Örebro SK - IK Sirius 1-1: Decisions, decisions
Det var svartvitt för hela slanten den soliga söndagen i mitten av augusti och både damerna och herrarna spelade. För damerna gick det bra och för herrarna gick det mindre bra.
Den svartvita heldagen började bra.
Örebros damer mötte Hallsberg och även om de blåklädda motståndarna hotade i omställningarna, och träffade, ribban så lyckades damerna vinna med 3-0.
Roligt för damerna att bibehålla sin serieledning och dessutom få spela inför en stor publik, även om den kunde ha varit mer högljudd.
Från min position, nära Hallsbergs alldeles egna klack, så kändes det lite lamt att vi inte hade någon klack på plats.
Lite kul också att Hallsbergarna sjöng den numera klassiska hånramsan: "Vem fan vill bo i Örebro?"
Har de varit i Hallsberg?
Oavsett så fick klacken ta tåget hem med svansen mellan benen trots en bra insats från deras fotbollslag.
Vi andra kunde bara hoppas att herrarnas match skulle sluta lika bra.
Var det allt?
Det hade pratats tidigare om att Patrick Luan skulle starta matchen, NA trodde att detta var fallet.
Men istället startade Deniz Hümmet, en överraskning för många av oss men ett drag som skulle visa sig vara lyckat.
För ÖSK tog tag i det tidigt, mycket möjligt att de var extra taggade av publiken som var på plats.
En lång boll från Johan Mårtensson hittade sin väg in i straffområdet och Hümmet, som inte känns som den snabbaste spelaren, hann före sin försvarare och lobbade bollen över David Mitov Nilsson och in i mål.
1-0 till ÖSK redan i den andra minuten och vi fick en drömstart på matchen.
Men där tog det roliga slut, tydligen.
Därefter var det bara Sirius som kunde hålla bollen och de lyckades spela förbi vår höga press gång på gång.
Och kvitteringen höll på att komma omgående när Nahom Girmai tog emot en nedbröstad boll i straffområdet och sköt rakt i stolpen.
Sju minuter senare skapade Sirius nästa jättechans när Jacob Ortmark fläskade på från trettio meter och prickade ribban.
Sirius hade verkligen kontroll över matchen och den hajp som byggts upp inför matchen hade utvecklats till en läktarupplevelse av den mer nervösa sorten.
Några minuter efter denna superchans fick ÖSK sin superchans att omvandla nervositeten till eufori när vår höga press för en gångs skull betalade av sig.
Hümmet bröt en passning och passade bollen till David Seger som i sin tur skickade den i djupled på Dennis Collander men Mitov Nilsson stod för en stor räddning på hans friläge.
2-0 där och vi hade haft en helt annan match, ingen superintelligent iakttagelse men värt att konstatera.
Istället fortsatte Sirius sin press och Laorent Shabani kunde vika in på Vecchia-manér men fick se sitt skott räddas av Bobby Allain.
Sirius fortsatte dominera och skapade halvlekens sista chans (och mål) när Yukiya Sugita hittade Christian Kouakou i andravågen av en hörna, tyvärr fick Koakou se sin nick i mål dömas bort för offside.
En tanke slog mig efter första halvleks och Sirius misskavalkad att det är minst lika illa att vara på den sida av spektrumet där du skapar chanser, och missar dem, som det är att vara på den sida som inte skapar många chanser överhuvudtaget.
Skifte
Ribban, stolpen och Kouakous otur hade varit i vägen för Sirius i första halvlek och någon sorts tur skulle de väl få med sig?
Ja, fotbollsgudarna verkade höra denna bön från östra läktaren då deras lidande skulle försvinna inom kort.
En lång boll från en Siriusförsvarare, som skickad från ovan, hittade in bakom en annars briljant Nasiru Moro och med blott fem tusendelar av en sekund på sig att ta ett beslut, med Kouakou i ryggen, så tog Moro tyvärr fel beslut.
Istället för att avvakta, låta bollen landa och försöka tränga undan Kouakou, valde han istället att nicka den bakåt samtidigt som han själv ramlade. Detta gav Kouakou fri väg mot målet och Andreas Skovgaard, som redan var varnad, rev klumpigt ned honom när han höll på minimera sin egna skottvinkel.
Ett gult kort till på Skovgaard och en straff blev följden. Den efterföljande straffen togs av Kouakou som sköt mot det vänstra hörnet, Bobby var där men lyckades inte hålla den ute trots att han var så nära.
1-1 och nu hade matchen förändrats helt.
Men förändring är inte alltid en dålig sak, ÖSK lyckades på något sätt spela upp sig ett par nivåer trots att de var en man mindre.
Någonting hade hittat sin väg in i laget, kampvilja tror jag det kallas.
För nu kämpade ÖSK som lejon, om ni ursäktar min liknelse som låter som något taget ur en bok om medeltidens kungar.
De kämpade så pass hårt att de faktiskt skapade ett superläge att återta ledningen, med en man mindre, när Jiloan Hamad nickade ner en boll till Nahir Besara som bomba avslutet tätt över ribban.
