Sällskapspanelen [22]: Sluta vela, Lantz!

Säsongen 2015 är i antågande och i den har Marcus Lantz och Björn Anklev lite oklara roller - på varsitt sätt. När Sällskapspanel samlas på nytt tas deras situation upp, liksom jobbet utanför fotbollsplanen samt bristen på egna produkter.

Sällskapspanelen är en artikelserie där tre personer, för det mesta redaktionsmedlemmar, diskuterar aktuella ämnen rörande ÖIS. Medverkar den här gången gör Filip Persson, John Knute och Andreas Kristensson. Har ni tips på ämnen att ta upp eller gäster att ta in är vi idel öra.

* * *
2015 blir ett viktigt år – inte bara på plan, utan även utanför. Diskussionen kring hur ÖIS styrs och vilka vi är har tagit nya nivåer och det kommer med all sannolikhet bli ett spännande årsmöte till våren. Exklusive allt fotbollsmässigt, vad måste ÖIS som klubb framförallt jobba med?

Filip Persson:
– Kommunikationen, helt klart. Som de flesta vet har den delen av klubben fullkomligt rasat samman under det senaste året, vilket är mycket tråkigt. Att kommunicera med sina supportrar är viktigt, med tanke på hur mycket tid och pengar vi lägger ner på klubben. Det värsta är att det inte heller kan vara en kostnadsfråga, då de enligt mina erfarenheter inte ens har varit särskilt mottagliga av ideell hjälp. Att hålla ett uppdaterat och hyfsat proffsigt flöde både på hemsidan och i sociala medier är inte särskilt svårt, men det betyder ändå så fruktansvärt mycket för oss supportrar – och framför allt kanske för dem som inte är så hängivna att de läser supporterbloggar och liknande. Frågan känns bortprioriterad, och så ska det verkligen inte vara.

John Knute:
– Framförallt är det två saker. Det första är kommunikationen utåt som under det senaste året varit under all kritik. I till exempel sociala medier finns det ingen röd tråd, fokus läggs på fel saker och rent språkligt och grammatiskt är det alldeles för dåligt. Det känns inte som om man lägger någon större vikt vid kommunikation av detta slag, vilket är mycket märkligt med tanke på hur effektivt och viktigt det är.

Det andra hänger till viss del ihop med ovanstående, och det handlar om att klubben måste skapa någon slags profil; vilka är ÖIS? Vad ska vi stå för? I dagsläget är det faktiskt inte speciellt lätt att svara på. Det måste finnas en tydligare röd tråd, och den ska inte bara handla om kommunikationen utåt, utan gälla precis allt. Allt från hur våra souvenirer ser ut till vad vi säljer i kiosken på matchdagen.

Andreas Kristensson:
– Visst kan man nämna kommunikationen, som varit undermålig allt för länge. Nog bör man lyfta ungdomsarbetet, som från oroväckande många håll får hård kritik. Den verkligt stora utmaningen framöver ligger dock i att titta oss i spegeln och ta tag i vår egen identitet. Vilka är vi? Vad vill vi? Hur ska vi nå dit? Arenafummel, optimistiskt lagda budgetar och följande panikåtgärder i all ära - men arbetet uppe på ÖIS-gården måste börja innefatta andra frågor. Nuvarande styrelse verkar nöjd med att bara sitta och förvalta - men om vi inte också börjar utveckla, så finns snart inget kvar att förvalta.

Vision fattas, kreativitet saknas, paketeringen sker hipp som happ och våra två kanske största styrkor – publiken och historien – är outnyttjade. Så den viktigaste uppgiften? Den åligger oss medlemmar. Och jag ser fram emot årsmötet när den ska utföras. Det behövs friska fläktar inne i styrelserummet.

* * *
Efter mycket om och men och en väldig massa kritik så verkar allt ha slutat med att Lantz är för dyr för att sparka, och därmed får fortsatt förtroende. Hur lyder tankarna om det? Och vad måste han framförallt ändra i sitt ledarskap för att undvika nederlag likt fjolårets?

