Parola di capitano della signora - Kaptenens frus blogg: Den skrockfulle målvaktssmurfen

En vanlig lördag under försäsong…
För att hinna med allt jag vill göra, krävs vissa uppoffringar från min sida. Eller nej, så kan jag inte skriva. Allt jag vill göra är omöjligt att hinna med. Men för att hinna med, i alla fall en del, av det jag vill göra, krävs uppoffringar. Som t.ex. att kliva upp kl: 06.00 en lördagsmorgon. För något jag vill hinna med, är att ta mig en löprunda innan Peter beger sig iväg på match.  Och eftersom vi har barn är det oftast så att vi får ”gå om varandra” hemma, då någon alltid måste vara hemma med vår son. Så i morse ringde klockan 06.00. Löparkläderna åkte på och jag drog ut på en 9-kilometers runda. När jag kom hem igen var det full rulle. Leksaker och spel högt och lågt!

Killarna hade vaknat av att jag smugit ut, och dragit igång någon ”smurf-lek”, där Alvin var ”gymnastik-smurfen”, Peter var ”målvakts-smurfen” och när jag kom in genom dörren, fick jag genast kliva in i rollspelet och anta titeln ”tränings-smurfen”. Och vår son är oerhört insiktsfull och klarsynt. För det är ju precis så här vår familj lever: Alvin går på gymnastik och fotbollsskola. Peter ÄR målvakt, så är det bara. Och jag tränar, gärna blandat och mycket.

Men det sköna med Alvin är att han ser på det här med träning som något så naturligt. För honom är det lika naturligt att mamma eller pappa åker och tränar, som att mamma och pappa åker till jobbet. Det finns inget motstånd eller ifrågasättande kring träning. Likaså gäller det hans attityd gentemot lek och rörelse (som det ju handlar om när man är 3 år gammal). Han har gått på fotbollsskola sedan han var 13 månader gammal, och numera går vi även i familjegymnastik en gång i veckan.                                                                                          

Så livet blir vad man gör det till. Vill man leva aktivt med barn, så går det faktiskt (till en viss gräns förstås), det handlar om att göra det naturligt även för barnen. OCH att man som förälder måste vara beredd att göra uppoffringar, ibland stora uppoffringar. Och dit räknas inte att kliva upp 06.00 även om det är helg. Det ser jag som ett av de absolut minsta problemen.                                                                                                                                                         

Det fodras förändringar i sin livsstil, och det krävs att man är en jäkel på logistik och livspusslande…..                                                                                                                                          

Och en förbannat massa vilja!!

Hur som helst, det var ju matchen den här bloggen skulle handla om. Så tillbaks till ämnet.

Efter att lekt smurf en stund, och skuttat runt i smurf-byn som killarna byggt upp, med mina fina prydnadskuddar och plädar, var det snabba ryck som gällde. Trolla fram frukost i en hast, för att vi skulle hinna äta innan Peter åkte till matchsamlingen. Sen sparka Peter i rumpan, och önska honom Lycka till. En procedur som vi absoluuut inte får missa, och som vi hållit på med i sisådär 13,5 år nu…..

Peter hade som alltid packat ner sina ”turkalsonger” som också hängt med i sisådär 13,5 år… Ja, jag vet! Det är ingen trevlig syn! Dom är så söndertvättade och slitna, att de känns som hårt manglade presenningar… Men han är sååå skrockfull. Så de får nog hänga med så länge han spelar fotboll. Väl ute i bilen, och på väg mot Uddevalla, vred Peter på sin favoritmusik på högsta volym. Även detta ett moment som INTE får missas innan match. Det har också varit en uppladdningsritual, så länge jag känt Peter. I början var vi ju bara tonåringar, och hade inte körkort, så då utspelades denna ritual hemma i pojkrummet, som vi båda bodde i under slutet av 1990-talet.

Efter att han åkt till Uddevalla, hoppade jag och Alvin upp i soffan och läste en bok och gosade. Men redan efter 15 minuter blev vi avbrutna, då dörren rycktes upp och Peter kom instormandes. Han flög in, med skorna på (vilket han vet att jag inte gillar, men nu var det tydligen bråttom!). In i klädkammaren och drog fram en tröja.  Han gjorde ett snabbt klädbyte, samtidigt som jag förstod vad hela denna kalabaliken handlade om. Han hade försökt att vara rebellisk, och medvetet åkt till matchsamlingen i en ”vanlig” pikétröja. Men när han kört ut ur Lysekil hade paniken slagit honom, och han kände att han inte kunde åka på match utan sin ”turtröja” som han alltid bär på matchdag!

Åh, herregud! Att man kan vara så skrockfull!!                                                                                                     

Men enligt hans egna ord, så skulle en eventuell förlust ”INTE kunna bero på att jag haft på sig fel tröja i alla fall!”

Så det är mycket som skall stämma för att IKO skall vinna sina matcher: Turkalsonger, turtröja, rätt uppladdningsmusik i bilen, osv. Och lika illa är det väl för många av de andra killarna i laget också, kan jag tro. Tänk då att alla dessa ritualer måste stämma, för att Oddevold skall vinna!                                                       

Säg minst 11 spelare, gånger 3 ritualer per person, det blir 33 ritualer som MÅSTE stämma för att laget skall vinna. Det är väldigt mycket som hänger på ritualer. Och jag som alltid trott att man vinner matcher för att man är bästa laget på plan… Tydligen hade jag fel, för ”Mr Zuperzero” kom ju hem med ännu en nolla!!                                                                                

Tack tur-kallingarna för vinsten! ;)      

 
Hoppas vi hörs igen!
# Fru Lagkapten                                                                                                                                                   

Paula Zwetsloot Isakssonmarkus.wikstrom85@gmail.com2012-03-06 21:02:32
Author

Fler artiklar om Oddevold

Åtminstone kval, efter sent kvitteringsmål