Tackbrev från #44
Under kvällen så dök det upp ett mejl i ÖIS inkorg som sedan publicerades på ÖIS.se. Vi väljer att göra detsamma här. Tack för allt, David Leinar!
"Tack för allt!
Jag är ingen van skribent av dessa slag och det här med sociala medier har aldrig varit min grej. Jag frågade skämtsamt (inte bara egentligen) Hedman om han kunde skriva åt mig men nu blev det inte så. Jag tänker att om jag kunde komma relativt långt inom fotbollen med mycket inställning och hjärta så borde även denna text kunna bli helt ok om jag håller mig till det och helt enkelt skriver till Er, direkt från mitt hjärta.
Nu ligger skorna på hyllan och för första gången på ungefär 20 år så kan jag ta ledigt och fira jul utan att tänka på vilka dagar jag skall ut och löpa... Det borde såklart vara en oerhört underbar känsla, vilket det på många sätt också är men någonstans där finns redan nu en saknad. Absolut inte på just själva löprundan, det har väl aldrig riktigt varit min cup of tea men jag vet att jag aldrig mer kommer stå i spelargången i den rödblå dressen och nynna till Afzelius…
Jag kommer dock att njuta till fullo när det vankas min första riktiga sommarledighet någonsin. Jag kommer också att uppskatta varje helg där jag och min underbara familj kan göra vad vi vill, åka iväg spontant eller bara få var, helt utan träningstider och matcher.
Det är väl synd att säga att min tid i det äldsta och vackraste av sällskap har varit någon dans på rosor, långt därifrån egentligen. Jag tror nog att det kan vara just det, att jag varit med om en sällan skådad berg- och dalbana, som gör att jag känner så otroligt starkt för klubben.
Jag kom från lilla Ljungskile där jag var i fem år innan jag kom till ÖIS, en stor och anrik förening där jag nu kände att jag hade stor chans att få spela allsvensk fotboll många år framöver. För inte trodde jag i min vildaste fantasi att vi skulle ta 2 poäng på 16 matcher, ha Sveriges bästa anfallspar skadade större delen av året och åka ur, trots en smått bragdartad höst. Jag hade även väldigt svårt att tro att vi skulle kryssa mer än hälften av matcherna 2010 i Superettan med ett ruskigt bra lag för att sedan gå i konkurs.
Nu blev det dock så och helt plötsligt så var man väldigt långt ifrån ett allsvenskt derby på Gamla Ullevi, vad gör jag nu? Flyttar till Norge för att tjäna skapligt och spela i en ganska obetydlig liten klubb i Adeccoligan eller helt enkelt passa på att erbjuda mina tjänster på ÖIS-gården. Jag tänkte att i detta läge så måste det vara en win-win att ha mig på marknadssidan, för min del såg jag det som en utbildning som jag aldrig kom för mig att gå. Det borde ju även passa klubben bra då jag redan är på lönelistan plus att det möjligen kan vara en del partners som kan tycka att det är roligt att jag, spelare och just då lagkapten ringer och tjötar lite fotboll för att sedan sy ihop ett lämpligt partnerpaket.
Åren som följde, med arbete på heltid samt ganska mycket träning och matcher gjorde mig till den ” tokÖISare” jag idag nu är. Det var inte sällan dagarna på gården började runt 7.30 för att sluta efter en lång och tuff försäsongsträning vid 19.00. Nu arbetade och spelade jag i klubben och fick ju även lön såklart men jag vet att Ni är många supportrar där ute som även Ni lägger ner enormt mycket tid och pengar för att följa laget i Ert hjärta och det är verkligen beundransvärt, Ni är ovärderliga för klubben! Spelare och arbetare på klubben kommer och går men Ni består, tack för att Ni finns!
Jag kommer sakna tugget i omklädningsrummet, tjafset om domslut under smålagsspelen men framför allt kommer jag såklart att sakna matcherna med allt vad det innebär. Nervositeten innan, trycket på östra stå, känslan att springa mot klacken efter att gjort mål och att ta kort efter en seger!
Matcher som mot AIK i cupen, derbyna och de tre invigningarna ( Gamla Ullevi, Swedbank Stadion och Tele2 Arena) kommer alltid vara med mig, på gott och ont. Men visst är man stolt över att ha spelat dessa matcher i den rödblå dressen.
Jag kommer även att sakna mitt arbete på gården som jag trivts med så mycket. Det har varit ett stort nöje att få ringa en massa ÖISare på dagarna för att hjälpa klubben i mitt hjärta! Det känns som jag levt mitt liv genom ÖIS i många år nu och det är såklart en märklig känsla när jag nu inte kommer att vara del av det längre. Jag är oerhört tacksam för de år jag fått i ÖIS och jag har fått lära känna många fantastiska människor genom åren, lagkamrater, supportrar, partners samt medarbetare på gården! Så ett stort tack till Er alla!
Men, som alla vet så finns det en tid för allt och jag ser nu fram emot att få arbeta upp Leinar på taket AB tillsammans med min sambo Josefine. Det skall bli väldigt kul att få gå och titta matcherna på Gamla Ullevi tillsammans med min son Adrian. Det är nog heller ingen skräll om jag dyker upp inom ÖIS i framtiden, på något sätt. Kanske kommer jag få användning av min tränarutbildning, sitta i styrelsen eller varför inte som ny huvudpartner när företaget gått som smort i några år ?
Jag hoppas att vi ses i framtiden, på ett eller annat sätt. Annars ses vi såklart på matcherna framöver, för som sagt, jag är en riktig tokÖISare och kommer att följa laget i mitt hjärta i resten av mitt liv.
Amor et fides – Vi ger aldrig upp vi älskar ÖIS!
God jul & Gott nytt år
/David Leinar #44"
* * *
Det stannade till slut vid sex säsonger för vår trofaste vän i mittförsvaret. Genom framgång men än mer motgång har Leinar alltid stått troget vid ÖIS sida och levererat ett helhjärtat och aktningsvärt arbete. För det är vi ytterst tacksamma. För alla prestationer och kvalitéer på plan - målen, ledaregenskaperna, krigarinstinkten, kravställandet, attityden och den enorma viljan - men också allting utanför densamma, så vill vi inom redaktionen rikta ett stort tack till David Leinar. Sejouren i ÖIS må inte ha blivit som du tänkt, men längs resan blev du en ikon och vi kommer alltid att minnas dig och din tid med glädje och respekt.
Du kommer att vara saknad, #44.