There's a storm coming
Inga fler räddningsplankor. Inga nya chanser. I morgon existerar en sak och en sak endast. Seger, eller så rycks vi med i den storm som kommer.
I can see it in her eyes. I can hear it in the way she says ”evertyhing’s all right”. I can feel it in the air between us. And I think I know the reason why. There’s a storm coming. Tonight.
Så står vi då här. Vid början på slutet. Efter en säsong fylld av besvikelser och tillkortakommanden så är den avgörande veckan hos oss. Den kunde inte vara det med enklare förutsättningar. Den kunde heller inte vara det med svårare.
I 24 av 28 matcher har vi misslyckats. Ibland grovt, ibland knappt. Ibland väntat, ibland oväntat. Nu spelar detaljerna ingen roll. Det enda som räknas är att vi vinner. Hur, det har aldrig varit så ointressant som nu. För efter lördagens resultat är kniven så hårt pressad mot vår strupe av våra halländska och småländska rivalgäng att ett jack gjorts och blod börjat sippra ut. Ingen hjälp finns att få, utan det är helt och hållet upp till oss att slingra oss ur deras grepp. Det både skrämmer och glädjer mig.
Here comes the rain. As she turns away from me. And I know there's nothing I can say. That she'll believe. There's a sound of rolling thunder. That'll be shaking everything in sight. There's a storm coming. Tonight.
Att ett lag som vunnit blott fyra matcher plötsligt ska ta sex raka poäng är naturligtvis osannolikt. Inte minst med tanke på att den senaste segern kom i början av augusti. Den senaste segern elva mot elva kom för sjutton omgångar och 141 dagar sedan. Det sunda förnuftet talar således för att vi kommer att misslyckas och åker hissen rakt ner i division 1 igen. Innebär det att vi likaväl kan sluta tro? Såklart inte. I ett läge där alternativen är att segra eller att dö väljer jag att nära det naiva hoppet om fortsatt överlevnad. Jag har haft massvis med lägen att ge upp under vår väg hit. Jag tänker inte göra det nu heller.
Osannolika saker händer ju trots allt varje dag. Fråga Falkenberg. Fråga Darryl Smylie. Fråga för guds skull Tryggvi Gudmundsson. Stärkt av den vetskapen väljer jag att fortsätta tro på att det osannolika kan ske i vår favör än en gång. Varför skulle det inte kunna? ÖIS årgång 2013 må vara darrigt, misstagsbenäget och urholkat på självförtroende, men i två stycken avslutande måstematcher spelar det förgångna liten roll. Då avgörs det av vilja och en strävan efter att göra det omöjliga möjligt för skölden på bröstet. Jag vet att spelarna kommer att brinna för den här uppgiften. Jag vet att Jakob Lindström med lagkaptensbindeln på vänsterarmen, stoltare ditsatt än någonsin, kommer att gå över lik för att hålla kvar sitt älskade ÖIS i Superettan, och jag vet att övriga spelare kommer att följa i hans fotspår.
Till att börja med ska de göra det för att slå Ljungskile, och det är ingen omöjlighet. Seriens katt med nio liv har inget att spela för annat än äran och den betydelsen ska inte underskattas; det fick vi se med oönskad tydlighet i går. Rädslan för Jakob Olsson och den för oss så ofta bevisade devisen släkten är värst är förvisso påtaglig, men i övrigt är Ljungskile i år inget motstånd som skrämmer nämnvärt. Åtta lag har slagit dem hittills och även om det garanterat kommer att bli tufft så kan vi mycket väl bli det nionde. Lyckas vi med det så är vägen om inte öppen så i varje fall fullt framkomlig inför den sista omgången då allt kan hända.
Den andra halvleken mot Örebro visade att vi har kvalité nog för att skaka vilket lag som helst i den här serien, Ljungskile och Värnamo inkluderat. Det allsvenskt jagande Örebro slog stundtals ifrån sig och maskade mot oss, nästjumbon. Framförallt demonstrerade den sista halvtimmen hur bra det kan se ut när vi släpper handbromsen och ger oss iväg framåt.
I morgon behövs det mer av den varan. Då räcker det inte med en avslutande halvtimmesforcering utan krävs full gas från start. Det här vet alla och det kommer vi också att få se. George Mourad har varit i världens alla hörn och anpassat sig till dess kulturer och lärt sig dess språk, men hans viktigaste och kanske svåraste uppgift kommer att ske här, i det älskade och trygga Göteborg. Upprepade gånger har han sagt att Göteborg är hans hem, men nu handlar det om ÖIS hem. Elitfotbollen. Rutinerade och ärrade Mourad måste leda unga och oskyldiga ÖIS offensiv lika föredömligt som i måndags. En fortsatt framtid där vi hör hemma står på spel.
Clouds of anger, tears of rain. Just have to hold on, be strong. And hope that it doesn't blow us away.
Det är en storm på väg. På riktigt, alltså. En kraftig sådan till och med. Över de brittiska öarna anpassar den sig till befolkningen och växer sig större, starkare och ilsknare. Sedan drar den vidare. Med full kraft väntas den slå in över västkusten under morgondagen och jag kan bara sitta och småle över den övertydliga symboliken. Lyckligtvis är vi ÖIS:are vana vid stormar. Det är mer uppseendeväckande och skrämmande när solen skiner och fåglarna kvittrar. Då är något fel. Men mörka moln och vinande vind? På ÖIS-himlen intet nytt, med andra ord.
Vi är så redo som vi kan bli för det här ovädret. Men istället för traditionella försiktighetsåtgärder som att spika för fönstren och gömma oss i källarna ska vi, såväl spelare som supportrar, göra precis tvärtom och ge oss ut och möta stormen. Tillsammans kan vi reda ut den och komma ut på andra sidan, kanske sårade, garanterat slitna – men också starkare. Vi har rett ut kniviga situationer förut. Vi ska fanimej göra det igen.
Here comes the rain. Bring on the rain.
