Parola di capitano della signora - Kaptenens frus blogg: På krigsstigen
Nu ger jag mig in i matchen – på riktigt!
Nääää, det är inte möjligt! Hur kunde jag ha underskattat mig själv så?! Jag har nu varit inne på scanning i en hubbot-butik. Biträdet körde med sin scanner både bak i min nacke, och under armhålan där hubbotar tydligen har ett laddningsuttag. Men inget utslag…..
Hur kan detta vara möjligt? Har jag under alla dessa år, uträttat allt detta arbete på egen hand?
Ingen elektronik som hjälpt mig?
Inga chip i nacken med inprogrammerade tvätt- städ- eller sexprogram?
Ingen datoriserad information som säger åt mig hur jag skall bete mig i en given situation?
Har JAG åstadkommit allt detta på egen hand?
Familj, med allt vad det innebär. Hushållssysslor, det mesta på egen hand. Heltidsarbete. Heltidsarbetande man. Fotbollsspelande man. Behållit mina egna intressen, för att på så sätt inte förlora mig själv på vägen... Jaaaa, så måste det tydligen vara!
Fasen, vad jag är grym!
Att jag inte är en hubbot, innebär alltså att jag istället är en fotbollsfru. Och som utlovat tänker jag nu se till att vi fotbollsfruar/sambos/flickvänner, skall bli mer delaktiga i våra mäns fotbollskarriärer. Bli mer delaktiga i det liv, som de lever på egen hand, utan oss kvinnor.
De har faktiskt ett eget liv, som vi inte är särskilt delaktiga i. Och det kan kännas väldigt frustrerande, sorgligt, tomt och inte minst sagt kan man bli jäkligt avundsjuk på dem, för att de har det. Jo, så känner jag faktiskt. De har ett helt eget liv, som de delar med likasinnade. Och vi missar så himla mycket tid, upplevelser, gemenskap med våra män. Den tid, upplevelser och gemenskap som de istället delar med ett tjugotal andra män. Tid som man vill dela inom familjen. Ibland vill man inget hellre än att ens make skall få vara med vid de där speciella ögonblicken, då ens förstfödde tog sina första steg, eller sade sina första ord. Men allt som oftast, befinner sig denne mannen på en fotbollsplan, eller i en buss på väg till en match. Och missförstå mig inte, jag älskar idrott och laganda precis lika mycket som Peter (och har spelat i ett handbollslag i nästan 20 år), och vet att detta med idrott är något av det bästa som finns i livet. Men ändå kan känslorna ibland ta över, och svartsjukan över att inte ”vara delaktig” kan ibland få fäste.
Jag är verkligen inte svartsjukt lagd av naturen, men även jag har min bristningsgräns. Och på senare tid har jag kommit allt närmre den gränsen. Troligtvis p.g.a. att allt större ansvar läggs på mig. Och att jag får allt mindre fritid, i förhållande till min man. Sedan vi fick barn har mycket förändras, och jag har en annan liten person som litar på att jag skall finnas där fullt ut. All logistik som skall genomföras, och allt praktiskt som skall skötas på ett fläckfritt sätt. Att jag är en fullbordad perfektionist underlättar inte…
Sedan jag och Peter blev ett par, 1998, så har jag bara haft mig själv att tänka på, då han varit borta på träningsläger och matcher. Jag har faktiskt tyckt att det varit ganska så härligt. För jag är en väldigt självständig person som gillar att ha mycket egen tid, och kunna göra vad jag vill, när jag vill, och med vem jag vill. Men nu känns det som att hela världen vilar på mina axlar. Tur att jag gillar att träna, och har starka axlar! Och givetvis kommer spelarna att prestera bättre, om de vet att de har en nöjd och lycklig partner där hemma. Det kan ju inte vara roligt att bege sig iväg i en spelarbuss mot Norrköping, och veta att ens fru/sambo sitter hemma och är ledsen, olycklig eller besviken över ännu en ”förlorad helg”. Kanske är det för vissa spelare så illa, att man skiljts åt som ovänner.
Och nej, så ser det inte ut just i vårt äktenskap, eftersom jag aldrig skulle säga eller göra något för att få Peter att välja bort fotbollen. Den dagen han slutar att spela fotboll, då kommer det vara hans eget beslut fullt ut. Men det är inte ovanligt att par skiljts åt som ovänner, för att kvinnan känner sig utanför, inte delaktig, eller bortprioriterad till förmån för fotbollen och laget.
Så kan man göra något för att förbättra för spelarna, så är det att se till att familjesituationen fungerar. En olycklig eller oharmonisk fotbollsspelare, kan självklart inte prestera till max på fotbollsplanen.
Hur som helst. Nu när jag börjat planera för en härlig träff med de andra fotbollsfruarna/sambos/flickvännerna, och skall ta en första kontakt med dem, så inser jag att jag endast vet vilka fyra (!!) av de andra är! Och jag menar inte att jag känner dessa fyra. Nej, absolut inte! Jag vet bara vilka de är! Va?! Är inte det för sorgligt att vi ens inte har träffats allesammans och känner till varandra?!
Jag tycker i alla fall att det är för dåligt! Och nu jäklar skall det bli ändring på det!
Nu skall vi skapa gemenskap i Oddevold, och ALLA skall känna sig delaktiga i spelarnas framgång! För nu är El Capitanos fru igång!
Så nu kör vi tjejer! Räkna med att höra av mig igen!
På återseende!
Vid tangenterna //
Paula Zwetsloot Isaksson
”Parola di capitano della signora”
