Något vackert i det dystra
Allt i samhället är på paus. En pandemi sköljer över världen. Människor blir sjuka och dör. Ekonomier fallerar. Men i krisens tid har de svenska fotbollsklubbarna och den svenska fotbollsfamiljen enats och bevisat att de är så mycket mer än bara fotbollsklubbar.
Om en vecka skulle jag suttit på Vångavallen i Trelleborg och sett ÖIS möta Trelleborg i superettans premiäromgång. Samma helg skulle flera tusen stockholmare åkt till Örebro och till Göteborg. Varberg skulle spela en historisk premiärmatch på Olympia i Helsingborg.
Det alla supportrar skulle ha gemensamt var att åka och se sitt favoritlag spela premiärmatch. Men de planerna blev omkullkastade.
Precis som det mesta har blivit just nu i samhället.
Vi lever i en tid, i en kris, som är unik. En situation som många förmodligen inte har upplevt förut. Människor blir sjuka och dör, hela länder sätts på paus, ekonomier rasar ihop. Allt har stannat upp, och så givetvis även fotbollen.
Det är en konstig känsla, den där känslan av att leva begränsat. Än så länge har inte krisen drabbat mig mer än att mitt universitet är stängt och som sagt att mina planer på att åka till Trelleborg nästa helg omkullkastades. Jag är frisk, har inte förlorat någon jag bryr mig om, har inget företag som gått i konkurs, jag är inte i en riskgrupp och behöver därför inte isolera mig helt och hållet. Men ändå går det inte att komma ifrån att livet känns väldigt konstigt just nu. Alla självklarheter som man vanligtvis har i vardagen är bortblåsta, i princip.
Mycket i mitt liv ägnas åt fotboll. All fotboll i allmänhet, ÖIS i synnerhet. Jag ser på fotboll, jag läser om fotboll, jag skriver om fotboll och jag vill jobba med fotboll. Jag ”andas fotboll”. Om någon som inte är fotbollsintresserad mot förmodan läser meningen ovan så kanske ni skrattar högt. För en utomstående så kanske det verkar löjligt, men jag hoppas ni fotbollsintresserade förstår vad jag menar.
Det är en tomhet. En tomhet att inte känna spänningen inför den stundande seriepremiären som man normalt sett gör så här års, en tomhet att känna att allt med vad normalt vardagsliv och fotboll är så långt borta just nu. En tomhet att inte se sin klubb spela fotboll och inte veta säkert när den kommer göra det igen. Det spelar ingen roll hur många VM-krönikor man har sett om och om igen, hur många gånger man har sett Zlatan klacka in ett mål mot Italien, hur många gånger man har sett Henrik Larsson språngnicka, Marcus Allbäck lura kallingarna av Spaniens försvar, ÖIS göra fem mål på Blåvitt, eller en rödblå derbyvinst mot GAIS de senaste veckorna – det är ändå något som fattas.
Men i en kris där människors liv påverkas i allra högsta grad, i en kris där social distansering är nödvändigt, så har människor enats. Den svenska fotbollsfamiljen har enats. På twitter diskuterar supportrar sina lags drömelvor, snyggaste tröjor, eller de bästa värvningarna ens lag gjort någonsin. Flera tusen soffbiljetter säljs över hela landet, medlemsrekord slås – i krisens tid har den svenska supporterfamiljen enats kring sina lag, och jag känner att jag kanske inte är ensam med mina tankar, om den här tomheten när i princip allt i samhället är på paus, och så även fotbollen.
En fotbollsklubb är inte bara just en fotbollsklubb. Det är en kraft i samhället, en plats där folk kan enas oavsett vem man är, enas bakom en och samma klubb. Man går på match, glömmer livsproblemen man har i två timmar och bara njuter av att se sin klubb spela fotboll – i alla fall när samhället är som det brukar vara.
I krisens tid har klubbarna visat att de är en samlingsplats där människor kan socialisera sig, dela med sig av tankar, ambitioner, drömmar, problem, eller om man känner sig orolig, tom och ensam. Att det nu sker på sociala medier spelar ingen roll – klubbarna är en stor samhällskraft, något man kanske glömmer ibland.
Exempel på hur klubbarna har visat sin position som en kraft och plats i samhället finns det massvis av i Sverige. För varje milstolpe om 1887 som kommer in som bidrag till ÖIS kommer ett årskort att lottas ut till någon som kanske inte har råd med ett, och restauranger och företag som har rödblå koppling har promotats för att de i många fall hårt drabbade restaurangerna och företagen ska få stöd. Blåvitt kommer att skänka 1904 biljetter till vårdpersonal, hjältar som just nu sliter frenetiskt för att ta hand om alla sjuka. Örebro har öppnat en telefonlinje som kommer ha öppet några dagar i veckan där folk som känner sig oroliga kan ringa och prata av sig med spelare och ledare i klubben. Elfsborg har lanserat kampanjen ”Elfsborghjälpen” där spelare och ledare i klubben erbjuder sig att hjälpa till företag och människor som just nu behöver hjälp. I veckan stod Elfsborgs tränare Jimmy Thelin tillsammans med Samuel Holmén och Martin Andersson och hjälpte personal att packa upp varor på ICA.
Jag själv tillbringade min senaste fredagskväll med att kolla på ett livesänt Studio ÖIS från ÖIS-gården – något som fick mig att känna mig lite bättre till mods.
Det finns fler exempel på insatser som klubbarna och supportrarna gör för samhället. Insatser som kan verka små, men som gör mycket för folk som har det tufft just nu. Det finns en mängd hjältar där ute i samhället, och fotbollsklubbarna gör vad man kan för att hjälpa samhället i en svår tid.
Kristider är, en tid för gemenskap och enighet. Tills fotbollen återvänder får vi se till att göra vad vi kan för att hjälpa samhället, för att vi ska ta oss igenom det här. Då kanske vi kan ses på läktarna någon gång framöver till slut.
Tills dess; ta hand om er.