#vägentillbaka: Det var det...
#vägentillbaka del nio blir ett avsked. Oskar Walléns tid i ÖIS är över och här följer hans tankar och farväl till klubben som han spenderat fem år i.
Vilket fantastiskt år 2015 blev för alla ÖIS:are. Och att få vara med i ett lag som detta och, än en gång, få känna den fantastiska känslan av att ta steget upp i Superettan. För min egnen del så har det varit ett bra år också, trots att den mestadels tillbringats av att rehaba från min skada. Men jag har fått spela några reservlagsmatcher, gjort några mål och jag har till och med fått spela en a-lagsmatch, samt fått chansen att sitta på bänken under kvalmatcherna. Bara av att få följa med laget och mina lagkamrater ner till Mjällby och uppleva den känslan av att vara en del av laget, var nog höjdpunkten för min del under dessa två år, som ju mestadels har speglats av skador.
Tyvärr så kommer ju allt till ett slut, och detta inlägg är väl mitt avslut på min karriär i ÖIS. Jag kommer ihåg den första träningen jag gjorde uppe på ÖIS-gården. Det var under min provträningsperiod med U19-laget på konstgräset i oktober månad 2010. Det som jag mest reagerade på var att vi inte hade några målvakter under denna träningen, så jag undrade hur jag skulle kunna visa upp mig, jag som är anfallare. Och eftersom det inte fanns några målvakter, så blev det ett 6-målsspel istället där de två lagen hade tre mål vardera att försvara. Efter att lagen blivit uppdelade så var det en liten kille med långt rufsigt hår som sa åt mig att spela vänsterback medan han själv ställde sig som anfallare. Jag ville inte ta någon diskussion med honom, dels eftersom han verkade vara den som hade mest att säga till om i laget, och dels för att det var min första dag och jag ville inte komma i något tjafs redan. Jag gick däremot och störde mig en del på denna killen efter det, för vem var egentligen han som sa till mig vart jag skulle vara på planen. Denna kaxiga lilla killen skulle sedan visa sig bli lagkapten för a-laget redan vid 20 års ålder och även den killen som jag tillbringat längst tid med i ÖIS, samt att han visade sig bli en fantastisk vän.
Under en period här under hösten så hade jag min värsta tid som fotbollsspelare. Jag kände att mitt knä fungerade som det skulle, mina träningar gick bra, men jag fick ingen respons från mina tränare och jag kände mig inte sedd. Det var några träningar som jag var väldigt nere och jag åkte från vissa träningar med tårar i ögonen, för att inte vara sedd och inte känna sig uppskattad när man jobbat och jobbar så hårt för ett mål, är det värsta jag vet. Och efter att jag hade jobbat i två år med min rehab, så kände jag mig redo för att spela igen, och att då inte få någon respons för sitt hårda arbete, är en otrolig jobbig känsla. Där var jag i ett stadie då jag inte kände att jag ville hålla på med fotboll längre, tanken slog mig även att lägga av efter säsongen.
Sedan, från ingenstans, så fick jag vara med i truppen mot Trelleborg hemma, i och för sig som nittonde man, men ändå. Ni som inte vet vad som menas med nittonde man, så är det då man är med i truppen, på matchsamlingen och på uppvärmningen, men om ingen blir skadad under uppvärmningen så får man ändå sitta på läktaren och kolla matchen. Men bara när jag fick reda på att jag skulle få vara med som nittonde man, så fick jag tillbaka suget på fotbollen. Det bara vände så tvärt, och då kände jag igen hur jävla roligt det är med fotboll. Efter den matchen mot Trelleborg, så fick jag en plats i truppen de resterande matcherna av säsongen, kvalet involverat, och då tändes det till och med ett hopp inom mig att jag kanske skulle få ett nytt kontrakt och en plats i 2016-års trupp. Men så blev ju tyvärr inte fallet.
Jag har fått beskedet att jag inte längre är önskad i Örgryte IS trupp, och att jag får leta någon annanstans för att få spela fotboll och för att utvecklas och göra det jag älskar. Det skär lite i en när man får höra att man inte längre är önskvärd, speciellt när det är i det laget, i den klubben, med de fantastiska människorna och vännerna där man helst av allt vill vara. Denna klubben har och kommer alltid att betyda oerhört mycket för mig och ÖIS kommer alltid att ha en stor plats i mitt hjärta, speciellt efter de fem säsonger jag spenderat i dess a-lag. Men nu har det alltså blivit dags för mig att lyfta på hatten och tacka alla som jag har fått chansen att lära känna, tacka alla spelare som har blivit nära och kära vänner, tacka alla fantastiska människor som jobbat nära laget. Ett extra stort tack till Hasse Björnestöl, den härligaste och underbaraste människan på ÖIS-gården, och sist, men absolut inte minst, så vill jag säga ett stort tack till alla supportrar som står där i medgång och i motgång och stöttar laget, ni har varit en stor del till varför man trivts så fantastiskt i denna klubben.
Det var det… Det känns för jävligt, rent ut sagt, att behöva tacka för sig och inte få chansen att dra på sig den vackra ÖIS-tröjan igen. Men nu så är det dags att gå vidare och då måste jag tänka på mitt egna bästa och vart jag ska ta vägen för att må som bäst och utvecklas. Eftersom jag har haft ett jobb som jag tycker fantastiskt mycket om vid sidan av fotbollen där jag hoppas kunna fortsätta jobba, en bostad, samt mina nära och kära här i Göteborg, så hade det självklart varit skönt att få vara kvar i Göteborg, så att jag fortfarande kan ha fotbollen i högsta fokus. För jag vill bevisa för så många att jag fortfarande håller på en hög nivå, och jag vill fortsätta satsa för att nå så långt jag kan inom den sporten jag älskar.
Ha de gött!
/ow10
