Produkten av premiäryra
Det var tre år sedan vi stod här senast. Då som nu basunerades det ut att vi minsann var ”tillbaka i eliten”, ”här för att stanna” och ”ökenvandringen” – ja, den var över. Retoriken nu är mångt och mycket likadan och konstigt vore väl annars. Det är ju sant. Vi ÄR tillbaka, vi ÄR i eliten för att stanna och ökenvandringen ÄR över. Men bara för att det är så behöver det inte vara sant. Logiskt ologiskt, men hey – det är ju fotboll vi pratar om. Det är ÖIS.
Jämfört med 2013 är en del likt, men mycket skiljer sig. Då gick vi in till serien som ett hyllat lag, där den ungdomliga frenesin och fräckheten sånär tog oss till cupfinal på Friends Arena mot IFK Göteborg. Spelare lovordades på bästa sändningstid, laget tippades i topp av ”experter” och nog fan kvittrade fåglarna extra vackert under en period. Sedan? Låt oss säga att verkligheten kom ikapp.
Men nog om det. För om 2013 var upp som en sol och ner som en pannkaka, så är 2016 till viss del precis tvärtom. Medan vi då förberedde oss i storartad stil med tusentals ögon på oss så har vi nu smugit under radarn. Hållit en låg profil, synts mindre, förlorat mot FC Trollhättan på ett svinkallt och tomt Valhalla. Sådana saker. Kanske är det just därför jag inför söndagens premiär känner mig så pass lugn som jag gör. Det har inte byggts upp några direkta förväntningar som kan krossas. Det finns inga illusioner. Det kan det inte efter att ha bevittnat den första halvleken mot Kvik Halden.
Jag vet således hur vår lägstanivå alltjämt ser ut. Svagheterna är identifierade, frågetecknen utplacerade. Det oroar mig en aning, men ändå inte så mycket. För det här laget har styrkor som förpassar svagheterna till skuggan. Det är klart att vi kan prata om den osäkra målvaktssituationen och debattera anfallsdispositionen. Men det vi borde diskutera är Sebastian Ohlssons framfart och Andreas Östling verkliga intåg på den svenska fotbollsscenen.
Jag ska vara ärlig och säga att jag länge tvekade på det här lagbygget. Såväl spelmässigt som mentalt såg jag inte det jag ville se under delar av förra säsongen. Men lika tveksam som jag var, lika imponerad blev jag. När kvallotten föll på Mjällby var mitt Superettan-hopp ganska litet. När Björn Anklev vandrade av Strandvallen var det noll och intet. Mentalt så satt jag redan i en ångestfylld buss hem, men jag drogs tillbaka av tio heroiskt kämpande spelare. Visst, vi fick god hjälp att lösa situationen av Mjällby själva, men det förtar egentligen inte prestationen. Vi redde ut ett ohyggligt svårt och pressande läge på ett synnerligt okaraktäristiskt ÖIS-sätt. Det är det jag tar med mig in till den här säsongen. Inte det osäkra. Utan det jag vet.
Och det är att ÖIS har karaktär. Den finns i de fysiska spelarna, i försvarsleden. Den finns i Lindström, Björck, Anklev, Hammar. Men den finns också i spelgenierna, i den offensiva arsenalen. Den finns i Östling, Paulson, Ohlsson, Atashkadeh. Oavsett roll och position så finns karaktären där som en fundamental del av dem. Det finns hjärta, smärta och en rejäl portion fotbollskärlek i den här 22 man starka truppen. Kryddat med en ganska stor nypa skicklighet så gör det att jag känner mig någorlunda trygg inför den ödessäsong som står framför oss.
För även om kraven är låga och förväntningarna små, så går det inte att komma ifrån att det, precis som vanligt, är ett ödesår som väntar. Att hänga kvar är en direkt nödvändighet. Klaras inte det så väntar nya ekonomiska inbromsningar, en smärtsam spelarflykt som vi lyckats undvika tidigare, och ett sår i ÖIS själ som kommer att gå djupt. Så pass att jag då kommer att vara rädd för ÖIS framtid. Dessbättre tror jag vi slipper det. Tack vare karaktären, tack vare skickligheten. Tack vare att vi - du, jag, spelarna - inte kommer att tillåta det.
Den enda framtid som är relevant för oss här och nu är dock den som utspelar sig på söndag. Den här texten fungerar som min ventil inför den. Jag vet själv inte riktigt vad den här texten handlar om eller vad jag vill säga. Allt och ingenting antar jag. Mest svammel, men det är okej. Inför premiärer får man svamla. Med femtioelva känslor som brottas inombords om att komma upp till ytan är det på den nivån man får lägga sig. Det enda jag vet med säkerhet är att vi är tillbaka i eliten. Här för att stanna. Ökenvandringen är över.
På söndag är det premiär. Det blir kul.
Följ @ankristensson
Definitionen av kul.
