Örebro SK - AIK 2-1: Bättre sent än aldrig
Efter två mål tätt inpå varandra i andra halvlek så trodde de flesta att båda lagen var nöjda med en poäng vardera. Men det verkade som att alla, inklusive AIKs försvar, glömde bort att Filip Rogic fanns på planen och att när klockan tickar upp på stopptid så förvandlas Rogic, likt en person drabbad av lykantropi, till ett monster och då kan matchen endast sluta på ett sätt.
Vart är effektiviteten?
Med Albin Granlund och Johan Mårtensson ur elvan, samt ett stockhomslag på besök i form av AIK, så var känslan att detta skulle bli ännu en i raden av dåliga insatser mot AIK.
Visserligen var insatsen mot AFC ett steg i rätt riktning men med tanke på att vi innan detta möte inte hade besegrat ett lag från huvudstaden sedan 2016 (Hammarby hemma) så var känslan inte den bästa.
Däremot saknade även AIK spelare, hypade nyförvärvet från Ajax Saku Ylätupa var på läktaren och Kolbeinn Sightórsson var inte redo för spel samtidigt som Chinedu Obasi var satt på bänken.
Men det var inga dåliga spelare som ställde upp, på planen fann vi Sebastian Larsson på sin centrala position och istället för Enoch Kofi Adu fick Stefan Silva chansen samtidigt som Obasi var petad tillförmån för Henok Goitom.
Oavsett vilka som ställde upp på planen så var det ett mer bestämt ÖSK som satte igång matchen, Nordin Gerzic fick tidigt en chans att slå in en frispark från nära håll men han tvingade Oscar Linnér att sträcka ut sig och rädda bollen till en hörna.
På den efterföljande hörnan nickade Carlos Strandberg utanför och det var skönt att se ÖSK skapa chanser tidigt i en match för en gångs skull.
Silva, som jag nämnde förut, fick chansen från start i denna match för gnagarna och han var väldigt aktiv under första halvlek och fick en chans att ge bortalaget ledningen via en passning från Jack Lahne men hans skott satt i burgaveln, inte hans sista försök denna halvlek.
AIK tog vid denna tidpunkt, ungefär en kvart in i matchen, över och tack vare ett mycket rörligt anfall så kunde man skapa problem för ÖSK då Lahne, Goitom och Silva alla var överallt och hjälpte sitt lag att skapa farligheter.
Samtidigt var det inte lika synkat hos de svartvita som hade svårt att skapa något vettigt och vid ett tillfälle kunde inte Strandberg eller Viktor Prodell ena sig om vem som skulle avsluta i en tilltrasslad situation vilket slutade läget rann ut i sanden.
Lahne i AIK var däremot mer bestämd, först fick han ett läge att göra mål själv men hans avslut gick rakt på Oscar Jansson och i ett läge efteråt serverade han bollen till Stefan Silva och med Jansson en bra bit utanför sitt mål så lyckades Silva inte få bollen förbi Jansson som täckte avslutet.
Några minuter senare så serverade Gerzic Strandberg en fin långboll som den sistnämnde fick en lite för hård touch på vilket gjorde att hans avslut från snäv vinkel räddades enkelt av Linnér, till en hörna däremot men den ledde inte till något mål.
Sen under loppet av fem minuter lyckades Panos Dimitriadis, Linnér och Björnquist, i den ordningen, bli liggandes vilket ledde till ett par välbehövliga avbrott för ÖSK.
Efter detta var det dags för allas ögon och öron att riktas till de båda kortsidorna då kubanerna och de tillresta AIKarna stämde upp i en mindre smickrande sång om polisen för att protestera det som hänt i Sundsvall.
Sympati för patronerna!
AIK fick efter detta halvlekens sista och bästa chans när en frispark slogs lågt mot straffområdeskanten från höger och bollen skickades in lågt till Lahne som styrde den och Jansson gjorde en otrolig räddning där han fick en liten bit av sin vänsterfot på bollen.
Men nära är inte bra nog och första halvleken slutade, trots en del bra chanser åt båda hållen och ett litet övertag för gnaget, 0-0.
