E-zine-bloggen: Post-stress derby
Det var som Conny beskrev det: HIF inleder matchen storartat, och 1-0 målet är förmodligen ett av det vackraste anfallen jag sett HIF, ja ett lag i allsvenskan överhuvudtaget, stå för på mycket länge. Bollen går som på ett led. May, Rasmus, Rachids klack tillbaka till May och så ut på kanten till Gerndt, en mottagning, ett inspel och så en direktskarv från Erik Sundins sida i bortre hörnet. En uppvisning i rörelse och one touch-spel.
Sen går HIF i en egenbyggd, traditionell fälla - man faller tillbaka. Den höga pressen avtar och man bjuder in Malmö i matchen. Man skulle kunna säga att HIF bjuder sina gäster på en pausledning. 1-1 kommer till efter slarvigt spel nere vid egen hörnflagga utav Rasmus Jönsson, följt utav passivt försvarsspel där Malmö på sin tredje (!) retur får sätta bollen i mål. Pär Hansson visar dock ännu en gång upp att han är Allsvenskans bästa målvakt. Räddningen vid första avslutsläget utav Wilton är grym, likaså det faktum att han får fingrarna på Markus Halstis avslut som alltså går i mål.
1-2 är om möjligt ännu värre. May slarvar vid mittplan, tappar bollen, och HIF straffas av en omställning. HIF:s backlinje står ju som bekant väldigt högt, och tappar en mittfältare bollen i det läget finns det risk för dessa typer utav baklängesmål. Dardan Rexhepi gjorde ju som bekant heller inga misstag på sitt friläge.
Jag måste säga att det var en väldigt märklig känsla att ligga under i halvtid, att se detta stabila HIF ge bort en trygg, säker ledning genom individuellt slarv och kollektiv passivitet. Och jag var nog inte ensam röd om att känna den där känslan. Men hoppet om tre poäng återställdes snabbt.
Om HIF hade bjudit oss på ett utsökt mål framåt och två fatala misstag bakåt kom så ytterligare en delikatess från den röda armadans offensiv tidigt i andra halvlek. Rachid Bouaouzan är en man med många trix och knep. I 55:e minuten bjöd han nog på sin vackraste tavla hittills. Dansstegen bakom bollen, dom som g-r-u-n-d-lurar Ivo Pekalski, är som nätta penseldrag över en duk. En subtil chipp förbi två Malmö-spelare och ett direktavslut av Jönsson senare så var säsongens vackraste mål nummer 2 fullbordat.
Alexander Gerndts röda kort förstörde naturligtvis någon form utav slutforcering från de rödas sida, den som flera i HIF-lägret efter matchen var eniga om skulle ha kommit. Och man kan ju inte låta bli att tänka på bjudningarna som blev MFF-mål, Rasmus Jönssons nick i stolpen vid ställningen 0-0, eller samme mans avslut vid 2-2 som Dusan Melicharek på något sätt lyckades slänga sig bakåt och rädda med sina långa armar precis nere vid vänster stolprot, och om dessa situationer gått lite annorlunda till. Då hade vi haft en HIF-seger. Fast det är ju, som Conny fortsatte beskriva det, små marginaler som avgör.
Som alltid när det kommer till fotboll alltså.
***
Om ni inte sett målen så ska ni dem här, och om ni sett dem titta igen. Om ni bara är intresserade av Rachids trolleritrick ska ni hoppa fram till 1:48.
***
Gerndt har gjort sitt sista framträdande på Olympia för den här gången. Det blev 31 matcher och 19 mål för Gerndt, plus en rad assist. Mot IFK Göteborg är vi officiellt två ordinarie spelare mindre, och det är bara att önska Gerndt och Marcus Nilsson lycka till i Utrecht.
***
Jag hoppas innerligt att Jönsson blir kvar resten av säsongen. Inte bara för att han blir viktigare än någonsin nu när Gerndt försvinner, utan även för att det är en fröjd att skåda denne utöva sin fotboll. I lördags gjorde han sitt sjunde mål, och jag tror vi kan vara ense om att Rasmus tagit sitt absolut största utvecklingskliv den här säsongen. Den långe har till och med lärt sig att nicka ordentligt!
***
Mitt i den allsvenska guldstriden och väntan på kvartsfinal i Svenska Cupen går nu HIF in i sitt Europa-spel. Imorgon klockan 18:00 är det avspark i Tel-Aviv, Israel, mot Bnei Yehuda i Europa Leagues tredje kvalomgång. Visst hade det varit trevligt med ett litet Europaäventyr vid sidan om serielunken?
