Petter resonerar: "ÖSK spelar för sin status som nummer ett i Örebro"
I kväll inleder ÖSK resan tillbaka till Allsvenskan. Det är viktigt att ta sig tillbaka för alla degraderade lag, men i jag vill påstå att det är extra viktigt för ÖSK i år. Örebro Hockey har tagit klivet upp i Elitserien och är nu att betrakta som en fullgod utmanare till ÖSK:s status som Örebros idrottslag nummer ett. Om inte ÖSK går upp inom 2-3 år samtidigt som Örebro Hockey etablerar sig i Elitserien är risken för ett maktskifte mellan stadens idrottslag överhängande.
I kväll inleder Örebro SK resan mot Allsvenskan 2014. Målsättningen är tydlig: ÖSK ska tillbaka till fotbollens finrum och det så fort som möjligt. Att ta sig tillbaka fort är betydligt lättare sagt än gjort. Fråga bara Hammarby som nu är inne på sin fjärde säsong i den näst högsta serien. I år spelar inte ÖSK inte bara för att ta sig tillbaka till Allsvenskan, de spelar också för att behålla sin status som stadens idrottslag nummer ett.
Ingen har missat att Örebro Hockey något överraskande kvalificierat sig för spel i Elitserien nästa säsong. Det är naturligtvis bara att gratulera, men samtidigt är det viktigt att tänka på vilka konsekvenser det kan få för stadens fotbollslag. På kort sikt kommer den ovana situationen förmodligen inte påverka varken ÖSK eller Örebro Hockey. Men om ÖSK skulle ”göra en Bajen” och fastna i Superettan kan positionen som stadens ledande idrottslag hotas på allvar. Det är viktigt att komma ihåg att Örebro SK och Örebro Hockey är två skilda föreningar. Det betyder i sin tur att man konkurrenrar om samma sponsorer och i viss mån samma publik. Om ÖSK inte är tillbaka i Allsvenskan inom 2-3 år samtidigt som Öreboro Hockey etablerar sig i Elitserien är risken att ett maktskifte inom idrotten i Örebro överhängande.
Om man lyfter blicken från Närke och ser hur många städer som har lag etablerade i både hockeyn och fotbollens högsta divisioner hittar jag tre exempel: Stockholm, Göteborg och Gävle. Att det finns plats för både fotboll och hockey i Stockholm och Göteborg är inte speciellt konstigt. Så pass stora städer har tillräckligt många sponsorer och stor publik för att de olika lagen inte ska konkurrera ut varandra. Vad som gör att Gävle har lyckats är svårt att svara på. Jag misstänker att det har något med Pelle Olssons välorganiserade 4-4-2 att göra. I övrigt är det svårt att hitta exempel. I Linköping, Jönköping, Luleå, Karlstad mfl lyser fotbollsframgångarna med sin frånvaro medans knappt någon har koll på hockeylagen i Kalmar, Norrköping och Helsingborg. Med andra ord spelar ÖSK i år inte bara för avancemang utan också för sin status som nummer ett i staden.
Förutsättningarna för att bibehålla sin status som nummer ett i staden finns där. ÖSK går in i i den här viktiga säsongen som storfavoriter till avancemang. Tränare, spelare och experter verkar enade om att laget har alla förutsättningar som krävs för en snabb återkomst till Allsvenskan. När Aftonbladet i samband med upptacktsträffen för Superettan gjorde en enkät där lagens tränare tillfrågades om vilka som går upp svarade 14 av 16 Örebro. De två som inte gjorde det svarade inte alls.
Att ÖSK har en trupp för toppen av Superettan råder det inga tvivel om. Stommen i truppen idag i mångt och mycket densamma som avslutade Allsvenskan med fem raka matcher utan förlust. Flertalet av fjolårets misslyckade värvningar har lämnat klubben. Den temposvage finlandsbrassen Daniel Bamberg är tillbaka i Haugesund, Tobias Grahn har stuckit till Danmark och Armend Alimi huserar numera på Cypern. Per-Ola Ljung har sagt att han känner sig mer bekväm med dagens trupp än den han förfogade över under hösten då ”spelarna tänker mer svartvitt”. Tillfällige sportchef Magnus Sköldmark har gjort ett betydligt bättre transferfönster jämfört med samma tid i fjol.
Förutom att ha gjort sig av med spelare med fel attityd och för hög lön ser nyförvärven spännande ut. Ayanda Nkili blev efter många om och men tillslut klar för ÖSK i februari. Nkili är en allround försvare som även kan spela på mittfältet. Efter att ha spelat Division 3-fotboll i Hässleholm under fjolåret har han en bit kvar till tempot i Superettan. Även om hans insatser i Svenska cupen och träningsmatcherna varit lovande har han en bit kvar till startelvan men bli inte förvånad om Nkili är given när säsogen summeras.
Ytterligare ett nyförvärv är innemittfältaren Tobias Nilsson. Efter att vunnit Superettans assistliga 2011 prövade Nilsson lyckan i Allsvenskan och Åtvidaberg, blev förpassad till högerkanten och återvände till Superettan, den här gången i ÖSK, för att få spela på det centrala mittfältet. Mycket pekar på att Nilsson bildar innermittfält med Mohamemd Saeid i premiären mot Värnamo. Jag ifrågasätter ingen av spelarnas kvaliteter, Mohammed Saeid kommer att dominera många matcher i år, men jag är tveksam till hur dynamiken ska fungera. Både Nilsson och Saeid trivs bäst när dem har en utgångsposition högt upp i banan och när någon annan tar huvudansvaret för att erövra bollen.
Under försäsongen har Per-Ola Ljung använt Tobias Nilsson i den defensiva rollen. Frågan är om det är det bästa alternativet. Att använda en spelare som Tobias Nilsson i en defensiv mittfältsroll kan lätt gå över till att slösa bort spelaren i frågas faktiska kvaliteter. Problemet är att det inte verkar finnas något bättre alternativ. Emil Berger skulle kunna axla den defensiva mittfältsrollen men verkar inte hittat tillbaka till formen efter den misslyckade fjolårssäsongen.
Oavsett vem som spelar var är det viktigaste att spelarna har tydliga roller som dem kan acceptera, något som inte verkade vara helt självklart under fjolårsssäsongen.
Bara då kan ÖSK nå målet med allsvenskt spel 2014.
