Petter resonerar: "Vi både vinner och förlorar tillsammans"
Grahn har i de senaste matcherna sprungit runt i ett vakuum utan att komma till sin rätt. Här har Per-Ola Ljung en av sina största utmaningar inom spelartruppen under hösten. En Tobias Grahn i harmoni och i form är en av Allsvenskans fem bästa centrala mittfältare. En frustrerad Tobias Grahn på dåligt humör kan lätt sprida dålig stämning omkring sig och skada den goda stämning som Ljung verkar ha lyckats ingjutit i spelartruppen.
Efter två raka förluster mot BK Häcken är smekmånaden över för Per-Ola Ljung och det pånyttfödda ÖSK. Tillsammans ska spelarna nu ta sig an en utmaning som inget annat lag har klarat av, nämligen att hänga kvar i Allsvenskan efter att legat sist när halva serien är spelad. Jag tror att det kommer lyckas. Spelarmaterialet och för den delen spelet ÖSK stundtals visat upp efter sommarupphållet är i grund och botten för bra för Superettan.
Att ÖSK efter sin succéartade start på höstsäsongen nu kommit tilbaka ned på jorden är inte speciellt oroväckande. Det är ingen skam att förlora mot ett lag med Häckens offensiva kvaliteter. Det är inte i sådana matcher kontraktet räddas, även om alla poäng naturligtvis är välkomna. Det kommer matcher där tre poäng måste inkasseras. Nästa hemmamatch, Mjällby den 6e augusti är en sådan. Sportklubben gör fortfarande mål i matcherna och känns mer och mer trygga i positionerna. Vad som dock är ett problem är bristen på kreativitet och spelskicklighet på det centrala mittfältet och att anfallsspelet i längden blir lidande av det.
Patrik Haginge har många positiva egenskaper som fotbollsspelare, men att agera spelfördelare (eller att nicka för den delen) kan inte räknas dit. När Per-Ola Ljung formerar mittfältet med Haginge och Lumbana centralt gör han det för att störa ut motståndarna. Det i sig är en bra idé. Det fungerade mot Malmö på Behrn Arena då Wilton Figueiredo och Ivo Pekalski var totalt osynliga, men vi får inte heller glömma bort att det enda ÖSK skapade i offensiv väg mot Malmö var i samband med snabba omställningar eller fasta situationer.
När Ljung mot Häcken skickade ut sina spelare med direktiven att försöka spela anfallsfotboll klarar det fysiska innermittfältet inte av det. Passningsspelet blir ett lotteri. Bollen kan hamna bakom Astvald, framför Grahn eller allt som oftast hos motståndarna när ÖSK försöker etablera spel på motståndarnas planhalva. Anledningen till att det sista stället ett lag vill tappa boll på är det centrala mittfältet då det allt som oftast straffar sig hårt. Av den anledningen är det av yttersta vikt att innermittfältet har kapaciteten att vårda bollen inom laget, värdera situationer och leverera bra passningar. Den ingrediensen saknas för tillfället i ÖSK.
Som tur är finns det inom spelartruppen. Oturligt nog har Tobias Grahn spelat som släpande anfallare i de två senaste matcherna.
Att Grahn inte kommer till sin rätt i sin släpande position bakom Marcus Astvald är tydligt. Han hittar inte den åtrovärda ytan mellan motståndarnas försvar och mittfält som är så viktigt för en spelare i den positionen. Grahn har i de senaste matcherna sprungit runt i ett vakuum utan att komma till sin rätt. Här har Per-Ola Ljung en av sina största utmaningar inom spelartruppen under hösten. En Tobias Grahn i harmoni och i form är en av Allsvenskans fem bästa centrala mittfältare. En frustrerad Tobias Grahn på dåligt humör kan lätt sprida dålig stämning omkring sig och skada den goda stämning som Ljung verkar ha lyckats ingjutit i spelartruppen.
Jag inbillar mig inte att Tobias är Per-Olas förstaval som släpande anfallare. Helst hade han nog velat spela ett rakare 4-4-2 med Andreas Haddad och William Atashkadeh som ett klassikt radarpar där den lille kvicka William ständigt hotar i djupled samtidigt som den kraftige Haddad stångas i straffområdet. Tyvärr är ÖSK:s anfallsbesättning Allsvenskans mest skadedrabbade. När nu Haddad är borta på obestämd tid, William skadad minst en månad och Peter Samuelsson är utlånad till Degerfors finns inga andra alternativ än att spela med Marcus Astvald som spets och låta Kalle Holmberg och Tobias Grahn slåss om platsen bakom honom. I det här läget tror jag att Per-Ola gör bedömningen att Grahn är för bra för bänken och att Kalle inte är riktigt mogen för att vara en startspelare ännu.
Att inte komma till sin rätt har mycket riktigt gjort Grahn märkbart frustrerad. Såpass frustrerad att han i hemmamatchen mot Häcken drog till bollen med full kraft in i resultattavlan. Resutatet blev ett gult kort och burop från spridda delar av Behrn Arena när han byttes ut i andra halvlek. Att bua ut en spelare i det egna laget är för mig inte okej. Det är naturligtvis fritt fram att ha åsikter, men det måste finnas andra sätt att visa sitt missnöje än att bua ut en spelare i sitt favoritlag när man ligger under, jagar ett reduceringsmål och dessutom ligger sist i tabellen.
I utsatta lägen som det ÖSK befinner sig i är det viktig med sammanhållning. Alla, spelare, ledare och supportrar måste dra åt samma håll. Efter matchen mot Malmö lyste buropen med sin frånvaro, även om Tobias hade det kämpigt i den matchen också. Just därför var det befriande att se Samuel Wowoah, när Grahn buades ut, vända sig om mot den västra läktaren och demonstrativt hyscha mot de skyldiga.
I fotboll både vinner och förlorar man tillsammans. Så enkelt är det.
