Pax Löten, Dalkurd - Sandvikens IF 3-1
Ljuvligt vårväder och upplagt för mys när den sympatiska dalkurdklacken välkomnade till Lötens IP, i denna för båda lagen betydelselösa sista matchen i Svenska cupens gruppspel. Jomen det var en känsla av vänskapsmatch från start där det enda som tycktes utsöndra testosteron var huvuddomaren.
Vad gäller Sandvikenbekantingarna i Dalkurd så startade John jr i en offensiv roll, medan Samuel Persson haltade upp läktaren.
För rödvitts del så handlade det för dagen om en lätt roterad startelva där Kalle Jansson bytts mot Tobias Johansson i mål, Joe Massey startade på högerbacken, Slava Koidan avlöste Moonga Simba på yttermittfält och Rasmus Lindgren ersatte Emil Engqvist på det centrala mittfältet.
Pelle Olsson valde, som i dom tidigare cup-matcherna, att ställa upp det gamla beprövade 442. Gott så och laguppställningen var också av den karaktären att det hade passat en matchbild med ett offensivt Dalkurd och ett klassiskt kompakt, fiskande Sandviken. Av det bidde det tyvärr bara en tumme.
I matchens 8:e minut segnar John Jr ner skrikande efter en duell i Sandvikens straffområde, domaren friar men sandvikenförsvaret stannar upp och ger på så sätt Dalkurds Daniel Stensson tillräckligt med tid för att få kontroll på bollen och stänka in 1-0. Den första halvleken förlöper sen i ett lågt tempo där Dalkurd kontrollerar mycket boll på egen planhalva framför ett lågt sittande Sandviken. I någon av första halvleks sista minuter slår Willie Clemons ett inlägg som missbedöms av sandvikenförsvaret och 165 cm långe John Jr kan nicka in 2-0.
Första tio av andra halvlek är i stort sett identisk med den första. Dalkurd tar inga (och tvingas heller inte ta) några risker i uppspelen utan håller i ett lågt temp bollen framför en lam sandvikenpress. Tio minuter in tvingas Emil Bellander gå av efter en smäll på hälen och Naeem Mohammed kommer in bredvid Leo Englund. Mohammed kan med sin snabbhet och smidighet ganska omedelbart syna Dalkurdförsvarets bekväma rullande i backlinjen och vi börjar vinna boll längre upp i planen. När Raymond Mendy byts in efter timmen spelad så får vi ännu lite mer press på hemmalaget. Matchen avgörs dock definitivt efter att målvakt Tobias Johansson fattar ett par felbeslut på en riktig kompispassning från Joe Massey, blir uppäten av Kerfala Cissoko och 3-0. 3 mål och tre bjudningar från sandvikenförsvaret, som faktiskt skulle kunnat vara 4 efter att Jimmy Hansson i en situation -i straffområdet- klackat bollen till en framstormande dalkurdare. Sandviken lyckas dock efter ett fint förarbete av Mendy, som når fram till inbytte Viktor Nordin som in sin tur via ett fint inspel når Naeem Mohammed göra 3-1. Ett inhopparnas mål. Strax efteråt har vi en boll till i nät som döms offside.
Resultatet i sig är såklart av akademisk intresse, och två av målen (1-0 och 3-0) kan man helt avskriva i betydelse, men det finns en del tendenser i spelet och särskilt i vårt umptfte insläppta mål på inlägg som man nog inte kan blunda för.
Vi hamnar ju precis som mot Djurgården i ett tidigt underläge, problemet här är att Dalkurd kommer från åtta insläppta mål på två matcher, varav fem senast mot Mjällby och har säkert innan match kommit överens om att prioritera att hålla tätt. Där Djurgården fortsätter ta risker i anfallsspelet för att ta död på matchen, så ligger Dalkurd kvar och väntar på att motståndaren ska kliva upp och på så sätt blotta ytor bakåt. Där matchen mot Djurgården är en klassisk cup-match så är det här en blåkopia på en division 1-match, och en situation vi säkert kommer att behöva hantera många gånger när serien sätter igång.
Det ser lovande ut när Raymond Mendy kommer in i det att han söker sig in centralt i anfall och under den tidiga pressen och sen faller tillbaka i sin yttermittfältsplats, vi får en bättre press högt i banan samtidigt som vi, när motståndaren har kontroll på spelet, kan falla ner i det traditionella försvarsspelet som fungerat så bra. Men någonting som bevisades förra året under ett antal matcher tex Nyköping borta, och även nu i dalkurdmatchen, är att vi har större chans att brotta åt oss resultat ur underläge om vi tidigare i matcher börjar pressar högre. Varken norrettanlagens eller Dalkurds backlinjer är spelskickliga nog att, på ett tryggt sätt, sätta igång spelet under press.
Nu passerar mer än halva matchen i ett lågt tempo där Dalkurd i ledning kan äga boll på bekvämt avstånd. Det här tålamodet som lönade sig mot Djurgården är bara slöseri på tid med den uppställning och den typen av spelare vi väljer från start. Från andra eller till och med första målet så blir det här en förlorad möjlighet att slipa på en plan B.
När anfallsspelet med två indragna yttermittältare fungerar dåligt, som nu mot Dalkurd, så blir det viktigare att vi kan falla tillbaka på spel direkt mot forward. Vi har inte någon större lycka med boll mot Bellander, som visserligen plockar ner det mesta men vi får inte tillräckligt ofta kontroll på bollen för att kunna komma till ett ordentligt anfall. När Naeem Mohammed byts in så har vi ett antal anfall där Naeem söker sig ut mot kanten och nås av Joe Masseys fina uppspel. Vi såg samma sak mot Brage, mot starkt motstånd blir kanterna viktigare och där behöver vi att det kan finnas på kartan att vi inte alltid spelar Englund/Bellander i 70 minuter. Två fantastiska anfallare, förmodligen det starkaste anfallsparet vi haft på 2000-talet, men i vissa matcher blir dom en för endimensionell kombination.
I veckan väntar träningsläger i Barcelona. Vi mötte ju faktisk också Dalkurd vid den här tiden förra året, då nyss hemkomna från Cypern, och vann den matchen med just 3-1 efter en riktigt fin insats. Detta trots att matcherna på försäsongen inte alls tytt på att vi skulle bli det lag vi kom att bli under våren 2019.
Vad vill vi då se laget komma hem med från årets träningsläger, förutom en härligt rödbränd Slava Koidan? Kanske att man tagit med lite av det katalanska presspelet. Gärna - gärna den typen av tapas, för all del! Men det vi behöver mest av allt är snarare lök och potatis, att grabbarna i backlinjen istället tar inspirationen från dom brittiska öarna, får tag i en kanal som sänder engelsk league one-fotboll och lär sig hur man behärskar luftrummet i eget straffområde. Då blir vi riktigt svårslagna.
Positivt i rödvitt:
- Inhopparna, Nordin, Mohammed och Mendy ligger inte bara bakom målet utan ser riktigt bra ut i allmänhet.
- Det kollektiva försvarsspelet fungerar fortfarande bra borträknat ovan nämnda huvudvärk.
- Yannick Mukunzi och Rasmus Lindgren är fortfarande en mäktig mittfältsduo.
