gjuten på Markus vänsterarm.
På planen så var krigarhjärtat och närkampsspelet det framträdande, men Johannes Dräparen, som han skulle komma att kallas, hade också ett passningsspel av den stabila skolan. Elegansen och risktagandet saknades, men han värderade alltid situationerna väl och hittade allt som oftast fram med passningarna. Tillsammans med Ulander, Källander och Aubynn utgjorde de egenskaperna ett av de bästa mittfälten som Allsvenskan skådat under 2000-talet.
Johannesson var en galärslav under våra framgångsår och bör definitivt nämnas i samma sällskap som de största i modern tid. Den femte juli 2004 blev därför en jobbig dag – tiden i ÖIS, som sträckte sig över åtta säsonger och 161 seriematcher, meddelades vara över. Spel i Djurgården väntade. I blåränderna väntade såväl mer betalt som större chans till SM-guld och ett bättre skyltfönster ut mot Europa. Övergången var lika logisk som den var tung att smälta.
Redan 2005 fick Johannesson sitt välförtjänta och efterlängtade guld. Och nu satt lagkaptensbindel där, på hans arm. Nästan direkt efter ankomsten till Djurgården förärades han med utmärkelsen vilket säger det mesta om honom som spelare, och person. Djurgården fick njuta av Johannessons tjänster i ytterligare fyra säsonger. En lång och hård karriär hade då satt tillräckligt djupa spår för att kroppen skulle börja säga ifrån och motivationen tryta. Men en uppgift återstod, och likt den kapten han var tänkte han inte låta någonting komma i vägen för att han skulle lyckas.
Djurgården skulle räddas kvar i Allsvenskan och allting skulle komma att avgöras i den sista omgången. Då klev Markus fram, och satte sitt första mål i den blårandiga tröjan. När det behövdes som mest tog han sitt ansvar och visade vägen. Som en sann, stor, ledare. Vinsten gav Djurgården kvalplatsen vilket sedermera räckte till ett förnyat kontrakt, men resultaten den dagen innebar också att ÖIS degraderades. Något som Markus, mitt i glädjeyran, tog hårt.
I en intervju med SVT efter matchen led han tydligt med sin gamla klubb och sympatiserade med oss supportrar. Fem och en halv säsong i Djurgården under vilka han delvis blev en järnkamin hade inte förändrat känslorna för ÖIS. Klubben han slog igenom i ligger fortfarande ligger varmt om hjärtat, och betyder mycket för honom.
En sak ska du veta, Markus. Kärleken är ömsesidig.
