#vägentillbaka: "Stolt och lycklig över att ha sådana supportrar"
Ett avslitet korsband - och sedan ett till. För Oskar Wallén så har oturen grinat honom i ansiktet på senare tid och nu väntar en lång rehabilitering, under vilken Wallén kontinuerligt kommer att dela med sig av sin kamp här på SvenskaFans. Här är #vägentillbaka - del sju.
Det var det. Ännu ett år har gått, ännu en säsong är gjord. Det gick ju inte riktigt som någon egentligen hade hoppats eller förväntat sig, men, tyvärr, så är det ibland. Inte bara inom fotbollen, utan i allt. Och man måste få bryta ihop ett tag, men sedan, hur jobbigt, ledsamt, tungt det än är, så får man till slut gå vidare och blicka framåt. Min, ibland, kloka pappa har varit tränare för mig sedan 4-års ålder och under hela min uppväxt i Kode IF. Och efter tunga förluster så sa han alltid till oss spelare “duscha av er besvikelsen killar, det kommer alltid en ny match!”. Och i 99 % av fallen så funkade det rätt bra, man släppte förlusten någorlunda och kunde skratta tillsammans med sina lagkamrater igen. I mina år som spelare, så har jag tyvärr inte kunnat medverka i någon av de två viktigaste matcherna i min karriär, förra årets match borta mot Värnamo, och denna match borta mot Assyriska. Så jag har inte riktigt haft chansen att kunna “duscha” av mig dessa förluster, men å andra sidan så tror jag inte heller att det hade funkat i dessa fallen.
Jag åkte, som så många andra, upp till Södertälje denna mörka novemberdag. Jag, Meriton, Faramarz och Henke satte oss på tåget klockan 08.35 på söndagsmorgonen och åkte upp för att se matchen på plats. Vi hade, såklart, stora förhoppningar och vi ville inte missa att uppleva när ÖIS tog steget tillbaka till eliten. Eftersom jag inte kände att jag kunde stå upp hela matchen, på grund av mitt knä, så bestämde jag, Meriton och Faramarz oss för att sätta oss på läktaren istället för att haka på Henke och stå, tillsammans med alla dessa ÖISare som åkte upp, i klacken. Vi märkte direkt att det var ett dumt beslut eftersom vi fick flytta oss ganska omgående då vi inte ville ha Assyriskafansens enorma trumma rätt i örat hela matchen. Under matchens gång så märkte vi att det inte spelade någon roll var på läktaren man satt, man hade det höga dunkandet i skallen hela tiden ändå.
Jaja, skitsamma. I alla fall så var det tufft att sitta på läktaren och se gubbarna kämpa där nere på planen hela matchen. Man vill ju mer än allt kunna vara där med dom, ta löpningar, känna bollen vid fötterna, smälla på i närkamperna och hjälpa laget. Men så har ju tyvärr inte fallet varit för egen del på väldigt länge nu.
Matchen gick ju som den gick sedan, laget kämpade och tryckte på, men vi lyckades tyvärr inte få hål på Assyriskas samlade försvar. Hoppet levde verkligen in i det sista, vilket kanske gjorde det ännu jobbigare när slutsignalen gick och man insåg att vi inte hade klarat av det. När man ser gubbarna, en efter en, gå ner på knä ute på planen och gräva ner ansiktet i händerna, så känner man verkligen med varenda en av dom. Det är verkligen jobbigt att se på. När man sedan ser när spelarna går bort till våra fantastiska supportrar och blir klappade på ryggen och omfamnade, så blir man tårögd. Själv så kände jag en väldigt blandad känsla av total besvikelse och nedstämdhet, och stolthet och värme. Man blir stolt och lycklig över att ha sådana supportrar som verkligen bryr sig, inte bara om klubben, utan även om spelarna. Det är häftigt alltså!
När vi sedan satte oss i spelarbussen hem mot Göteborg, så ser man verkligen hur mycket detta betydde för varje kille i laget. Det är tårar, tomma blickar och tystnad som fyller bussen. Det är jobbigt att se sina lagkamrater vara så nedstämda, man vet liksom att alla spelare har tio månader bakom sig av hårt arbete ute på planen och i gymmet, och med bara ett mål i sikte, att spela Superettan 2015. Att sedan få se allt jobb och allt hopp slängas iväg på grund av ett ynka mål, är rent ut sagt förjävligt. För det var ju så det var i slutändan. Man kan såklart se bakåt och tänka att man kunde vunnit serien istället, eller vinna på hemmaplan mot Assyriska, men nu var det just saknaden av det lilla ynka målet som gjorde att det inte gick vägen.