Andreas Kristensson:
– Kontinuitet är nyckeln sägs det, och så är det nog. Men jag är av uppfattningen att kontinuitet inte är ett skit värt om det inte finns kvalitet bakom. Så sätt hade jag därför inte haft något problem med en sparkning då Lantz förra året stod för alltför många misstag som inte går att ursäkta. Sett till kostnaden tycker jag dock att det trots allt är rätt att behålla honom. Vi har inte råd att betala någon utan att få prestation tillbaka - så är det bara. Och bortom min skepsis ser jag ändå en viss potential. Jag kan gilla hur Lantz är på träningsplanen och stöder i grunden hans filosofi (den possession-tänkande alltså, den tyska är en papperstiger).

Det Lantz måste göra är att slipa bort alla misstag och sluta vela. Staka ut en väg och följ den. Lita på dina spelare och straffa dem inte efter en misslyckad match med bänken och sågningar i pressen. Därtill så måste han givetvis bli en bättre matchcoach och göra uttagningar samt byten man inte behöver ligga sömnlös efter för att försöka förstå, men det vill jag tro kommer med lite rutin innanför den ljusblåa skjortan. Och på tal om kläder så får han gärna fimpa de tvättade ljusa jeansen. Visst för de otur med sig?

Filip Persson:
– Jag var redan från början tveksam till kraven på att sparka Lantz, men det berodde till 99 % på vad det skulle ha kostat. Samtidigt har jag ändå varit kritisk både mot hans ledarskap och hans laguttagningar under säsongen. Stundtals har det känts som att han suttit och sovit under matcherna, med tanke på vilka oförklarliga spelarval han gjort gång på gång; framför allt offensivt. Ett exempel, som de flesta känner väl till, är hans ständiga uttagningar av Stellan Carlsson i anfallet fastän att det enligt mig har funnits bättre alternativ.

Ett problem har varit att han inte riktigt varit öppen med hur han resonerar. Attityden utåt har varit lite väl självgod för min smak, och istället för att förklara sig när frågor ställts har han ungefär sagt att ”de bästa får spela” och ofta skyllt på skadorna. Att säga sådana saker kanske fungerar i någon av Europas toppklubbar, där supportrarna inte kommer så nära laget, men inte på den här nivån. I så fall är det bättre att man står för sina misstag.

John Knute:
– Det är svårt att svara på när man inte sitter på alla ekonomiska detaljer. Jag har varit motståndare till Lantz ända från början och anser att man skulle behållit Prytz. Förutom det har det varit alldeles för mycket snack och liten verkstad för min smak, den tyska fotbollen har man till exempel inte sett mycket av. Dessutom har han stundtals framstått som en svag ledare, delvis genom konstiga laguttagningar och taktiska drag, delvis när han inte gick fram och tillsammans med alla andra tackade de tillresta ÖIS:arna i Södertälje.

* * *
Sandberg har lämnat, Hawunger och Gosheh likaså. Utöver vad de bidragit med sportsligt så innebär det att vi tappar mycket ÖIS-hjärta och truppen innehåller nu få egna produkter. Är det ett problem?

John Knute:
– Absolut. När det gäller Nico och Fara har jag en viss förståelse, ÖIS-hjärtat kan inte gå före allt annat och båda två har ett flertal spelare som just nu är bättre än dem på respektive position. Carl förstår jag däremot inte hur man kunde släppa. Jag köper att Lindström går före i hierarkin, och till viss del även Klingberg. Men att man rankar Östling högre har jag svårt för. Östling gjorde en bra vår, Hawunger en bra höst. Lägg där till att Hawunger har ett stort ÖIS-hjärta och att Östling fortfarande har problem med skadan.

Precis som med Lantz sitter jag inte på alla detaljerna kring vad Hawunger ville och erbjöds etc. Men jag har svårt att tänka mig att han hade lämnat om klubben velat satsa, om vi säger så.

Andreas Kristensson:
– I ett kort perspektiv, nej. För att nå kollektiv framgång är det i dagens fotboll viktigare med till exempel gruppdynamik och stämning än klubbkänsla. Vi har dessutom alltjämt några egna produkter kvar, och det finns även ÖIS-hjärta så det räcker och blir över i en del utomstående, likt Sahlin och Anklev. Vi kommer att klara oss alldeles utmärkt även utan fler spelare vars hjärta från första början bultat för klubben, även om det på ett rent emotionellt plan är tungt och smärtar i en gammaldags fotbollssjäl.