Där är effektiviteten!
I paus hände den del saker i ÖSK, Kevin Wright fick lov att bytas ut till förmån för Jake Larsson och Axel Kjäll ändrade vårt 3-5-2 till 3-4-3 för att neutralisera AIKs anfallsspel.
Halvleken började inte exakt sprudlande för något lag, Michael Almebäck låg ner ett tag och hade ont samtidigt som ÖSK för det mesta rullade runt i egen backlinje.
Men helt plötsligt hände två osannolika saker på en gång, det ena mer osannolikt än det andra, Daniel Björnquist fick en mycket fin djupledsboll av Johan Bertilsson och tog sig ner mot mållinjen och slog ett lågt inspel mot straffområdet.
I nio fall av tio hade den blockerats men den gick förbi inte en utan fyra spelare och hittade fram till Filip Rogic som satte foten till och skickade in bollen vid Linnérs vänstra stolpe och 1-0 till ÖSK var ett faktum.
Att Björnquists inspel hittade fram var en stor överraskning och att Rogic kunde göra mål innan den åttiofemte minuten var även det en överraskning, även om han skulle återgå till sitt normala jag cirka trettiofem minuter senare.
1-0 till ÖSK femtiosjätte minuten.
?AIK tänkte inte ta detta liggandes utan bestämde sig snabbt för att replikera, vilket de också gjorde.
För bara någon minut efter målet så skapade AIK en hörna som Goitom först missade att få en fot på men han lyckades ändå ta ner den och passa den vidare ut mot Tarik Elyonoussi som skickade in förbi en glidtacklande Rogic och över Jansson.
Ett udda mål och jag undrar om den styrde på Rogic eller om det helt enkelt var så att skottet var så pass hårt att Jansson inte hann reagera på ett bättre sätt, iallafall kan en tycka att han borde ha agerat bättre.
Men det är lätt att säga i efterhand och helt plötsligt, blott en minut efter målet för ÖSK var det kvitterat, 1-1 i den femtioåttonde minuten.
ÖSK tog sedan ledningen igen, eller det trodde de svartvita iallafall, för Strandberg var liiite för snabb på passningen från Rogic och blåstes av för offside även om tevebilderna säger att det var en riktigt tajt marginal.
ÖSK fortsatte skicka i djupled och tvingade Linnér till ett antal rensningar samtidigt som AIK helt plötsligt hade tappat sin offensiva kraft, bl.a. som en följd av att Silva hade mattats av och bytts ut till förmån för Anton Salétros som inte är lika skicklig i det offensiva.
Så började helt plötsligt något av ett ställningskrig och båda lagen var väldigt rädda om sin poäng även om AIK, pressade utav sin tillresta fans, borde ha gått framåt mer.
Sedan fick Almebäck lov att lämna planen då han blödde från ögonbrynet, så AIK fick spela med en man mer i en minut men förmådde inte skapa något vettigt under detta lilla fönster som de fick.
Istället kom Almebäck tillbaka med ett ihophäftat ögonbryn och kunde åter delta i spelet och sedan var det dags för Martin Broberg att återuppstå från de döda, sorry Jesus, och han byttes in och fick spela de sista minuterna för ÖSK.
Vilket bidrog till lite mer lugn för ÖSK då AIK under denna period av matchens slutskede hade initiativet och boll efter boll skickades in i straffområdet men nickades, rensades och täcktes undan av ÖSK.
Ur det blå fick ÖSK till ett anfall mitt i denna press, Jake Larsson fick chansen att dribbla lite utanför AIKs straffområde och följande spelare i AIK stirrade på bollen vid hans fötter.
1. Panos Dimitriadis
2. Sebastian Larsson, av alla människor
3. Daniel Sundgren
4. Anton Salétros
5. Tarik Elyounoussi
Alla dessa stod förmodligen och tänkte:
"Wow, hur kunde Hammarby släppa denna kille?"
Och som en följd av denna brist på koncentration så smög sig Filip Rogic, AIK-sabotören, upp och fick sedan bollen av Larsson och sköt direkt med sin vänsterfot och i en perfekt båge så gick bollen över Linnér och in i hans vänstra hörn.
