På återseende 2016!

I år lyckades GIF Sundsvall med att för första gången sedan 2004 försvara sin allsvenska plats. Det var långt ifrån väntat, inte ens den mest inbitne supporter vågade hoppas på något bättre än en kvalplats.

Det har varit en lång och bitter resa för GIF Sundsvall efter nedflyttningen 2005 som följde på sex raka säsonger i allsvenskan. Avancemang på håret som trea (serien utökades) 2007 men bara för åka ur direkt följande år, misslyckat kval 2010, direktavancemang 2011 men säsongen 2012 ändade med nedflyttning efter kval. Åter misslyckat kval 2013 för att därefter gå upp direkt 2014. Det är egentligen inte så märkligt. Sedan 2005 har i regel ett av de uppflyttade lagen varje år klarat sig kvar och endast ett nytt kan sägas ha etablerat sig – Häcken blev allsvenskt lag 2009 och har sedan dess aldrig varit nära att ramla ur. Återkomster av klassiska allsvenska lag som AIK, Norrköping och ÖSK är svåra att jämföra med den vanlige nykomlingen.

Seriens och vår egen historia talade således inte för att återkomsten 2015 skulle vara ens året ut. Det lag som avancerade var inte heller på något sätt imponerande. Även bland de trognaste supportrarna fanns uppfattningen att betydande förstärkningar av truppen skulle krävas för att kunna konkurrera om nytt kontrakt. I media dömdes GIF ut med eftertryck. I kvällstidningarnas bilagor tippades GIF unisont som ett av två lag i botten. Silly season fick inte förväntningarna att stiga. Kevin Walker ut och Lars Gerson in var i bästa fall ett byte som behöll truppen på samma nivå. Försäsongsmatcherna var sedvanligt dystra att följa. Allt talade för att den här allsvenska säsongen skulle kunna bli väldigt jobbig.

Säsongspremiären bekräftade farhågorna. GIF blev närmast överkörda av MFF på Norrportens arena, en match som lika gärna hade kunnat sluta 0-7. Men på den vägen har det inte fortsatt för då hade kontraktet inte varit säkrat i omgång 28. Hur utvecklades det hela? Var säsongen en resa från mörker mot ljus? Var vi underskattade, även av oss själva? Eller har vi haft en rasande bondtur som nästa säsong lika lätt kan förbytas i sin motsats? Om vi tittar tillbaka bortom de enskilda minnena av misslyckanden och triumfer, besvikelser och överraskningar kan man göra en enkel uppdelning av säsongen i tre faser om tio matcher vardera. Faserna skiljer sig litet åt i svårighetsgrad men det säger ändå något.
Period 1: Tre vinster, en oavgjord, sex förluster. Tio poäng.
Period 2: tre vinster, fyra oavgjorda, tre förluster. Tretton poäng.
Period 3: tre vinster, sju förluster. Nio poäng.

Ytligt betraktat kan man tycka att det varit lika illa, eller lika bra, hela säsongen. Tio, tretton och nio poäng är inte stora skillnader. Men om man anlägger Capello-perspektivet, att fotboll först och främst handlar om att inte förlora, blir skillnaderna mellan perioderna påtaglig. Sex, tre och sju förluster ger olika utslag ur det perspektivet. Tabellens slutställning visar också att GIF skiljer ut sig på en punkt. Vi har ungefär lika många vinster som lag högre upp men färre oavgjorda matcher.

Om man lämnar statistiken och istället frågar sig hur det ”såg ut” under olika delar av säsongen är det svårt att komma ifrån att försvarsspelet länge hackade påtagligt. Det brast i organisation, koncentration och även förmåga ibland. Alltför ofta såg GIF ut som den typiska nykomlingen, som är van vid att klara sig trots att man ibland inte tar hemjobbet, släpper koncentrationen för några ögonblick eller gör vågade aktioner centralt i banan utan täckning bakåt. Lika typiskt var de sedvanliga, obarmhärtiga bestraffningarna. Den närmast rituella förödmjukelsen mot vår ständige Nemesis Gefle etsade sig särskilt hårt in i mitt minne. Domen låg nära till hands – en typisk överambitiös nykomling som saknar vett och förmåga att spela efter sina resurser. Under allsvenskans första del var det vår smala lycka att vi några gånger mötte andra lag som spelade med huvudet under armen. Då lyckades GIF i sina ambitioner att spela ett snabbt passningsspel längs marken och resultateten ramlade in. Tack för att ni fanns när det var som svårast, Hammarby och ÖSK!

Under sommaren börjar förbättringar att skönjas. Den värsta lättsinnigheten i försvaret avtog, det var uppenbart att tränarna försökt genomföra förbättringar på den punkten. GIF spelade ibland ett tämligen välorganiserat försvarsspel i två raka linjer, med rörelse och understöd, och med ett visst mått av trygghet i agerandet. Det fanns dock kvarstående problem som jag återkommer till.

