Krönika: Det är inte så dåligt ändå!
"Utveckligen från rädda småpojkar under Stefan Lundins ledning till råbarkade zuluvikingar under ”sir” Sixten är riktigt intressant om man ser på livet med ett svartvitt perspektiv."
"Jag minns så tydligt att året var 2003 och Micke Danielsson hade förvandlats till ett mänskligt rundningsmärke av Jonas Henriksson – på bara 10 minuter. Just dessa viktiga första 10 minutrar hade jag, min kompis och hans farsa, som var något försenade till pizzahaket på Väster där vi skulle se matchen, missat. Vi satt i bilen och drog på radion bara några minuter in matchen. Så mycket mer än avspark kunde väl inte ha skett, tänkte vi. Men istället fick jag mitt livs chock: 3-0, annonserade Sportradions kommentator."
Jag kan idag inte riktigt säga om vi vände hem igen, eller åkte och tittade på matchen ändå, det minns jag inte riktigt. Stjärnsmällar som den som inträffade på Gamla Ullevi 2003 är bara att glömma och gå vidare. Men det var ändå ingen överraskande förlust. Vi vet alla hur matcherna borta mot IFK, Djurgården och Malmö brukar sluta. Det har historieböckerna, eller sportklubben.net, lärt oss. Skönt att två av dessa matcher redan spelats, och att vi på dem bara släppt in 2 mål jämfört med 8-10 tidigare år. Tänk att få gå igenom en säsong utan någon stjärnsmällar med 1-5 eller 0-4 i baken, det vore nog bra för det kollektiva Örebro-självförtroendet.
Utveckligen från rädda småpojkar under Stefan Lundins ledning till råbarkade zuluvikingar under ”sir” Sixten (han är ju trots allt inte riktigt adlad än) är riktigt intressant om man ser på livet med ett svartvitt perspektiv. Vi kissade inte i byxan när Hysén rullade in 1-0 , när Nordin blev utvisad och inte ens när Änglarna höll låda på hemmasektionerna. Även om det saknades några riktiga killerchanser (nytt ord?) så försökte laget efter sina förutsättningar gå för en kvittering, och det var riktigt kul att se tvåbackslinjen i slutet. Men såklart, IFK, det var en rättvis seger för Er del. Och jag har ingen anledning till att ändra mitt guldtips från inför säsongen som var just: IFK Göteborg.
Vi har nu Gefle borta och Hammarby hemma att vänta oss framöver. Om vi ska vara med i racet så krävs det 4 eller 6 poäng på dessa matcher. Personligen kommer jag inte att kräva en vinst på Strömvallen. Vi vet sedan tidigare att om Urban Hammar har ett finger med i spelet, så kan det bli hur bra som helst. Speciellt med tanke på att vi saknar fältherre Almebäck och kreatör Gerzic. Men som flera redan konstaterat tidigare, så var det nog ”rätt” match för Almebäck att missa, för att han behövs mot Davies luriga löpningar. Våra fyrtorn får hålla koll på Berggren. Men vem håller avige Jawo?
Matchen, som jag i inledningen refererade till, borta mot Blåvitt 2003 slutade klara 4-0, som hade kunnat vara det dubbla. Änglarna hade pulvriserat ÖSK-försvaret på 10 minuter med 3 snabba. Vem som var målvakt? En mycket ung John Alvbåge. Det kanske är fel att beskylla honom för den förlusten, men jag tycker ändå att vi kan prata om revansch, matchen som John gjorde mot Blåvitt i förrgår. Vilken revansch. För hela Örebro SK egentligen.
Till sist: Ni får kalla mig Judas hur mycket som helst, men den 20:e maj är det jag som spelar en peng på Malmö FF. Det blir en ”klar” hemmavinst, för att det har historieböckerna lärt oss.
