Sällskapspanelen [21]: "Allbäck & Co i all ära, men.."
Det är dagen före enkronasmatchen och i Sällskapspanelen [21] frågar vi oss vad vi egentligen kan vänta i morgon. Vi funderar också kring svackorna i spelet, recenserar Marcus Lantz och tittar djupt in i hjärtat. Vem är egentligen respektives favorit-ÖIS:are?
Sällskapspanelen är en artikelserie där tre personer, för det mesta redaktionsmedlemmar, diskuterar aktuella ämnen rörande ÖIS. Medverkar den här gången gör Filip Persson, Eric Andersson och Andreas Kristensson. Har ni tips på ämnen att ta upp eller gäster att ta in är vi idel öra, och det går bra att kontakta oss via forumet, artikelkommentarerna, facebook, twitter eller mejl!
* * *
Trots att vi leder serien så är inte allt guld och gröna skogar. Spelet hackar och vi får ofta se en bra och en dålig halvlek under matcherna. Vad ser du för orsaker till detta?
Filip Persson:
– Det är nog ett samspel mellan flera olika faktorer. Jag tror att mycket dock kan handla om motivationen och att laget blir alldeles för bekväma i sin sits. Man gick in redan vid seriestarten som stora favoriter. I takt med att resultaten gått den förväntade vägen kanske spelarna då omedvetet har föreställt alla matcher som lättare än vad de egentligen är. Det straffar sig dock omedelbart, speciellt när mötena med ÖIS för många av lagen i serien är årets höjdpunkter.
Eric Andersson:
– En väldigt bra fråga som också är väldigt svår att svara på. Jag tror inte att det finns någon generell anledning som man kan applicera på varje enskild match, utan anledningarna är olika. Dock tror jag att en relativt stor bov i dramat är kalabaliken på innermittfältet som infunnit sig under delar av säsongen. Har man inte ett fungerande centralmittfält så blir allting mycket svårare, både offensivt och defensivt. När spelare får gå in och vikariera på ovana positioner så medför det en oro i laget vilket jag tror är en av anledningarna till att vi har haft svårt att spela bra i 90 minuter.
Andreas Kristensson:
– Komplexa problem har inga enkla lösningar. Jag ser flera tänkbara orsaker som tillsammans skulle kunna föranleda de långa och många svackorna. Till att börja med så ska man nog inte underskatta vikten av att vi har ett så ungt lag. De allra flesta är oerfarna och efter en dålig insats kan det säkerligen smyga sig in en osäkerhet. En ond cirkel är då skapad och sådana är svåra att ta sig ur – inte minst när man som vi har väldigt få ledarfigurer. Det faktum att vi nästintill saknar centrala mittfältare och spelare tvingas gå in och vikarera är ytterligare en möjlig faktor då spelet utgår därifrån. Fungerar inte den positionen så ger det stora utslag. Jag tror också att Lantz laborerande med startelvan kan ha satt en del griller i huvudet på vissa spelare och skapat en del samarbetsproblematik sinsemellan. Det tar tid att lära känna sitt lag och att det ser annorlunda ut från omgång till omgång hjälper knappast till.
* * *
Marcus Lantz har nu haft en hel del tid på sig att sätta det spel som han förra året enligt honom själv ville spela, men inte kunde. Hur lyder din recension av Lantz och det arbete som han har gjort under säsongen?
Andreas Kristensson:
– Fotboll handlar om resultat och vi leder serien. Det är svårt att vara missnöjd med vad Lantz har lotsat laget till hittills. Inte minst med tanke på att han är helt grön som huvudtränare. Med det sagt så finns det givetvis detaljer att ha synpunkter på. Vi har dels det uppenbara för oss läktarcoacher i form av en hel del svårförstådda laguttagningar där spelare har kommit och gått utan synbar anledning. Vad gjorde exempelvis Frantz för ont under sommaruppehållet? Jag sätter också ett litet frågetecken efter Lantz förmåga att motivera spelarna, att få dem att gå över lik för att vinna som var Hans Prytz signum. Svackorna som vi avhandlade i förra frågan är också något som man får väga in i bedömningen men där ligger en del anledningar utanför Lantz kontroll. Man ska också komma ihåg att Lantz fått lägga det här pusslet under en säsong där tre av de absolut viktigaste spelarna – Mourad, Östling och Sahlin – alla är eller har varit långtidsskadade, samt att andra skador gäckat oss. Sett till förutsättningar och resultat tycker jag därför inte att man kan ge annat än ett tämligen högt betyg. Ska vi säga tre starka "såatte" av fem möjliga?