Anfallsspelet väckte till och med en viss uppmärksamhet. Det var lika ambitiöst som tidigare och när det gick vägen var det vackert att se. Om vår bäste anfallare Dibba gjort två-tre mål till (på sina många chanser) hade han nog blivit uppmärksammad på allvar. Den här lyckosamma perioden peakade med tre raka vinster under de två första veckorna av augusti. Nu började allt se riktigt bra ut! Inte minst då vi kunde se fram emot synnerligen modest motstånd i två hemmamatcher.

På klassiskt GIF-maner krossades det nyvaknade hoppet. Vi förlorade istället två hemmamatcher mot Falkenberg och Åtvidaberg (naturligtvis interfolierat av en synnerligen välförtjänt bortaseger mot Elfsborg). Nu följde en dyster period med fyra raka förluster. Vår räddning var den lika oväntade som rättvisa vinsten mot Gefle. Det finns ett visst värde i att bevisa att ett lag man alltid svårt mot kan besegras, men i det här fallet var poängen i sig långt mer värdefull. Vi hamnade aldrig därefter i ett ”måste-läge”, de andra lagens resultat gick vår väg och helt plötsligt var kontraktet säkrat.

Vilka slutsatser kan man dra av den gångna säsongen? I vissa avseenden är vi kanske något bättre än både vad vi själva och andra trodde. Passningsspelet, som bärs upp av en beslutsamhet att alltid spela, aldrig tjonga, höll bättre än väntat i allsvenskan. Särskilt när bolltrygghet och teknik omsattes i snabbt och vägvinnande spel på djupet var vi farligare än vad någon hade räknat med. Dessutom motbevisade GIF sin långa historia av att vara ett direkt uselt bortalag. Vi var länge bättre borta än hemma men slutade med en exakt lika stor andel poäng inhämtade på bortaplan som på hemmaplan. Det omvända förhållandet gäller försvarsspelet. Jag hade förväntat mig att det skulle vara vår relativt starkaste lagdel och sida av spelet. Även om det blev bättre under säsongen, framför allt det som tränarna kan påverka, är det totala antalet misstag som knappast kan förklaras med annat än bristande uppmärksamhet och koncentration inte försvarbart. Spelare gör misstag, även på den allra högsta nivån, men de får inte bli återkommande.

Om vi ska våga tro att vår vistelse i allsvenskan ska sträcka sig bortom 2016 kan det vara klokt att inte våga lita på några av de omständigheter som räddade oss i år. Det kan inte tas för givet att vi tar tolv enkla poäng mot två enkelspårigt offensiva lag som spelar utan en tanke på försvar (Hammarby och ÖSK). Men vårt frejdiga anfallsspel måste utvecklas, inte avvecklas! Det har burit oss till flera oväntade segrar. Försvarsspelet måste också kunna lita till spelarnas vilja att offra sig och till att deras koncentration inte sviktar. Misstag ska vara just misstag, inte något man kan räkna in före varje match. Om man ska vara än mer specifik, kanske det inte är en god idé att ha en mittback som är tänkt att ha en bärande roll i laget men vars tankar och drömmar är någon annanstans? Om spelare vill bort kanske man till och med får hjälpa till med att sälja dem istället för att konstatera att ”inga bud inkommit”.

Men jag väljer att se optimistiskt på nästa säsong. Truppen har en bra åldersstruktur och flera spelare bör kunna fortsätta utvecklas samtidigt som ingen av våra nyckelspelare har utgående kontrakt. De spelare som har utgående kontrakt är snarare en möjlighet att förändra och vässa truppen i förhållande till den nivå från Superettan vi fortfarande har kvar. Vår sommarsatsning Shpetim Hasani kanske går in i en sista brittsommar 2016? Kvaliteterna finns där och vi saknar verkligen en stark boxspelare i offensiven. Försvarsspelet bör vara den del av spelet som är lättast att förbättra men då måste också spelarna vara offervilliga, lojala och disciplinerade. Men över tid har de ekonomiska resurserna störst utslag i modern elitfotboll. Man kan sprattla emot några säsonger med otillräckliga resurser eller klanta till det (i vissa klubbar förvånansvärt länge) om man har det gott ställt. Men i normalfallet är korrelationen mellan resurser och prestation mycket stark. Framtiden är därför beroende av att vi på lång sikt kan nå upp till den omsättning (= lönebudget) som de lag vi vill frottera oss med. En mer modest vision än den som nyligen formulerats i Östersund är att GIF på några års sikt ska ha en omsättning i nivå med lagen runt 10-12 plats i allsvenskan, något jag inte alls kan bedöma realismen i. Men de akuta problemen förefaller vara över, publiksnittet har varit bra och premierna från förbund och teveavtal ger med våra mått mätt en god ekonomisk utdelning. Mot 2016 med hoppet levande!

Hans Hasselbladh2015-11-02 13:20:00
Author

Fler artiklar om Sundsvall