Sirius fortsatte ha bollinnehavet, mer med en man mer såklart men till skillnad från första halvlek så hittade de inte samma ytor som tidigare.
Främst sökte de sig inåt centralt vilket de lyckades med ofta i första men nu i andra halvlek, när ÖSK hade ett mer kompakt försvar, så hittade Sirius enbart ut på kanterna.
Inte förvånande då att Sirius sista chans i matchen kom från just kanten när Moustafa Zeidan vek in på Vecchia-manér (jag kommer inte sluta använda detta uttryck i relation till Sirius) och sköt ett skott som Allain tippade över ribban.
ÖSK låg lågt, kämpade för varje boll och när chansen gavs stack de iväg.
Detta tog givetvis på energin och redan i samband med utvisningen skedde byten men matchens byte med stort B (som i Brasilien) var när Patrick Luan kom in.
Och om han var tänd? Oh ja, närmast övertänd.
Han gick på varje boll, kämpade lika mycket som matadorerna i kalle ankas jul var arga och det var såklart han som fick ÖSKs sista chans.
Luan tråcklade sig förbi sin försvarare och fick chansen att avsluta från en rätt snäv vinkel men han höll inne O-knappen för länge och hans avslut blev alldeles för hårt och högt.
Men en kan inte låta bli att älska den entusiasmen och viljan han visade, hans pricksäkerhet däremot får han gärna visa nästa gång.
Sirius fortsatte ha bollinnehavet under de resterande minuterna men mycket mer än att en ölflaska slängdes in på planen i ren frustration hände inte.
Matchen slutade 1-1 och ÖSK är alltjämt kvar på kvalplats med fyra poäng upp till just Sirius, därför hade en trea varit väldigt nödvändig i denna match.
Vi får hoppas på ett mirakel och att vi kan ta en trea borta mot AIK.
Kan Sirius bli välsignade av fotbollsgudarna så kan vi, för en gångs skull.
Matchens bästa spelare:
1. Bobby Allain
Gjorde flera bra räddningar, inga konstiga utrusningar och var så nära att ta straffen.
2. Deniz Hümmet
Gjorde mål, visade att han kunde vara targetspelare och kunde hålla bollen i trängda lägen.
3. Benjamin Hjertstrand
Trots att han var på fel kant så gjorde han en jätteinsats och med en man mindre växte han ännu mer.
Bäst i Sirius: Yukiya Sugita, var precis så svårspelad som jag förväntade mig att han skulle vara.
Matchfakta
Örebro SK - IK Sirius 1-1 (1-0)
1-0 Deniz Hümmet (ass. Johan Mårtensson)
1-1 Christian Kouakou (straff)
Skott på mål: 4-7
Varningar ÖSK: Andreas Skovgaard (rött)
Varningar Sirius: Jacob Ortmark
Vad var känslan en lämnade Örebro med efter matchen?
Besvikelse? Pessimism? Optimism?
Svårt att säga, damernas match var givetvis ett lyckopiller för där kämpade spelarna hårt för varje boll och även om spelet inte höll högsta tekniska klass så var det underhållande.
Herrarnas match började så bra men nästan direkt efter målet så tog Sirius över helt och hållet.
Visst, jag förstår om vi backar hem efter ett mål men vi är inte Chelsea under José Mourinho, eller AIK 2017 om vi ska använda en allsvensk jämförelse.
Vi klarar inte av att försvara så länge och så mycket, även om Sirius anfallare är mer angenäma att ta hand om för vår försvarare, sett till deras längd och styrka.
Fast vi spelade inte som vi gjorde med flit, så att säga.
Jag är villig att betta min CSN-skuld på att ÖSK inte ville spela på hälarna, det var snarare en konsekvens av två saker.
1. Det var för långt mellan lagdelarna vilket gjorde att Sirius enkelt tog sig igenom och hittade luckor där de kunde hota.
2. Avståndet mellan lagdelarna gjorde det enkelt för Sirius att pressa våra spelare, de kunde därför återerövra bollen gång på gång.
Den tidigare nämnda hajpen kom därför av sig och vi mest fick se Sirius spela fotboll på Behrn arena, vår hemmaplan.
Inte konstigt att många därför väljer att rikta kritik mot Gazimba och laget, kan vi inte bättre än så här?
Kan vi inte anfallare utan nåd och komma i våg efter våg mot ett tillbakapressat och skräckslaget bortalag?
Tydligen inte och det är symptomatiskt för ett lag som ligger där vi ligger och samtidigt förklarande till varför vi ligger där vi ligger.
En del av problemet låg nog också i att Nahir Besara, som ändå gjorde det okej, var på det centrala mittfältet med Johan Mårtensson när vi hade mått bättre av att ha han centralt högre upp.
Det innebär att David Seger, som jag helst ser på en kant, hade fått se sig petad och sådan är konkurrenssituationen just nu.