Otagbart och otroligt vackert och helt plötsligt hade ÖSK återtagit ledningen i den nittioandra minuten. 2-1 ÖSK.
Nu kokade Behrn arena, eller den svartvita delen iallafall, av glädje och nu var AIK tvungna att gå framåt ifall de inte ville att långfredagen skulle bli den längsta fredagen i deras liv.
Så de matade in inlägg mot Jansson och den svartvita bussen men de täcktes, räddades och rensades undan.
Sista chansen för AIK att få med sig en poäng fick, udda nog, Oscar Linnér då en hörna fann sin väg till honom vid den bortre stolpen men hans avslut räddade Jansson och hörnan efteråt rensades undan och till slut blåste domaren av matchen och förkunnade att ÖSK hade tagit sin första vinst i årets allsvenska samtidigt som AIK inkasserade sin första förlust.
Matchfakta
Örebro SK - AIK 2-1 (0-0)
1-0 Filip Rogic (ass. Daniel Björnquist!)
1-1 Tarik Elyounoussi (ass. Henok Goitom)
2-1 Filip Rogic (ass. Jake Larsson)
Varningar ÖSK: Daniel Björkman, Filip Rogic
Varningar AIK: Jack Lahne
Seger! Åh, denna ljuva och nästintill sexuellt laddade känsla av seger!
Ursäkta språket men vi har väntat alldeles för länge på årets första seger och när den kommer mot detta motstånd och på detta sätt så går det inte att göra annat än att njuta!
Bättre sent än aldrig kan en säga, båda om segern, målet och denna matchrapport men jag har varit i en sorts segerrusig dimma under denna helg så jag hoppas ni har förståelse.
Sen har jag också varit hos diverse släktingar men främst har jag befunnit mig i denna dimma som jag nämnde ovanför.
Och det är nog bäst att jag får gnället ur vägen tidigt, Prodell-Strandberg klickar inte riktigt än och jag skulle vilja se vad Agon Mehmeti kan göra från start. Det är fortfarande lite för stillastående i laget men rörelsen var bättre i denna match än i de förgående matcherna. Dessutom var Björkman lite skakig i vissa situationer men en kan ju säga att detta var hans största prov hittills och nu har han den erfarenheten med sig i matcher framöver, en viktig erfarenhet.
Så, det var allt, ett stycke gnäll och trots detta så lyckades vi ändå ta en seger vilket får en att tänka tanken, hur skulle det se ut ifall det klickade i anfallet och om laget rörde sig mer?
En kittlande tanke som ger en förhoppningar inför framtiden som alldeles nyss såg så mörk ut men som nu känns allt ljusare, tänk vad en seger kan göra för moralen.
Om vi hade vetat att en seger skulle kännas så här skönt så borde vi givetvis ha gjort mer för att ta en tidigare, väl?
Men skämt åsido så går det inte att understryka vad en seger gör för laget, att Björnquist äntligen fick till ett inspel som ledde till ett mål och att Jake Larsson fick debutera inför hemmafansen och toppa debuten med en assist är guld värt för både individen och kollektivet.
Och nu under veckan så kommer nog Mårtensson och Granlund att komma tillbaka samtidigt som Mehmeti och Broberg börjar närma sig elvan mer och mer, en skarp konkurrenssituation med andra ord och helt plötsligt har vi angenäma problem i laguttagningen.
Även om vissa delar av detta är mindre än angenämt för Axel då han kommer bli tvungen att sätta några spelare på läktaren så kommer detta förhoppningsvis bara leda till bättre träningar där alla ger vad de kan för att ens få en plats i truppen.
En trupp som härnäst beger sig till deppiga Borås och Elfsborg för att förhoppningsvis göra livet än mer ledsamt för Elfsborg framöver.
Mer om den matchen senare i veckan, förhoppningsvis kommer ni slippa vänta så länge på rapporten inför den matchen men kanske, bara kanske, så kommer jag gå in i segerdimman igen bara för att njuta lite till innan dess.
För hur kan en inte njuta av detta mål om och om igen?