Filip Persson:
– Det är alltid svårt att recensera en tränares jobb, då man lätt hyllar dem när det går bra och sågar dem när det går dåligt. Det logiska svaret är alltså, med tanke på tabellpositionen, att Marcus Lantz har gjort ett bra jobb. På sistone har jag dock börjat tveka något, speciellt efter Sambadefensivs intervju med Fredrik Andersson där han angående den dåliga andra halvleken mot Motala sa: ”Vi kanske inte ska prata så mycket om det i paus, att vi har varit bra och ska fortsätta jobba. I stället kunde vi testa på att få skäll även om vi varit bra eller inte.” Kanske har Lantz varit för snäll i sin coachning?
Dessutom har laguttagningarna blivit allt svårare att förstå sig på. Spelare som jag har upplevt vara i en formsvacka har trots det fått spela, fastän bättre alternativ enligt mig har funnits tillgängliga. I slutändan får man dock anta att Marcus Lantz är den som har bäst koll, för det jag upplever från läktaren innehåller inte alla de faktorer han ser från sin roll. Att ge honom tid och förtroende tror jag är det viktigaste. Det är dumt att stirra sig blind på de kortsiktiga resultaten.
Eric Andersson:
– Godkänt. Vi kan återkoppla till fråga nummer ett och klart och tydligt se att spelet inte fungerar till hundra procent. Klarar man inte av att spela bra i 90 minuter kan man inte få ett högre betyg än godkänt. Det skall dock sägas att jag tycker Lantz sätt att se på fotboll är väldigt spännande och förhoppningsvis kommer spelet att bli bättre och bättre med tiden. Man får även väga in skador och andra aspekter när man sätter sitt betyg. Spelare som Mourad och Östling har varit indisponibla stora delar av säsongen vilket givetvis försvårar tränarens arbete.
* * *
I morgon vankas det gratismatch som är viktig ur såväl sportslig som ekonomisk synpunkt. Vad ser du för scenarion framför dig gällande startelva, matchbild och publiksiffra?
Eric Andersson:
– Då jag inte såg matchen senast mot Uddevalla så är det svårt att uttala sig om vilka som spelade bra, respektive mindre bra. Det gör det även svårt att bedöma om Lantz kommer att göra några större förändringar. Rosén in – Leinar ut är väl en tänkbar förändring, Ekvall ut – Hawunger in likaså. Gällande matchbilden så förväntar jag mig ingenting annat än att ÖIS går ut och för matchen från start. Det känns oerhört viktigt att försöka spela en attraktiv fotboll och på så sätt ge ovana åskådare känslan av att det faktiskt är kul att gå på ÖIS. Publiksiffran hamnar väl runt 4000 skulle jag tro. Kalla mig pessimist, men hypen inför gratismatchen känns nästintill obefintlig.
Andreas Kristensson:
– Det skulle förvåna mig om Lantz tänker likadant, men i min värld borde startelvan se ut såhär: Andersson - Ingvarsson, Rosén, Sahlin, Ericsson - Nilsson, Lindström, Hawunger, Paulson - Ohlsson - Sandberg. Jag misstänker dock att Bratt kommer att ersätta Rosén vilket är fullt förståeligt med tanke på Bratts fina prestationer och hans snabbhet som kan vara nyttig mot Trollhättan. På mittfältet så skulle det inte förvåna mig ifall Nilsson får inleda en till match på bänken. Förtroendet för honom verkar tyvärr inte vara på topp hos Lantz och samtidigt finns det alternativ i form av Henriksson och Strinäs. Den sistnämnda skulle såklart även kunna ta hand om anfallsplatsen som är stört omöjlig att sia om.
Vad gäller matchbild så känns den given: ett spelförande ÖIS mot ett relativt lågt stående Trollhättan som sedan hugger blixtsnabbt när lägen ges. En matchbild att frukta alltså lex de senaste fem åren. Men med ett stort publikstöd i ryggen så ställs vi inför en uppgift vi bör klara av. Gällande publiksiffran så vore det såklart fantastiskt roligt att slå förra årets notering vilket dock ter sig praktiskt taget omöjligt. Realisten i mig noterar att det i år har lagt sig en något avslagen stämning över hela klubben. Att vi kom igång med hypen något sent och att Superettan är utbytt mot Söderettan genererar dessutom ett visst bortfall. Jag vill ändå tro att vi kan komma upp och nosa på femtusenbarriären och i så fall finns förutsättningar för en riktigt rolig kväll. Strålkastarljus, maffigt tifo, välfylld klack, inspirerade spelare. Helvete vad jag längtar.