Dennis Collander, som har Segers plats på kanten, kan inte petas.
Han river, sliter, springer och lyckas alltid ta sig förbi sin gubbe på nåt sätt och är helt enkelt för bra för att petas.
Om han fortsätter som han gör och petar in ett par bollar till så har vi en kommande rekordförsäljning i vinter.
Förutsatt att han inte plockas redan nu.
Detsamma gäller Nasiru Moro.
Jag hoppade till när jag såg att vi hade betalat två miljoner för honom men med tanke på hur han har styrt upp försvaret på så kort tid så är han värd varenda krona.
Gillar också att han manade på laget att flytta upp positionerna och pressa högre.
Han har bara spelat två matcher men är redan kungen av backlinjen, det kan ingen ogilla.
Skovgaard borde däremot rannsaka sig själv efter denna match, det första gula kortet var onödigt och det röda var en nivå ovanför onödigt.
Kan vara bra för honom att vila en match, trots att vi behöver honom mot AIK.
Kul att han förövrigt kan bli avstängd i matchen efter det om han plockar ett gult kort i matchen efter AIK.
Vänta, inte kul, tråkigt.
Tur för oss att vi har pånyttfödda Benjamin Hjertstrand som verkligen lyft sig de senaste matcherna och blivit en gigant i försvaret.
Dessutom visade han igår på finurliga offensiva tricks som en inte förväntade sig av en vänsterfotad högerback.
Var det denna försvarare Axel såg när han tog honom från Brage? Då var det en chansning som gick hem.
En annan chansning som gått hem är Allain som i och med denna match visar att han ska stå.
Inga utflykter till oväntade destinationer, stabilt spel i målet och flera viktiga räddningar.
Den stora snackisen inför matchen dock var Jiloan Hamads debut och vad ska vi säga om den?
Mixad, vilket inte är helt oväntat med tanke på att han inte spelat en match på länge men ju längre matchen gick ju bättre blev han.
Han inledde med att slarva bort ett par bollar, passa lite fel och så.
Sånt en gör när en inte är inne i tempot men sen började saker hända, han chippade bollen till lagkamrater, försökte hitta farliga instick och nickade delikat ner en boll till Besara som sköt över.
Jag tror att Hamad kan bli riktigt bra i höst och med fler träningar i benen, bättre kemi och synk med lagkamrater så kommer han kunna leverera offensivt.
För fotbollsgudarnarna vet att vi behöver det, blott tolv gjorda mål på sjutton matcher är ju uselt.
Bara Mjällby är sämre med elva men de släpper in mycket färre än vad vi gör.
Både offensiven och defensiven känns som att de har spelare på plats för att få ihop något bra.
Men det är det mentala som laget måste få ordning på.
Vi måste våga släppa handbromsen och gå framåt, inte spela bakåt hela vägen till målvakt, bollkalle och nån snubbe som levererar mat åt Wolt.
Moros kroppsspråk och ord pekade på det igår när han gestikulerade mot huvudet och sa något i stil med:
"It's all in your heads!"
Detta lag har en besvärjelse över sig, att spela säkert i alla lägen och att hålla bollen så mycket som möjligt.
För vi är rädda för vad som ska hända om motståndaren får den.
Problemet är bara att detta leder till att ingen vågar slå bort bollen genom att slå en mer riskabel passning framåt.
Då blir det ingen offensiv.
Lösningen på detta problem, samtidigt som en spelar säkert, är enkel.
Långa bollar på Collander.
Primitivt och inte alls i smaken av 4-3-3 fantaster (som mig själv) men vi ligger där vi ligger och vi måste börja plocka poäng.
Det värsta som kan hända om vi tappar bollen när den slås i djupled är att målvakten tar den eller att den går ut över sidlinjen.
Ska vi spela nätt och kort framför motståndarnas straffområde och tappar bollen där, till en rättvänd försvarare, då kan det bli problem.
Det var på detta sätt vi gjorde vårt första mål, det var på detta sätt Sirius fick sin straff.
Fuck Tiki-taka.
Vi slår långa bollar nu.
Sirius, de kan däremot fortsätta med sitt spel.
Allt de behöver göra är att börja träffa mål, eller snarare nätet, oftare.
Lättare sagt än gjort såklart, speciellt med tanke på matchen men de ska kunna vinna fler matcher än de gjort.
Men precis som vår oförmåga att föra matcher på vår hemmaplan förklarar varför vi ligger där vi ligger så förklarar Sirius oförmöga att göra mål varför de ligger precis ovanför oss.
Sirius borde ha vunnit denna match och efter att ha sett dem spela med egna ögon så kan jag konstatera att de inte kommer åka ur.
Men efter att ha sett Moro och Hamad med egna ögon så kan jag konstatera att även vi inte kommer åka ur.
Vågat av mig att säga detta? Ja, men det är på tiden att någon svartvit gör något vågat.
Kanske kan spelarna också börja våga lite mer framöver.
Vem vet, det kanske sker redan på lördag?
