ÖSK har tappat bort nyckeln till det lilla silvret
När man diskuterar succéåret 2010 med supportrar så är det nästan alltid passningsspelet och det rörliga anfallsspelet som hamnar i fokus. Jag kan hålla med om att ÖSK spelade en underhållande fotboll, men i min värld var det dock något helt annat som lade grunden till det lilla silvret.
Jag har avvaktat med att publicera den här krönikan de inledande veckorna för att ge det nya lagbygget en chans, men efter sex spelade omgångar så kan jag inte vänta längre.
Lagbygget ser allt annat än välbalanserat ut och jag är rädd att det här kan sluta riktigt illa.
Jag tänkte börja med att göra en tillbakablick på succéåret då ÖSK kom trea i Allsvenskan och knep lilla silvret. Vad var det egentligen som gjorde 2010 års ÖSK till ett så framgångsrikt fotbollslag?
Aggressivt och disciplinerat försvarsspel
När man diskuterar lilla silvret med supportrar så blir det nästan alltid fokus på passningsspelet och det rörliga anfallsspelet. Jag skulle dock vilja påstå att den främsta orsaken till ÖSK:s starka hemmafacit var det aggressiva och disciplinerade försvarsspelet.
28 augusti 2010 bjöds hemmapubliken på Behrn Arena och TV-tittarna på en oförglömlig uppvisning. Helsingborg förnedrades på ett närmast osannolikt sätt och segersiffrorna 3-0 var i underkant. Även om matchen mot HIF är unik på många sätt så är den ändå ett bra exempel på hur ÖSK spelade säsongen 2010.
Med kloka och löpstarka spelare som Kihlberg, Bedoya, Porokara och Paulinho Guara på plan så kunde ÖSK börja sitt försvarsspel högt upp i banan och det resulterade ofta i att bollen återerövrades inom 5-10 sekunder.
Roni Porokara var inte lika effektiv i offensiven under sitt sista år i ÖSK-tröjan men jag tror att många underskattar hans betydelse för lagets starka defensiv.
Även Paulinho Guara fick en del kritik för att han inte gjorde så många mål men precis som i Porokaras fall så tror jag att många underskattar Paulinhos arbetsinsats.
Rama har enorma brister
ÖSK värvade en hel del nya spelare inför 2011 och som ersättare till Roni Porokara värvades vänsteryttern Valdet Rama. Rama är oerhört populär på Behrn Arena tack vare sin publikvänliga och spektakulära fotboll, men han har enorma brister när det gäller försvarsspel.
Det handlar inte alltid om arbetsinsatsen utan om hur han försvarar. När man jobbar med överflyttningar för att sätta press på motståndarna så är det viktigt att man ligger rätt i positionsspelet och dessutom inte tjurrusar in i situationerna. Där har Rama problem.
Jag tycker att Markus Astvald var en frisk fläkt under 2010 men förra året såg löpsteget betydligt tyngre ut. Även om det har sett lite bättre ut den här säsongen så är min känsla att Mackan drar på sig mjölksyra alldeles för lätt. Vad det beror på låter jag vara osagt.
Kollektivet blir lidande
När Rama går bort sig och Astvald inte riktigt hinner in i pressen så blir det kollektiva försvarsspelet lidande.
Om yttrarna i en 4-3-3-uppställning inte klarar av försvarsspelet så får hela laget problem. Mittfältarna tvingas jobba över enorma ytor för att täcka upp och när pressen på bollhållaren är obefintlig så tvingas backlinjen backa hem vilket i sin tur gör att laget inte blir lika kompakt.
När ÖSK rullade ut Helsingborg 2010 så fungerade överflyttningarna perfekt och den höga pressen på bollhållaren gjorde att bortalaget aldrig fick chansen att bygga upp något eget spel.
Eftersom det kollektiva presspelet fungerade så kunde backlinjen ligga högre upp och på så sätt krympa avståndet mellan lagdelarna.