Det om det, nu tänkte jag berätta lite om min skada. Det var längesedan jag skrev här nu, och mitt senaste inlägg handlade om att jag gjorde framsteg och närmade mig spel mer och mer för varje vecka som gick. Men olyckan var tyvärr framme igen. Jag skulle göra min första hela träning, och knäet var starkt och bra och jag kände verkligen att jag var redo att gå på för fullt. Men så tidigt som under uppvärmningen, vid en enkel possessionövning, så skulle jag slå en passning snett bakåt, och då bara knäet vek sig, och jag föll till marken. Smärtan var inte i närheten av lika stor som när korsbandet gick av första gången, men jag kände att något var fel. Men jag kunde ställa mig upp direkt, och jogga in i läkarrummet. Väl där så fick Roland känna på knäet, och han hade aningar om att det var korsbandet som hade gått av igen, men han var inte helt säker.
Jag var bedrövad, jag bara kände att allt slit som jag hade gått igenom under hela året bara var bortkastat, och jag började direkt tänka på om jag skulle orka gå igenom allting en gång till. Men det gick några dagar och knäet kändes bättre och stabilt, så jag tänkte att det kanske inte var så illa ändå, och när även läkarteamet blev osäkra på om det var korsbandet, eftersom knäet var ganska stabilt, så kände jag ett hopp tändas. Så ni kan ju tänka er att det var en riktig käftsmäll, när det sedan ändå visade sig vara korsbandet som hade gått av igen. När jag fick det slutgiltiga beskedet angående korsbandet, så började jag tänka igen om jag verkligen kommer orka gå igenom allt en gång till med operationen, dom jobbiga dagarna efter operationen då man knappt kan röra sig, och sedan den långa rehaben tillbaka. Men sedan så kom jag underfund med att det är fotboll som jag vill hålla på med, och jag kommer jobba som en häst för att komma tillbaka på planen så snabbt som möjligt igen. Jag vet ju hur det funkar nu, hur rehaben kommer att se ut och jag vet vad jag har framför mig, vilket är bra på många sätt tror jag. Saken är att jag så gärna vill komma tillbaka, det är det enda jag vill, och den viljan tror jag är den största drivkraften man kan få och det är vad som kommer göra att jag kommer orka göra den långa resan tillbaka, en gång till.
Operationen gick enligt planerna och det är en väldigt stor skillnad från förra operationen då jag fick en infektion i knäet och allting gick väldigt långsamt i början. Det lilla jag får göra i nuläget, i form av rehab, går också bra. Jag är bra förberedd i form av styrka i knäet eftersom jag har jobbat med mitt knä i över ett år, och det har lagt en bra grund för mig. Så nu är det bara att borra ner huvudet ännu en gång och köra på med mitt knä för att vara förberedd inför nästa år!
Jag kan också passa på att berätta att jag har förlängt mitt kontrakt med ett år till, vilket verkligen är en stor sten som släppt från mitt bröst, och jag är otroligt tacksam för att jag har fått en chans till av ÖIS. Det ger mig också en push till att komma tillbaka och bevisa för ÖIS att dom gjorde rätt i att tro på mig.
Till sist så vill jag tacka alla supportrar, som står bakom oss i medgång och i motgång, för i år. Det är underbart att ha er, och jag tror jag pratar för hela laget när jag säger att ni är fantastiska! Vi kommer att göra allt för att ta upp Örgryte Idrottssällskap tillbaka till finrummet igen, och jag både hoppas och tror att vi har er bakom oss på vägen dit!
Så där! Det var nog allt jag har att berätta för denna gången. Vill än en gång säga tack för i år, och vi ses nästa säsong, och då ska jag vara på planen tillsammans med resten av laget.
Ha de gött så länge!
/ow10
Följ @OskarWallen
Alla Walléns texter hittar du här.