Men om man lyfter blicken, och lite knyter av till den första frågan, så är det givetvis inte bra att det produceras så liten andel egna spelare till A-laget. Jag kan därför tycka, utan att ha full insyn i förhandlingarna, att man borde ha kämpat hårdare för att först och främst ha behållit Hawunger och Gosheh. För att vara attraktiv och kunna locka till sig nya talanger i framtiden behöver de kunna se att steget upp dels uppmuntras, dels inte är så högt. Viktigt att ha med sig är också att talangutveckling inte sker över en natt, utan tar tid. Vi har inte råd att slänga bort kvalitet i brist på tålamod. Att säga hej då efter bara en A-lagssäsong klingar därför väldigt illa i mina öron och är inte ett gångbart tillvägagångssätt i det långa loppet för en klubb likt oss med små ekonomiska muskler.

Filip Persson:
– Till viss del skulle jag nog säga det. Självklart ska man inte ha egna produkter i truppen om de inte håller måttet, men med dessa spelare har så inte varit fallet. Att spelarna saknar det där riktiga hjärtat för klubben kan bli ett problem, eftersom att alldeles för få kanske förstår vad klubben och vi supportrar har gått igenom. Kanske blir det också svårt att hitta den där riktiga tändningen i vissa moment, speciellt när inte heller tränaren har någon tidigare ÖIS-koppling.

Det största problemet är givetvis att det låga antalet egna produkter kan avskräcka yngre spelare från att vilja spela för ÖIS ungdomslag. När spelare som Faramarz Gosheh och Meriton Qoraj bara gör en A-lagssäsong, utan att ens riktigt visa upp sig, innan de lämnar blir man lätt fundersam. En stark ungdomssektion är viktigt för att en klubb ska kunna etablera sig i längden. Är ekonomin dessutom ansträngd är det bara korkat att inte ta vara på de egna talangerna.

* * *
Avslutningsvis - på vilken position Björn Anklev egentligen ska spela, därom tvista de lärde. Hur ser du på saken?

Filip Persson:
– Det här är faktiskt en riktigt svår fråga, då jag inte riktigt kan bestämma mig kring var ”El Pato” gör sig bäst. Robin Ingvarsson gjorde en stark säsong som högerback den gångna säsongen, men samtidigt åsidosätter det yngre spelare som Sebastian Ohlsson, Daniel Paulson och André Nilsson om man då använder honom som yttermittfältare. Blickar man mot framtiden är det inte att föredra att peta någon av dessa spelare till förmån för en 36-åring i slutet av sin karriär, även om Anklevs rutin kommer att bli viktig. Frågan är svår, så därför är det nog bra att avvakta tills några träningsmatcher har spelats. Under den tiden får gärna Lantz göra det enda logiska, och testa Anklev på båda positionerna.

John Knute:
– Svår fråga. Personligen drömmer jag om någon slags 4-3-3-uppställning med Seb, Mourad och Anklev längst fram. Spontant känns det som en svårstoppad trio, speciellt om man placerar Östling, Lindström och Klingberg bakom. Dessutom kan då Ingvarsson fortsatt få förtroende till höger i backlinjen vilket jag gärna ser.

Andreas Kristensson:
– Marcus Lantz, jag hoppas du läser det här, för i mina ögon har vi en trupp väl lämpad för ett 4-3-3-spel. Lindström, Klingberg och Östling är alla för bra för bänken men skulle tillsammans kunna utgöra ett fantastiskt dynamiskt mittfält. Vi har dessutom spelare som klarar av det mångsidiga i att spela ytterback i ett sådant system och många offensiva yttrar som däremot inte har det defensiva naturligt i sig.

Var placerar då det Anklev i ekvationen? Jo – som högerback. Anfallsalternativ har vi så det räcker och blir över, och jag är likt förra sejouren i ÖIS alltjämt av åsikten att Anklev egentligen är för svag med bollen för en offensiv roll. Känslan är att det är på ytterbacken som hans kvalitéer kommer bäst till sin rätt. Nackdelen med den här lösningen är att Ingvarsson kommer i kläm, men på sedvanligt ÖIS-manér kommer vi ju såklart drabbas av en del frånvaro vilket kommer ge honom sin skörd av speltid ändå. Sett till höstens djupa formsvacka kan lite studier från bänken av Anklevs positionsspel dessutom vara bra för honom.

* * *
PANELFRÅGAN: På vilken position tycker du Björn Anklev ska spela? Rösta nedan eller på löpsedeln.