När bollen gång på gång erövrades högt upp i banan så kunde ÖSK skapa mängder med målchanser mot ett normalt sett försvarsstarkt HIF.
Anfall mot samlat försvar
Även om bollinnehavet var stort på hemmaplan även 2011 så hade laget inte samma aggressivitet i försvarsspelet. ÖSK hade svårt att vinna tillbaka bollen högt upp i banan och fick därför oftast anfalla mot samlade försvar.
Om man tittar på defensiven så påminner inledningen av årets säsong en hel del om 2011. Rama ser precis lika vilsen ut i försvarsspelet som tidigare och mittfältet har inte löpstyrka och fysik att täcka upp som Kihlberg och Bedoya gjorde.
Om jag ska försöka vara lite konstruktiv så tror jag att det är dags för Sixten Boström att tänka om.
Ett kompaktare lag
Eftersom det aggressiva presspelet från 2010 inte fungerar längre så tror jag att det är bättre att ÖSK spelar ett lägre försvarsspel så att laget hålls ihop på ett bättre sätt.
Om laget är mer kompakt så är det lättare att reparera de individuella misstagen som tyvärr har duggat tätt på sistone.
Armend Alimi är tyvärr inte tillräckligt tempostark för att leda lagets offensiv, men han är en klok spelare som vet hur man spelar försvarsspel.
Det är ingen slump att ÖSK:s två nollor bakåt har kommit när han har ersatt Valdet Rama som vänsterytter. Jag påstår självklart inte att Valdet Rama är den stora syndabocken men Alimi är betydligt bättre på att värdera situationer och läsa av när Wowoah respektive mittfältet behöver understöd.
I det här läget tycker jag att Sixten ska prioritera spelare som klarar av försvarsspelet.
Vi får väl se hur han resonerar inför kvällens bortamatch mot Djurgården.
***
Om man ska lyfta fram något positivt så får det nog bli fyramålsskytten William Atashkadeh.
Tekniken, löpsteget och fysiken håller hög klass och han är otroligt kraftfull när han bestämmer sig för att utmana sin försvarare. Om skadorna lyser med sin frånvaro så kommer Atashkadeh att bli otroligt svårstoppad i sommar.
En annan spelare som ser riktigt intressant ut är Mohammed Saeid. Han väger fortfarande lite lätt i vissa närkamper men tekniken, spelförståelsen och det internationella löpsteget imponerar.
Jag har sett honom i Forwardtröjan vid några tillfällen men jag trodde inte att han skulle anpassa sig så här snabbt. Om Saeid tränar hårt och får vara skadefri så tror jag att han kommer att vara en stjärna i Allsvenskan inom ett par år.
Frågan är hur många poäng ÖSK hade haft om inte Atashkadeh och Saeid hade spelat så här bra.
En olustig men ack så relevant frågeställning.
***
Jag tänkte avsluta med att dela ut både ris och ros till ÖSK-klacken.
Även om publiksiffrorna har sjunkit så tycker jag att klacken, med Kubanerna i spetsen, har gjort ett mycket bra jobb. Första hemmamatchen mot Åtvidaberg var dock ett undantag.
Efter en spelmässigt katastrofal första halvlek valde stora delar av klacken att hånfullt jubla när nye keepern Jonas Sandqvist gjorde en enkel räddning i början av andra halvlek.
När Sandqvist får en mardrömsstart så måste supportrarna visa lojalitet och försöka stötta honom till varje pris. Det borde vara en självklarhet för alla med svartvitt hjärta.
Jag vet att det inte går att kontrollera alla på läktaren men i det här fallet så var det alldeles för många som deltog i det hånfulla beteendet.
Att håna och häckla egna spelare hör inte hemma på Behrn Arena och framför allt inte på Västra Stå.
När försvarsspelet havererar och anfallsspelet lyser med sin frånvaro så måste man som supporter jobba ännu hårdare och försöka få igång spelarna.
Allt annat är oacceptabelt.
***
mathias.ekdahl@fotbollsanalys.se