Filip Persson:
– Att det kommer bli en av säsongens stora höjdpunkter råder det ingen tvekan om, speciellt då matchen spelas där vi hör hemma; på Gamla Ullevi. Förhoppningsvis väller det in folk genom spärrarna, så en publiksiffra upp emot 6000 personer låter som en bra gissning.
Någon gissningslek gällande startelvan är som sagt nästan omöjlig att ge sig in på numera, speciellt då det råder en del oklarheter kring vilka som verkligen är fria från skavanker på måndag. Försvarsmässigt skulle jag dock vilja se samma spelare som mot Uddevalla, förutom att Tobias Bratt åter tar klivet in på David Leinars mittbacksposition. Det är på resterande platser som det dock börjar bli lite osäkrare. Förhoppningsvis är Jakob Lindström helt frisk igen och har då förstås en given defensiv mittfältsposition tillsammans med Carl Hawunger, som gjorde ett bra inhopp senast. Yttermittfältsplatserna skulle jag vilja tilldela de andra två inhoppande spelarna mot Uddevalla, Daniel Paulson och André Nilsson, samtidigt som Sebastian Ohlsson får en ny chans centralt offensivt. Vem som ska vara anfallare får egentligen dagsformen avgöra. Kanske borde Johan Hedman få chansen igen, eller Frantz Pangop? Samtidigt skulle man ju inte tacka nej till en Stellan Carlsson i Norrbyform, eller Nicolas Sandberg och Mathias Strinäs i 100-procentig status. Alternativen på den positionen är många, men valet kan avgöra matchen.
Matchbilden? Först och främst är vinst ett måste, både tabellmässigt men även för den nya delen av publikens skull. Förhoppningsvis tar ÖIS tidigt ledningen i matchen och kan kontrollera den därifrån utan att hamna i några svackor. Det är i och för sig lättare sagt än gjort numera.
* * *
I förra veckan publicerades den sista delen i vår legendarserie och det blev Marcus Allbäcks porträtt som kompletterade de tidigare nio. Men vilken ÖIS:are genom tiderna är egentligen din favorit?
Filip Persson:
– Eftersom att ÖIS är över 100 år äldre än mig själv har jag väldigt svårt att väga spelares prestationer mot varandra. Således blir urvalet lätt spelare på 2000-talet, även om jag förstås hört fantastiska historier om hur Agne Simonsson, Sören Börjesson med flera lekte med motståndet på sin tid. Lite förutsägbart är alltså Marcus Allbäck min personliga favorit. Återkomsten till ÖIS 2008 är ett av mina finaste ÖIS-minnen, och utöver bra prestationer på planen har han dessutom varit ett affischnamn för klubben även efter den avslutade spelarkarriären. Han är den enskilda spelare som fått mig att vara överlägset stoltast för mitt sällskap.
Eric Andersson:
– Allbäck och kompani i all ära. Men en spelare som, till min stora besvikelse, inte fick en plats bland legendarerna är Valter Tomaz Junior. En spelare som spelat i ÖIS under stora delar av min uppväxt och hade en spelstil som jag är väldigt svag för. Han var inte den som avgjorde matcher på egen hand, men han gjorde alltid ett helhjärtat dagsverke för klubben. Att han inte får en plats bland de tio legendarerna är ett stort underbetyg!
Andreas Kristensson:
– Nu har ju jag inga barn men när jag väl får det gissar jag att det kommer vara lika svårt att välja mellan dem som att plocka ut en favorit-ÖIS:are. Det vill säga omöjligt. Jag fascineras av Rydells målfarlighet, hänförs av Sörens teknik, inspireras av Sjöstedt ledaregenskaper och charmas av Allbäcks klubbkänsla. Tvingas jag ändå välja skulle valet kanske hamna på något helt annan. Han matchar inte de andra i ikonstatus men han är den som enskilt betytt mest för att mitt intresse för ÖIS växte fram. Det genom en spelstil och aktioner som var själva definitionen av vårt epitet lirarnas lag. Afonso Alves har inget att sätta emot de tio legendarerna, men ur ett högst personligt perspektiv kommer han högt upp på listan.